Vinter

...och då menar jag vinter!

Inget slask, blötväder och lervälling. Inget piskande regn. Nä, vinter, såsom man romantiskt föreställer sig den!

Igår var jag ute med min far på sjön i Skokloster och åkte skridskor. Det var ett år sen sist, och jag hade inga ordentliga långfärdsskridskor, utan Janas hockeyrör, så det gick lite knackigt. Men det var gött! Solen i fejset, svetten på ryggen, den isande vinden som nöp i kinderna, vidderna, och den häpnande tystnaden.

Jag tror jag kan stå ut med vinter ett tag till, om den håller sig såhär fin. För när det väl börjar töa och slaska... Då vet man att det snart är dags för vår!

Nyhetstorka på TV4?

Låg och slumrade skönt på soffan efter en sjasig arbetsvecka. Vaknade plötsligt av TV-hallåan på TV4 som engagerat förmedlade "de enorma riskerna man tar när man går in i en hiss", när hon påade nästa avsnitt av Kalla Fakta. Tydligen ska programmet berätta om hur fruktansvärt dålig tillsynen är av svenska hissar - och hur alla klaustrofobiker egentligen har helt rätt - det är livsfarligt att åka hiss! Den kan störta ner i hisschaktet - det gör den jätteofta! Och du kan fastna i år och dar, och ingen kommer och hjälper dig!

Nu får TV4 ta och ge sig. Har ni inget vettigt att rapportera om, så håll er till er mediokra danstävlingar och lotteriprogram, men snälla, sluta försöka ragga tittare genom att spela på fobier. Det krossar så mycket hopp.

Länk till programmets hemsida

Blev så upprörd att jag var tvungen att ringa syrran, som berättade att hon funderar på att köpa två kameler. För att man kan, och för att de ser så roliga ut! Bästa orsaken hittills att göra nåt galet, om man frågar mig. Hon är störtskön, systrami.

Vän med snön?

En liknande vinter kan jag inte minnas att jag varit med om tidigare. Visst har det varit kallt och visst har det kommit snö ibland, men kallt såhär länge, och såhär mycket snö, det kan jag inte komma ihåg!

Åkte extra tidigt till jobbet idag pga "snökaoset". Det var smart tänkt, för det gick i ungefär 80 km/h hela vägen. Väl på parkeringen utanför jobbet var jag faktiskt i tid. Tyvärr hade väghållaren inte varit framme och plogat parkeringen dock, så jag körde fast i en snödriva och blev ståendes där, slirande och svärande, i en kvart. En liten traktor med plog på kom åkande och plogade runt, runt, runt i närheten, men vägrade komma och hjälpa mig. Må han brinna i helvetet, den lilla plogarjäveln.

Kom i alla fall lite tidigare hem från jobbet, och var för en gångs skull hemma i dagsljus, så jag bestämde mig för en promenad med Molly. Där jag så väl vet att det finns en stig in i skogen fanns det nu bara ett djupt hav av snö. Då kände jag att "nu orkar jag inte mer". Så jag klampade rakt igenom drivorna, ut i det knädjupa snöhavet och kastade mig på rygg. Molly tykte det var fantastiskt roligt och där tumlade vi runt tills jag hade snö i öronen, innanför bh:n, i trosorna och i skorna. Då pulsade vi hem, nöjda med att ha försökt bli vän med snön.

Panikattack på pendeltåget

Jag känner mig så himla handikappad.

Var på konferens på Älvsjömässan idag. (Intessant konferens om patientsäkerhet, bra innehåll.) Det var 1500 personer där som skulle äta, kissa, lyssna, prata, och mingla exakt samtidigt. Rätt fascinerande, bara det. Fastän väldigt påfrestande för en folkskygg lantråtta som mig.

Nåväl, jag åkte pendeltåg till Älvsjö, eftersom jag insåg att det skulle bli mer kaos än ordning att ta sig igenom hela Stockholm med bil i rusningstrafiken. Dessutom är det säkert en massa tunnlar till Älvsjö. Så det blev tåget. Gick bra på ditvägen, förutom att det var slut på parkeringsplatser på Bålsta station, och jag var tvungen att riskera böter genom att parkera i en snöhög.

