Jag längtar så till nya huset! Till att komma in och bo in sig, känna efter alla vibrationer i luften, alla nya lukter och ljud. Att få gå runt i trädgården och se vad som trivs där, att plantera och så, gräva och rensa...
Mitt älskade hem har gjort sitt. Det är med starkt vemod jag sitter på berghällen utanför och ser ut över min ostyriga trädgård, där allt är format och tänkt av mig. Jag hade en plan, en tanke, en känsla, och nu ska jag lämna denna känsla för något nytt och okänt.
Jag är så glad och förväntansfull och samtidigt så ledsen och rädd. Hur går det ihop? Jo, känslor kan ju faktiskt inte ha ensamrätt på att finnas i en människas sinne. De trängs huller om buller och kommer och går (precis som de vill). Och det är ok. De får vara där. De är bara känslor. Och de styr inte mitt liv. Och jag styr inte dem. Vi lever tillsammans i samma kropp och trängs lite, bara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar