Slöseri

Åh, vad irriterad jag blir på imbecill jävla DUMHET!

McDonalds (vad annars) i stäket. Drive-thru. (Skithungrig och trött, lite irriterad.) Beställer en BigMac med en liten pommes och en liten cola. 64 kr.

SextioWHAT?

En BigMac meny med mellan cola och mellan pommes kostar 59 kr. En plusmeny kostar 64 kr.

Åker fram till betalluckan och frågar den finniga tonårspojken med moppefjun på överläppen om han menar allvar med att det är dyrare att köpa mindre mat.

"Ja", piper han i falsett.

"Då får du fan göra om beställningen", fräser jag surt och trycker sedan i mig en mellanpommes frites och sörplar i mig mellancolan tills det bara är is kvar. Bara för att.

Vilket jävla slöseri! Jag skulle ha bett om extra servetter. Bara för att.

Knullträdet

Såg en ganska intressant informationsfilm, vars syfte skulle vara att informera om hur sexuellt överförbara sjukdomar sprids genom promiskuositet.

Promiskuös som jag är (eller har varit) var jag ju tvungen att göra testet. Den skulle alltså på något pseudovetenskapligt sätt räkna ut hur många man indirekt har haft sex med, genom dem man faktiskt legat med.

Mitt resultat: 1835 personer! Det är inte dåligt! Då kan ni förstå att man känner sig lite sliten såhär vid 30 års ålder!

Se filmen/gör testet här: http://www.knulltradet.se

Bajskalas

Jobbhelg. Jag trivs ganska bra med att jobba på helgen. Det enda som stör mig är vetskapen om att "alla andra" är lediga och har fest, åker bort eller bara myser med sin respektive. Jag ser min respektive i sömnen nån enstaka gång i veckan känns det som...

Fast imorse fick jag se henne ordentligt, förstås... ;P

En skaplig kväll på jobbet, med ruskigt sjuka, men trevliga patienter. Jag stör mig på sjuksköterskor som konstaterar att en patient inte har skitit på typ en vecka, och nöjer sig med att skriva in "mag-obs" i "att göra-listan". Wtf!!! Som att det skulle leda till att patienten plötsligt bajsar, liksom?

Nä, Syster Ysters väna omvårdnad och några stolpiller Relaxit upp i baken på varenda en, och sen blev det bajskalas, må ni tro!

Efter jobbet svängde jag förbi hos grannarna där Caisa och Uffe satt och avnjöt varsin kall öl. Ett glas vin tog jag, sen fick jag faktiskt nöja mig och säga god natt. Jag är ju en förståndig flicka som ska upp klockan fem imorgon igen.

Caisa är kvar hos Uffe, det är lugnt och skönt här hemma. Klockan tickar och det luktar nylagad köttfärssås i hela huset. Kelvin vässar klorna på soffan. Dags att hoppa i säng.

God natt alla kära fantastiska underbara läsare. "I thank you all."

Trött

Den här veckan har jag nästan sovit mig igenom. (OK, det är bara torsdag än...)
Jag känner mig aldrig liksom helt vaken. Så fort jag sätter mig så slocknar ögonen och jag glider in i en skön och avslappnad dimma. För att bryskt rycka till och komma på att det absolut inte passar sig att sova på rehab-ronden!

Tänkbara orsaker:
* Anemi. Brukar ju alltid ha lite järnbrist-light.
* Våren. Har hört att man kan bli trött av den.
* Stiltje på jobbet. Aldrig bra med för lite stimulans.
* Lite mycket festande de senaste helgerna.
* ...Åh hemska tanke... Åldern!?!

Present

Idag fick jag ett litet hemgjort paket på posten. Det var från Sussie, och innehöll en liten bok med bilder på mig och diverse djur. Det var alltså en 30-årspresent. Det var hur kul som helst att se bilder på mig själv som jag inte sett förrut. Dessutom tror jag inte jag har några alls på när jag var långhårig!

Pass på, här är ett axplock!


Jag och Lipton.

Till vänster: Malte och Ritzie. Till höger: Olga, om jag inte missminner mig.

(Det går att klicka på bilden för att se den lite bättre.)

Gotti skulle jag tro...?

Athena! Min favoritmops i Kräggaligan.


Och så lite pajas såklart!