Men si på tillbakavägen, då var det växelfel och vagnfel och gud-vet-vad-för-fel mer, så mitt tåg var 36 minuter försenat. När väl tåget kom (som dessutom verkade trasigt då flertalet dörrar inte öppnades och det var släckt i första vagnen) blev det givetvis överfullt. Faktiskt så fullt att jag var tvungen att smita ut på perrongen igen, innan dörrarna hann slå hop. Fan, jag var så arg på mig själv att jag grät. Men jag kunde bara inte tränga ihop mig med alla människor där inne!

Så, jag väntade på nästa tåg som var 25 minuter sent. Väl på tåget var jag uppvarvad till max och började få katastroftankar. Tåget gick ryckigt och jag fick för mig att det skulle spåra ur eller gå sönder. Dessutom var det väldigt högljudda passagerare i vagnen, vilket stressade mig ännu mer. Så kom den, lukten. En stark lukt av brandrök. Just en sån lukt som jag kan tänka mig uppstår när ett tåg börjar brinna, och människorna inte kan ta sig ut, utan brinner inne i ett kaotiskt inferno av panik. Ungefär så.

På noll sekunder var panikattacken ett faktum. Det svartnade för ögonen och jag kastade mig ur mitt säte och ropade: "Det luktar bränt!" och "Var brinner det?!". Jag försökte trycka på nödsignalen till föraren men inget verkade hända. Jag kommer knappt ihåg vad jag sa eller gjorde, men några vänligt sinnade underbara medmänniskor fick mig att lugna mig - de såg att jag hade panik - och sätta mig på ett säte. Sedan förklarade de att det hade varit ett sprängningsarbete utanför och att lukten kom utifrån, och de var så pedagogiska så, och jag var precis hur genomfånig som helst, men jag kunde bara inte sluta gråta!

Dessa underbara, vänligt sinnade människor såg till att jag förblev lugn, satt och pratade med mig och hörde sig för att jag var ok att ta mig hem sen. Vilka fantastiska människor det finns! Tänk att människor bryr sig om och vill så väl, och törs ge av sig själva, till en toka som sitter och gråter på pendeltåget! Det är så underbart!

Jag satt resten av resan och smådarrade och grät, fast ganska kontrollerat. Jag sket i vad folk som klev på senare tänkte och trodde. Mina katastroftankar härjade fortfarande vilt i huvet, och jag fick gång på gång påminna mig själv om att andas, och tänka "Jag sitter just nu på pendeltåget och har en panikattack. Jag kommer inte att dö, och jag befinner mig inte i fara. Jag har det bara väldigt jobbigt nu. Men det är ingenting som händer som jag behöver vara rädd för. Andas. Andas." Vid varje station övervägde jag att hoppa av, men jag stannade kvar, och andades.

Imorgon ska jag egentligen dit igen, men si det vägrar jag. Nu får det vara nog. Usch vad jag tycker synd om mig själv.

Barn

Ett återkommande tema i min blogg, känns det som.

I helgen har vi varit i Göteborg (eller Lerum, några mil utanför), och firat en tokförsenad jul med Caisas bror och hans familj och deras föräldrar. De har fyra barn.

Alla barnen är ganska söta. Den äldsta pojken är min favorit, han ville direkt spela spel med mig, och var inte alls blyg. Den minsta kom glatt tultande över golvet, tills han såg mig. Då tittade han förfärat på mig och började storskrika. Smickrande...

Nåväl, helgen hade varit rätt OK ändå, om inte den ena ungen plötsligt började spy. Jo, för det gick visst magsjuka på dagis, och hon hade varit där dagen innan. Jag blev alldeles iskall och såg framför mig en femtimmars bilfärd hem med spyor och oåterhållbara diarréer. I sådana skeden tror jag inte det är lätt att tycka om barn, ens för en som verkligen gör det! Jag ville bara fly därifrån. Men jag höll ut. Livrädd för att ens andas satt jag uppkrupen i ena soffhörnet, likblek och spänd som en fiolsträng. Givetvis skulle den stackars flickan ligga i soffan, bland gästerna, och kräkas i en hink. Och givetvis skulle konsistensen, smaken och lukten av kräks diskuteras kring middagsbordet. Och givetvis skulle alla barnen glatt doppa sina små kladdiga händer i godisskålen och gräva runt efter det godaste geléhallonet.

"Där har vi ju en anledning till att du aldrig ska skaffa barn", sa någon spydigt.
"En jävla bra anledning", svarade jag.

Kram!

Jag var superstressad på jobbet idag, och sa till en kollega: "Snälla, sparka mig i huvet så jag slipper det här!" Och då sa hon mycket förståndigt: "Vill du inte ha en kram istället?"

Och så fick jag en behaglig, vänskaplig kram, och kände direkt hur endorfinerna strömmade ut i blodet och tog bort hälften av all stress!

Fantastiskt!

KRAM!!!

Sagt och gjort...

...så var träningen igång igen! Nu finns det ingen återvändo. Var på ett cirkelpass på jobbet igår, och trots sviterna av en bronkit var det riktigt skönt!

(Okejdå, jag mådde lite illa och ville dö efter halva tiden, men det är väl så det ska va?)

Fan vad kondition försvinner snabbt!!!

Fick mej en rejäl utmaning när jag skulle ge mig på Peter på brottningsstationen. Han var i betydligt bättre kondition än vad jag var.

Väl hemma fick jag ställa mig och skotta snö i en halvtimme. Det var inte kul, när armarna redan innan kändes som spaghetti.
Hur mycket jag än älskar snö och vinter så är det liiite ansträngande att varje morgon behöva bokstavligen gräva fram bilen ur en snöhög.

Slutklagat. Idag är det slappkväll i soffan med brasa i kaminen.

Skönhet och komplex

Det är någonting som tynger mitt sinne. Det är den hejdlöst växande, alltmer socialt accepterade, långt avancerade fåfängan.

Får vi vara såhär upptagna av oss själva?

Jag har två fötter. De är inte på något sätt snygga fötter. De är nog egentligen ganska fula fötter. I vilket fall som helst så är de fötter - till för att gå, springa, stå, hoppa, trampa, sparka. Och till det funkar de utmärkt. SÅ, om då mina fötter inte ser ut precis så som de välpedikyrerade fötterna i "Veckans NU!" och "HÄNT i VECKAN", "Klick!" etc, måste jag då skämmas för mina fötter, tycka att de är fula och lägga ner otaliga kronor på att förändra mina fötter?

Nu är det inget fel på mina fötter... Det var ett exempel.

Jag skulle kunna rada upp en rad komplex som jag kämpat med under tonåren, allt från finnar till små bröst, bred bak, sned näsa och långa tår - men ingen av dessa skavanker skulle få mig att frivilligt låta en kirurg skära i min kropp så länge den är hel och frisk!

Jag vill inte döma ut dem, som gör skönhetsoperationer. Vi har alla våra anledningar. Jag förstår t ex fullt ut att man gör någonting åt något som är handikappande, såsom extrem övervikt, överskottshud, stora hudförändringar som drar ögonen till sig, en sjätte tå som inte får plats i ett par skor, ett par gigantiska bröst som ger ryggvärk och så vidare. Men jag blir ledsen och tung i sinnet när jag hör vackra, unga kvinnor med fantastiska välfungerande och inte alls fula kroppar, prata om hur de ska fixa till det ena med det tredje, för astronomiska summor.

Givetvis gör de det för sin egen skull. De är inte påverkade av någon annan. De gör det inte för att andra ska tycka om dem bättre. De gör det för att de ska kunna trivas med sig själva.

Men hör ni inte hur det låter?! De måste operera om sina kroppar för att de inte kan trivas med sig själva! Det är ju så sorgligt, tragiskt och fruktansvärt att man bara vill krama om dessa tjejer och tala om hur oerhört mycket viktigare saker det finns i världen att bry sig om, än en för smal överläpp, ett par för små bröst, en för stor rumpa, en sned näsa, en putmage eller krokiga tår.

LÄGG PENGARNA PÅ TERAPI och lär er älska er själva utan krav!

*moraliserar*

Jag tar hemskt gärna emot kommentarer på detta inlägg.

Nu är det jul - igen!

En mediokert stillsam helg förflöt komplikationsfritt på jobbet - nästan störande lugnt. Var var alla patienter?

Imorgon är jag ledig. Funderar på vad jag ska hitta på för att verkligen känna att jag är ledig. Långpromenad med Molly kanske... En skridskotur vore inte dumt heller. Och så måste jag ju köpa julklappar.

Jo. Du läste rätt. Julklappar.

Vi ska nämligen ner till götet i helgen och fira en lite försenad jul. Och jag som var så glad att den äntligen var över!

Träningen

Usch, nu har jag verkligen kommit av mig med träningen!

Har inte varit på SATS sedan före jul (en hel månad!).

Detta har ju sina förklaringar, om man nu ska försvara att man missköter sin kropp... Först var det jul och jag jobbade som en idiot in i det sista och sen var SATS stängt osv. Direkt efter jul började nacken och axeln krångla rejält och inflammationen härjade i ett par veckor, varvid jag knappt kunde använda min ena arm. Då blev det inget träna. Sen kom Förkylningen Från Helvetet och däckade mig i fyra dar, och efter det har jag hostat och snorat i över en vecka.

Jag vet, ursäkta mig hit och ursäkta mig dit, stick iväg och träna nu!

Jag ska. Nu jobbar jag hela helgen, men från och med nästa vecka är det blod, svett och inga ursäkter! Nu ska här kommas igång. Jag fasar bara för i vilket skick min konditon är vid det här laget... Huuuga.

Ska försöka få till ett box- eller cirkelpass med Peter från neurokirurgen nån dag i veckan, det blir nog kul!

När man inte har nåt viktigare för sig...

...så kopierar man en lista från Johannas blogg och fyller i. Så enormt underhållande!

1. Stänger du av mobilen när du sover?
Nej, nästan aldrig. Möjligen om jag jobbat natt.

2. Vem såg dig senast naken?
Caisa, om inte grannen som såg mig invirad i en handduk nyss räknas...

3. Hur såg du ut på högstadiet?
Det varierade nog från dag till dag, olika hårfärger, klädstilar och attribut... Usch.

4. Hur kommer du se ut om tjugo år?
Snyggare, smalare, sexigare! Näärå, som nu, fast lite äldre.

5. Hur var du på dagis?
Rädd för allt, ångestfylld och ledsen.

6. Hur är du att ha som arbetskamrat?
Trevlig för det mesta tror jag, men är inte rädd för att starta en diskussion och säga vad jag tycker. Ambitiös.

7. Biter du på naglarna?
Det händer.

8. Har du något handikapp?
Ja, min klaustrofobi.

9. Är du rädd för att få hängbröst?
Nej. Jag har aldrig hört talas om aggressiva hängbröst som går till attack...

10. Tror du att Gud är en man eller en kvinna?
Skulle vilja säga könlös, men man säger ju jämt "han".

11. Svär du?
Ja, ganska mycket.

12. Är du trevlig mot Jehovas Vittnen?
jag är trevlig mot alla såvida de inte är direkt otrevliga mot mig.

13. Hur homo är du på en skala 1-10?
En bekväm sjua.

14. Tror du på utomjordingar?
Ja! NÅNSTANS i detta oändliga universum måste det ju finnas åtminstone någon annan livsform!

15. Om du var tvungen att välja en maträtt som du måste äta varje dag livet ut, vad väljer du?
Älgstek med ugnsrostade rotfrukter, en fräsch sallad och skysås.

16. Vilken mat är den största missen att bjuda dig på?
Belgian blue-stek.

17. Har du blivit arresterad?
Nej bevare mig väl!

18. Ljuger du?
Absolut! När det behövs.

19. Har du kysst en polis?
Hm, jag har kysst en tjej som inte var polis då, men är det nu. Räknas det?

20. Har du någonting att dölja?
Ja, min bak.

21. Vad har du på din nyckelknippa?
Nycklar och en bricka som det står Island på. Fånigt, jag vet.

22. Är du/har du varit gift?
Nej, men hoppas bli snart!

23. Skulle du gå upp klockan tre på natten för att hämta pojk-/flickvännen från krogen?
Under mycket högljudda protester, ja.

24. Kan du laga cyklar?
Beroende på vad som är trasigt, ja.

25. Kan du fixa med bilar?
Samma som ovan. Skillnad på att byta tändstift och topplock liksom...

26. Brukar du köra om?
Givetvis.

27. Kan du baka bröd?
KAN kan jag nog om jag försöker och läser ett recept, men jag gör det inte.


Fyll i nu alla listbögar så man får lite trevlig läsning!

En normal, svensk söndag

Har varit vrålförkyld i några dagar nu. Men idag kände jag mig betydligt bättre. Så jag och frugan bestämde oss för att vara supersvenskar och göra precis just det som alla andra svenskar gör på söndagar: Åka till IKEA.

Vi inhandlade nya huvudkuddar för mag- och sidliggare, och en fiskmobil till min barndomskompis Emmas nyfödde son Alfons.

Jag blev störtkär i en gungälg också, men var lite osäker på om de kanske redan har en sån, så jag vågade inte köpa. Men själv skulle jag kunna döda för en gungälg om jag hade barn! Eller, kanske till och med utan barn...

Vi åt givetvis lunch på IKEA, en mellan köttbullemeny. Inte för att jag orkade en mellan, utan skulle nog ha tagit en liten, men så stod det ju så tydligt att det var "bästa köpet" att ta en mellan - så vad gör man?

På hemvägen svängde vi förbi Bauhaus och köpte några fönsterlampor och en sovrumstaklampa. Mycket tjusigt blev det.

Nu håller Caisa på och lagar sin smarriga lasagne med alldeles för mycket vitlök i (som jag älskar).

En så supertraditionell och nördtråkig lagomsöndag som man bara kan ha. Och det bästa är att den var förjävla trevlig!

Det gångna året

2009 började vi som sambos i Lövhagen på 30 kvm. Caisa spelar TV-spel.

Shoppingturi Uppsala med Caisa och Jana. Caisa var sjuk.

I Februari gav vi oss av till Gran Canaria och slappade och vandrade i bergen.

Hurtiga som fan.

Och lite slappa också.

Var på fest hos Emma och Mattias i Linköping (som senare under årets slut blev Emma, Mattias och Alfons!).

Såhär såg vintern ut från fönstret i Lövhagen.

Vi bestämde oss för att det skulle vara vi två, så vi blev förlovade under ganska oromantisa omständigheter.

Blev åter vän med mitt ex Anki, och fick på köpet en ny mycket trevlig bekantskap i hennes flickvän Veronica.

Här har vi en mycket tidig och en mycket kall vår-/utflyttningsfest i trädgården.

Första doppet blev i maj. 14 grader minns jag att det var. Jävligt kallt.

Våren och sommaren spenderades i vårt nya hus i Kivinge, med en ny spännande trädgård...

...trädfällning...

...och massor av pyssel.

Under pride fick jag Andres Esteches autograf på rumpan minsann! Den hamnade sedemera i hans blogg...

På semestern åkte vi till Norrland på fjällvandring...

...och friluftsliv.

Somrig fest hos Linn i Björklinge.

Hösten spenderade vi inomhus med renovering...

...vår nya katt Kelvin...

...och massor av svampplockning.

Ett nyfiket möte mellan Kelvin och Maxi.

Med stjärnor i fönstren och ett rejält snötäcke blev det jul i Kivinge också.

Och det visade sig bli en riktig vargavinter med många minusgrader och massor med snö. Inte Molly emot.

Gott nytt år alla! Jag är säker på att 2010 kommer bli ett mycket spännande och intressant år, det också!

Värk

Jag hatar värk.

Jag skulle vilja hugga av min högra arm och karva bort hela högra sidan av nacken och allt innanför skulderbladet också.

Frozen shoulder...? Jag är fanimej knappt 30 år! Och att få komma till en sjukgymnast var ju ett skämt i sig... Ring tillbaks den 7/1, då kan du boka en tid.

Men jag har ont NU! NU NU NU!!!

Och inga värktabletter hjälper.

Läkaren på jobbet föreslog att gå ner och sätta mej på ortopedakuten. Jo eller hur...

Myser

Julafton avlöpte helt som planerat, med värme, ljus, en sprakande brasa, familjen samlad och en massa god mat och lite julklappar. Mina och Caisas föräldrar träffades för första gången, och det gick över förväntan bra! Inget slagsmål, inga psykbryt och allt porslin är helt. Maten räckte, hundarna slogs inte och huset brann inte upp. Det måste man väl kalla en lyckad jul?

Idag är Caisas föräldrar kvar och det är en slappdag utan dess like. Har legat på soffan och käkat godis och slappat, lyssnat på min julklapp - Melody Gardots nya skiva - och gnabbats med Caisas uppkäftiga far.

Den enda ansträngningen idag blev en timmes promenad i skogen. Ganska skönt att komma ut och få vara lite ensam en stund med Molly och tystnaden.

Imorgon blir det jobb igen, back to business. Men jag tror jag har laddat batterierna åtminstone litegrann, för jag har haft en alldeles förträfflig jul!

Fotat lite

Kölden hårdnar till, fientligt blå.
Klätt i frostens nålar, pinas skogens ris.
Torr och död, som halm, syns vassen stå
i ett glashårt skruvstäd, klämd i vinterns is.


Harry Martinson

Snö!

Lycka!

Jag älskar vit, fluffig, mjuk, kall snö! Hela mitt hjärta blir alldeles varmt när jag vaknar och världen är alldeles vit och mjuk som bomull.

Har varit ledig idag. Gick en skogspromenad med Molly i snön, och hon var lika överlycklig som jag. Kan lägga in bilder imorgon...

Sen åkte Nanna och jag till Kista och shoppade julklappar och åt alldeles för mycket mat och till råga på det varsin helt sjukt stor bit citroncheesecake. OMG, den var underbar.

När jag kom hem började jag fixa i ordning arbetsrummet/lilla rummet/extra rummet (vad fan ska det heta?). Och här inne är det nu hyfsat städat och fint trots att vi ännu inte lagt nåt golv...

Sen blev det ett hårt cykelpass. Har inte varit på det passet efter den pinsamma dusch-incidenten. Det kändes något spänt till en början, men sen släppte det. Tog i ordentligt och fick upp en maxpuls på 152, vilket är sådär. Har inte känt mig helt kry på sistone och kan kanske inte förvänta mig mycket mer just nu.

Nåväl, nu ska jag lägga mig i soffan och vänta på att Caisa kommer hem från jobbet. Hoppas hon tar det vansinnigt lugnt, för det är helt sjukt galet väglag! Ligger bussar och bilar i varenda dike...

Nä nu ger jag upp

Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska reagera och bete mig.

Jag vet varken ut eller in.

Jag förstår inte varför. Varför sa hon så? Varför anklagade hon mig för nånting som inte är sant? Och dessutom en sån skitsak, så vore den sann så vore den värd att skratta åt. Men den var inte sann. Och det förklarade jag. Och hon fortsatte ändå att anklaga, skrika och förnedra.

Här sitter jag med all min ilska, ledsenhet och förvirring och undrar vad fan som hände, och är jag verkligen inte värd att behandlas bättre än såhär? Behöver inte andra människor tänka på hur de beter sig mot mig? Är det bara jag som ska tänka över mina ord och handlingar, så att jag inte sårar och förstör?

Är jag en jävla trasdocka som man kan slänga på marken och trampa på?

Nej, i helvete heller.

Anger management

PMS är inte ett tillstånd. Det är ett statement.
Det är inte nåt man föds med, eller får helt oförhappandes på grund av hormonvariationer. Nej, PMS får man när man kommer hem och lamporna till utebelysningen fortfarande inte är bytta, och det är kolsvart. Eller när man kommer in och ser att all disk står kvar i diskhon. Och ingenting är framtaget ur frysen för att lagas till middag. Eller när man ser att tvätten hänger kvar på torkställningen sedan ett par dagar tillbaks och den rena tvätten ligger kvar i maskinen. Och när TV:n står på i Standby trots åtskilliga påminnelser om att stänga av den helt.

Molly ska ha fått en sjuhelvetes jävla långpromenad idag för att jag ska bli imponerad, kan jag säga. (Föga troligt.)

Jag hade tänkt träna idag. Vad blir det av det?
Tvätten är vikt, den nya hängd. Funderar på om jag verkligen ska stå och micro-tina nån äcklig falukorv eller om jag ska skita i det helt enkelt, rota fram nån konservburk och sen åka och träna i alla fall...

Kryssning!

Skepp O'hoj!

Det var länge sen jag hade så kul!

Upp klockan 5 och jobba ett stressigt dagpass, sen bar det iväg till Birkaterminalen och ut på havet! Världens godaste julbord - UTAN julskinka för min del - och massa öl till det. Mums!

Sen blev det party (fast jag var tvungen att ligga raklång en stund efter tredje omgången julmat och för mycket dessert, vid såna här tillfällen är man jävligt glad att man har en stor och bekväm magsäck!), sjöng karaoke, stuffade runt på dansgolvet, fick en 20-årig boy-toy för kvällen som följde mig vart jag än gick, trots att jag kom ut för honom ganska kvickt. Vi hade fantastiskt kul! Knep väl ihop ögonlocken nån gång vid 4-5 och då var jag jäääävligt trött.

Hemfärden dagen därpå var behagligt gungig och slö. Jag sov mest, handlade lite godis i tax-freen och fikade med jobbarkompisarna.

Helt klart en lyckad kryssning! Nu är jag lite slö och har jävligt ont i nacken efter dansgolvets head-bangande.