Ångest

Det ska fan va en hel jävla dag åt att ha sån förbannad jävla kukångest!

Ja nu är jag förbannad!

Från ingenstans, av ingen anledning, bara är det där. Ett slemmigt, svart odjur som kommer släpandes med sina vidriga tentakler, slingrar sig om min hals, kladdar ner mig. Luktar illa. Mår illa hela tiden. Sådär att man känner att man nästan kommer spy, men bara nästan. Inte tillräckligt mycket för att faktiskt få upp spyan och må lite bättre. Nä, kvar ska den ligga och bubbla i magen.

Det kryper i kroppen, musklerna kan inte vara stilla och slappa. Som en fiolsträng hela jag, för hårt spänd, går snart av! Kan inte sitta still. Orkar inte röra mig. Försöker göra nåt, men vad? Kan inte förmå mig att göra nånting, blir liksom förlamad. Så jävla värdelöst.

Om det ändå fanns en bra anledning. Om jag kunde förstå varför jag helt plötsligt bara mår skit och åt helvete förjävligt! Men nej. Här ska man sitta och yla och gny som en liten jävla bäbis bara för att!

JAG VÄGRAR! FAN, JAG VÄGRAR!!! Jävla skithelveteskukångestfanskap!!! JAG VÄGRAR!