TACK, Störtsköna Sussie, för ett jättefint collage! Du är pysselgudinnan nummer 1!

Klick

Genom kameralinsen ser världen ut som jag vill se den. Med en vinkel, ett fokus, ett klick, så är en bild färdig att leverera ett budskap som egentligen kan säga vad som helst. Men när det är jag som har fingret på avtryckaren är det jag som bestämmer.

Klick, klick, klick - le och se glad ut!

Klick, klick - puta med brösten, upp med hakan, dra in magen!

Klick, klick, klick, klick - ät upp kameran med blicken!

Jag ställer mig framför spegeln och trycker av. Klick. - Vem fan är du?

Ogräs

En ny dag. Ett vitt blad. En mulen dag i början av veckan i slutet av maj. Räkningar ska betalas. Varför får vi landstingsanställda vår lön först den 26:e? Helt värdelöst om man frågar mig! Det regnar. Mina nyplanterade perenner får vatten så att rötterna kan rota sig och blommorna kan slå ut. Förhoppningsvis snart. Jag har lagt många kronor på att få schyssta rabatter. Slitit ut min trasiga rygg på att rensa bort ogräs och gräva upp rotklumpar. Fast jag är lite för mesig, jag vill inte kasta något vackert. Så jag planterar om det "fina ogräset" nån annanstans. Vem bestämmer egentligen vad som är ogräs och vad som bara är gräs? Frågar man min syster (som är utbildad trädgårdsmästare) så är allt ogräs. Allt ska bort, bort, bort, kasta, bränn! Frågar man Sussie (också trädgårdsmästare) så är inget ogräs, förutom möjligen kirskål och kvickrot. Om det inte råkar växa nånstans där det är snyggt. Jag föredrar nog Sussies version. Den är snällast mot ryggen.

Urladdad

Igår fick jag ladda ur batterierna, låta helveteskvalen flöda. Det var så skönt att bli tre år igen och bara ligga och snyfta för att allt är så inihelvete jävla fel och jobbigt ibland.

Trots att det egentligen inte är det.

Ibland tror jag att alla skulle må bra av att unna sig lite regression sådär en söndagkväll när man inte har nånting annat för sig. Det känns bra att bara skita i allt som heter "vuxen", "mogen", "självständig", "ansvarsfull" och "medveten". Det känns bra att låta tårar och snor spruta och bara ligga och gny "jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte" en stund. Och det känns fantastiskt bra när någon kommer och lägger sig bakom, lägger armen om en, stryker en över pannan och viskar "jag älskar dej, vettu!".

När man vaknar upp nästa morgon är ögonen grusiga av torkade tårar och näsan igenkletad av tjockt snor. Man är rödögd, svullen, trött och fruktansvärt törstig. I kroppen känner man sig ungefär som ett utsketet äppelskrutt, men i själen känner man sig tom. Tömd. Nollställd.

Som ett vitt papper att rita en fantastiskt rolig och intressant bild på. Om man vill. Man kan börja från noll, inga förutsättningar, bara fria tankar. Ingenting som hänger kvar. Bara ett vitt papper och en trubbig blyhertspenna, med bitmärken i änden. Tänkarbitmärken.

Bakissur

Idag är en sån dag då verkligen ingenting blir gjort.

En regnig, genomgrå söndag med världens baksmälla. Det blev lite mycket igår... Vi hade egentligen inte planerat att festa direkt, utan frågade bara våra grannar ifall de ville komma ner på lite grill och vin. Det ville de såklart gärna, och det blev ganska många glas vin. Tyvärr hade myggorna precis kläckts och svärmade runt oss mer och mer, så vi gick upp till grannarnas fina barstuga och kastade dart och rockade till Bosshoss. Vid halv tre raglade Caisa och jag hem (tur att det är ca 200 m...) och idag är det alltså Dagen Efter.

Jag blir så ruskigt irriterad på allt! Blir irriterad på datorn som hela tiden ska krångla, sega sig, hänga sig, koka. Jag anser att en dator är en maskin som skall göra det man ber den om, och gör den inte det man ber den om så är det en kass maskin, och då undrar jag i mitt stilla sinne vem det är år 2010 som sitter och producerar datorer som GÖR FEL...?

Och jag blir irriterad på Caisa också. Caisa tror att dygnet har 28 timmar och veckan har 9 dagar. Varje helg lägger hon fram en planering för allt hon ska göra, och det låter så underbart, hon ska vara så flitig, vi ska få så mycket gjort! Att jag aldrig lär mig att mina förväntningar grusas varenda gång då hon är så långsam att inte ens hälften av allt som borde göras blir gjort, och hennes undanflykt när jag frågar "Men hur tänkte du nu...?" blir "Ja men jag tar det sen!".

Sen närdå?! Under veckorna lyfter hon ju inte ett finger, så när-fucking-jävla-då, undrar jag!!!

Åh just nu är jag så trött, irriterad och allmänt SKITMÅENDE att jag bara vill dra ner rullgardinen.

Normal

Fan vilken tråkig vecka jag har haft! Inte ett enda larm och bara massa småtjafs på jobbet tycker jag. Har känt mig sådär extremt omotiverad att jobba, så att jag nästan skäms och borde piska min egen rygg med ett knippe EKG-sladdar...

Igår gjorde jag ett kroppsfettsprocenttest på SATS, som verkade ungefär lika pålitligt som pendeltågstidtabellen - dvs. inte särskilt. Pålitligt eller ej så talade apparatjäveln om för mig att jag låg över gränssnittet på 31,8%. Det är ju en tredjedel fett! Antingen är det min kloka hjärna som tar så mycket plats, eller så är det mina stora rattar... För inte kan det väl vara baken...? Hela boxpasset efteråt såg jag en flebbig, dallrig brieost i spegeln, som äcklade mig.

Det som stör mig mest med det hela - det som gör riktigt ont - det är att jag ens bryr mig! Varför kan jag inte skrattande gå där ifrån och säga; "Hörrödu tant lilla, ta och kör upp den där maskinen nånstans där den gör bättre nytta, va!"?? Istället så står jag där som en fånig, fet, råtta och säger: "Oj, det var värst! Är jag så tjock!", och den elaka, smala PT:n flinar och säger att det nog inte är nån fara så länge jag tränar, MEN OM JAG SLUTAR...!!!! Fuck her. Fuck her damn tight ass and her stupid little machine!

20-30% kroppsfett är normalt.

Vem fan vill va "normal"? Fy fan för normal. Normala människor är äckliga och kryllar, som myror i en myrstack. Allt som rör sig i mängder är äckligt, särskilt människor.

Nu ska jag ta ett glas dyrt rödvin och sen ska jag gå ut och klippa gräsmattan och glömma strokejoursärenden, arbetsfördelning, telefonsamtal, fettförbränning, kalorier, fysisk aktivitet, ämnesomsättning, träning och kroppsideal.

Vem fan vill vakna upp en dag och komma på att man ägnat hela sitt liv åt att försöka bli perfekt, men glömt bort att njuta?

Hur kul som helst

Började dagen med att utbrista: "Det här kan ju bli hur kul som helst!".

Mina kollegor tittade frågande på mig med plufsiga morgontrötta ögon kring rapportbordet. De kunde inte riktigt föreställa sig vad det var som skulle kunna bli så roligt. Och visst blir man irriterad på såna där muppar som bara går omkring och är klämkäcka och jättenöjda hela tiden?

Men jag tycker det har varit för mycket gnäll på sistone. Jag har känt mig som en riktig klimakteriekossa som bara ser nackdelar med allt och tycker att allt är dåligt. Så, optimistmössan på! Ut och lev! Det här kan ju bli hur kul som helst!

På begäran...

Man kan ju inte sluta blogga bara för att man fyllt 30!

Så, nu är jag äntligen vuxen! Det känns fantastiskt.

Själva födelsedagen firades i lugn och ro med lite shopping med Nanna, och sen pizza och vin i trädgården, för att avslutas i mörkret i den underbara badtunnan! En dag helt i min smak. (Okej, shopping är väl inte min favoritsyssla, men det var ett nödvändigt ont.)

Festen hade vi i lördags, och den blev kanonlyckad! 15 pers, strålande väder, massor med god mat (om man får säga det själv, höhöhö), massor med vin och öl, bra musik i stereon och bad i ovan nämnda tunna!

Caisa och Anders slog rekord. Fyra timmar i tunnan!

Dagen efter hade jag en schysst rödvinsmössa på huvet som gjorde ganska ont, men det var det helt klart värt! Helt klart bäst fest hittills! Bilder kommer så snart jag har tid att sätta mej med kameran...

Men hörni... När jag sitter här och bloggar med teven på i bakgrunden... Petra Mede Show... Vafan...? Jag som älskade Petra Mede! Hon är ju både snygg, smart och rolig, men... Vafan?? Skitprogram!

Grundlurad

Min flickvän har lurat mig!

Ända sedan jag började förstå att jag snart skall fylla 30 år har jag önskat mig en sak och ingenting annat i hela världen; en badtunna. En vedeldad trätunna att sitta och slappa i när det är lite kyligt i luften, eller att svalka sig i en varm sommardag.

Men nej, Caisa har vägrat. Hon har sagt att jag absolut inte kommer få nån badtunna, och rabblat upp en miljon orsaker till att en badtunna är en dum och onödig sak.

Så, jag har väl mer eller mindre accepterat att jag aldrig kommer få en badtunna, och att Caisa är en snål och egoistisk fjärt som bara köper presenter som hon vill ha själv... Tills igår.

När jag kom hem, efter en riktigt tung dag på jobbet med dödsfall, anhörigsamtal, en jättsjuk ung flicka, och massor av känslor och tankar, så möts jag av ett stort schabrak på parkeringen. Där står en splitter ny, fantastiskt stor, rund och helt underbar BADTUNNA!

Hon är fenomenal, min tjej! Men jag trodde aldrig att hon skulle lyckas lura mig så!

Väder!

Ah - vad underbart! Kolla vädret! Sol och riktig värme. Jag blir alldeles kär...

Trots att jag känt mig allmänt PMS-ig och sur på allt och alla idag, känns det som om vädret liksom tog udden av det värsta och hjälpte mig hantera ilskan. Den liksom bara flöt av mig...

Nu korv och makaroner, sen skogspromenad!

- 2 kg!

Jäyhh! Idag stannade vågen på 70,0. Efter frukost!

Det är ju alldeles fantastiskt!

Jag vill

...träna! - Nu börjar det spritta skönt i kroppen igen. Bara aptiten kommer igång igen ska jag sätta fart.

...ha en cykel! - Jag är bara för lat för att åka och köpa en. Jag vill ha en bra cykel som man orkar cykla långt på. Och jag vill lära Molly att springa bredvid. Vilka utflykter vi kan göra! Vore underbart med en cykelkärra till där jag kan stoppa in henne när hon blir trött.

...bada! Älskar våren och all förvandling, men jag längtar massor efter sommaren med svalkande kvällsdopp. Det finns inget skönare än att bada i svenska sommarsjöar.

...festa! Snart är det storfest här hemma. Det ska bli så skönt att ha vänner omkring sig, mat och vin och musik. Massor med ballonger vill jag ha på festen, och glada skratt. Jag älskar mina vänner!

...orka allt detta. Jag är så trött! Jag skulle kunna sova dygnet runt och bara drömma om allt härligt jag vill göra. Men orka!? Är det vårtrötthet? Depression? Saknad? Magsjukan som fortfarande gör mig matt? Vet inte vad det är. Jag knaprar mina SSRI-piller och mina GeriMax, försöker få frisk luft och dagsljus på mina långpromenader.

Jag kanske bara måste sparka mig själv i röven och säga "Kom igen nu din jävel, du orkar! Får jag se lite jävlar anamma! Sluta tyck så jävla synd om dig själv! Ge mig lite mer, jag vet att du kan!". För ingen annan kommer göra det åt mig.

Själv är bäste dräng. Nu ska jag sätta fart. God morgon på er mina underbara läsare. Ha en underbar dag!

Jag

Det är faktiskt inte helt och hållet enkelt att vara jag.

Jag inbillar mig inte att andra har det särskilt lätt heller.

Och jag vet att när det är såhär mycket i luften - när den liksom darrar, och är mättad av energi - så måste jag vara vaksam. Kanske helst ta ett steg tillbaks och bara iaktta. Känna, men inte agera. Acceptera. Låta vara.

First do no harm.

Men hur gör man det då? Det känns som om jag har glömt allting. Surfa på vågen. Gör citronsaft av citroner. Värdera inte. Distrahera dig. Gummisnodd runt handleden och snärta till. Gör ingen skada, men svider skönt när inget annat gör det. Det var ett bra tips jag fick av min terapeut en gång. Hon var klok...

