Går ut i skogen. Frost i gräset. Kallt. En tunn isskorpa på vattenpölarna. Så mycket ilska inombords. Så frustrerad. Sparkar argt på kvistar och kottar, men känner att jag är kraftlös. Pinnarna flyger lekande lätt en halvmeter och landar mjukt på grön mossa och ligger och fnittrar åt mig. Benen orkar nästan inte gå.
Jag rabblar långa haranger av svordomar, hot och upprättelsetal om vartannat för mig själv, för hela skogen. Jag ropar rakt ut. Flåsar, flömtar. Det kommer rök ur munnen. Hjärtat slår hårt och fort och jag svettas men fryser.
Säger till mig själv: Här och nu. Primär känsla. Arg. Så arg. Känner mig maktlös. Vill göra massor! Vill ställa allt till rätta! Vill ta hand om, fixa, hjälpa. Kan ingenting. Ingen-ingenting. Det kanske är så det måste vara nu. Jag kanske faktiskt inte kan göra någonting just precis nu. Men jag nöjer mig inte med det. För ilskan äter upp mig. Den blir till ångest och illamående. Jag måste lära mig att ha den. Ilskan. Den måste få finnas där. Utan att vara något annat än ilska. Den måste bara ligga där och vara arg. Saker måste fungera ändå. Jag måste fungera ändå. Jag måste acceptera att jag är arg, och att jag inte kan göra någonting som helst åt situationen just nu.
Fy fan vad svårt det är.
4 kommentarer:
Låter som att du har mycket jobbigheter i dina tankar just nu. Jag skulle vilja ge dig en kram. Bara så där. Inget som hjälper dig igenom/vidare men som ger värme och omtanke. Eller så skulle jag vilja sitta på en stubbe och titta på dig när du skriker i skogen. Skulle antagligen börja skratta och sen skrika jag med - så befriande skönt!
Du. Kram.
Söt,älskar dig!! Hoppas du mår lite bättre när vi syns ikväll :) puss
Veran: Du skulle få dig ett gott skratt, och bäst av allt skulle jag nog också börja apflabba när jag inser hur dåraktig jag är! :D
Caisa: Min älskis. Du är så gooo. Älskar dej.
En riktigt bra text, med mycken märg. Vreden måste få ha sin plats, annars blir livet overkligt. Att sparka kottar i en skog är förmodligen mycket bättre än att gå ner på stan och spöa helt ovetande oskyldiga stackare. Bara för att man är frustrerad.
Erik Forsling.
Skicka en kommentar