Ut i skogen. Där finns energi att hämta. Kanske jag kan lämna av lite där ocskå?

Snyft

Försöker hålla modet uppe.

Och det går väl. Så länge jag är bland vänner och har liv och rörelse omkring mig.

Gick ut efter jobbet med några arbetskompisar, tog en öl, skrattade och hade kul. Men så fort jag kom hem, eller så fort jag ens blev ensam i bilen, kom Klumpen. Den där som sitter i magen, rakt in i solar plexus, och bara känns allmänt tung och otymplig.

När jag kom hem fick jag lite ångest. Det är väl egentligen inte OK att vara ute och roa sig när man har sorg? Jag borde väl sitta hemma, titta igenom foton, minnas roliga saker, gråta och sakna?

Men jag orkar inte det. Trots att huset är fullt av djur, så känns det tomt och ensamt, och jag vill inte vara här.

Jag vet att hon var en katt. Och ingen annan människa kan nog förstå hur mycket känslor man kan ha för en katt. Och jag kan inte beskriva det så att någon förstår heller. Och ingen behöver förstå. Det är bara jag som vet. Hon var en av mina bästa vänner.

Det där stora, svarta, slemmiga sjöodjuret lägger sina slingriga tentakler om min hals, glider ner över mina axlar, omsluter mig, drar mig ner i bottensanden. Och här stannar jag. Här är mitt hem.

Sorg

Igår kväll ringde det på dörren. Det var grannen som kom för att meddela att Ritzie hade blivit påkörd. Ett hugg i magen och snabbt ut och titta. Jo, det var hon. Hon såg ut som om hon sov. Inga sår eller ens tilltufsad nånstans. Bara väldigt, väldigt död.

Jag virade in henne i en filt och lät de andra djuren nosa på henne för att förstå vad som hänt. Kelvin försökte lite tafatt få igång henne med en busig tass, men insåg snart att Ritzie inte skulle leka nåt mer.

Idag lämnade vi henne på SVA i Uppsala, så vi kan få hennes aska i en urna att gräva ner i trädgården.

Det är så jävla tomt! Jag förväntar mig att se henne hela tiden. Tycker mig höra henne. Vänder mig om och det är tomt... I natt tyckte jag att hon satt på min sängkant, vänd från mig mot dörren. Men när jag satte mig upp var hon borta. Kanske kom hon för att kolla att allt var ok? För att säga hejdå?

Jag kommer sakna henne så fruktansvärt mycket.

Vila i frid Ritzie! Vi fick elva underbara år tillsammans, och du följde mig genom så mycket! Älskar dig alltid.

Krig

Har just kollat på G.I. Jane.

Fick mig att vilja springa ut i skogen på en löprunda, eller dra ner på gymet och pressa bänk.

Men näh. Här ligger jag och sippar avslagen cocacola och känner mig ful, fet, slapp och ensam.

Och så kom jag på att jag inte förstått finessen med krigande och militarism, förutom att det är rätt hunkigt med rakade brudar i M90... Men hur hunkigt är det egentligen att dö i nån jävla konflikt som man inte ens var inblandad i själv från början...? Nej, jag blir bara irriterad.

Vill man ha krig, ska man lägga örat på min mage och lyssna på Tredagars Tarmkriget.

Ömklig

Fan, det är inte rättvist!

Här ligger jag efter tre dagar utan mat och bara lite vatten och mår fortfarande som ett as. Ensammast i hela världen. Fick ett tips på en film som gick att se "gratis" på internet (mot att man blir sodomerad i helvetet när man dör, men det kan man ju ta), men självklart får jag ju inget ljud i filmen!

Åååh, vad det är synd om mig!

Jag är så ensam, Caisa har åkt till jobbet, och inga roliga människor är online på MSN, så inget har jag att göra. Och jag är så jävulusiskt kaffesugen så jag kan dö, men inte hungrig av nån oförklarlig anledning.

Vad ska jag ta mig till?!

Förgiftad...

...och jävligt sjuk!

Fy fan, sämre har jag inte mått på många år.

Magsjuka, hög feber och sanslösa magkramper hela helgen.

Det är synd om mig.

Först idag kan jag sitta upprätt korta stunder och dricka lite vatten...