Jaså minsann...

Så herr Ordföranden har hittat till min blogg? Det var imponerande! Undrar just hur det gick till. Jag vill att herr Ordföranden ska veta att jag står för varenda ord i min blogg. En smula besynnerligt beteende att lura mig hem till sig för att diskutera något som skrevs för över ett år sedan, tycker ni inte? Jag förstår om herr Ordföranden har det mycket besvärligt i sitt liv, och egentligen borde jag be för hans mentala hälsa. Men riktigt så god är jag inte.

Samma tankar som då

Får en idé när jag en ledig morgon som vanligt sitter med laptopen i knät, hunden tätt tryckt mot min vänstra sida med örat upplagt över tangentbordets vänstra övre hörn, kaffekoppen till hälften fylld med avsvalnat kaffe, surfandes på facebook, DN.se och jobbmailen, i den ordningen. "Ska jag ta en titt på min gamla blogg?" När jag öppnar sidan är det lite förväntansfullt och med en smula nostalgi jag får se att det senaste inlägget står kvar, orört, som om ingenting har hänt på ett år. Lite som att återvända till sin barndoms hembygd, för att upptäcka att allt, till och med dofterna, finns kvar, om än i miniatyr jämfört när man var liten. Jag läser de sista inläggen, och minns direkt exakt hur allt kändes då. Och jag får se, till min förvåning och förundran, att det faktiskt har inkommit kommentarer sedan jag slutat blogga! Kommentarer med vädjan om att uppta mitt meningslösa skriveri om just ingenting... Märkligt. En konstig känsla. Har jag ett ansvar här? Har jag påbörjat någonting som är helt obetydligt för mig själv, som betyder någonting för någon annan? Det för mig osökt in på det resonemang som präglade slutet av mitt bloggande, och som fortfarande är precis lika aktuellt; nämligen att några personer på mitt jobb, några för mig helt obetydliga och ointressanta människor som jag inte har någonting gemensamt med och som har sitt eget lilla gäng som utesluter alla andra, anser att jag beter mig stroppigt. Att jag inte hälsar, inte pratar och inte umgås. Detta var tydligen lika aktuellt för ett år sedan. Och jag står fortfarande med exakt samma tanke som förbryllar mig: "Varför bryr ni er om mig? Vad har ni för intresse av att prata med mig? Varför skulle vi umgås?" Om vi skulle sitta ned på kaffepausen och prata, vad skulle vi då prata om? Jag är på intet sätt mobbad eller utesluten socialt på mitt jobb. Jag har flera goda vänner på jobbet som jag gärna spenderar en kaffepaus med, och till och med kan tänka mig att umgås med en kväll efter jobbet. Men det finns en grupp, en klunga, som jag verkligen inte förstår mig på. Som inte delar några av mina värderingar i livet. Som, när jag hör deras resonemang och diskussioner, får mig att undra vart världen är påväg. Som är så ytliga, så fåfänga... Har en sån liten värld. Men jag har aldrig haft för avsikt att vara otrevlig mot dem eller visa mig förmer än någon annan. Jag har aldrig medvetet avstått från att hälsa på dem - men upplever själv att jag nästan aldrig får någon ögonkontakt med dem, eller tillfälle att aktivt säga "hej, hur står det till?". Tydligen utstrålar dock hela min person något slags fientlig sfär runtomkring mig som avslöjar mina innersta känslor av ... förakt? Ofrivilligt blottade tankar. Hur går det till? Och vad spelar det egentligen för roll?

Blandat dravel

Träningen flyter. Äntligen har jag hittat motivationen och den där fantastiska känslan att vilja gå och träna! Känns mycket bra. Ikväll ska jag prova ett nytt pass: Sh'bam.

Jag har inte hört nåt mer angående kattkriget. Ringde till polisen idag igen för att höra om det kommit in något tillstånd. Polisen föreslog att det var Kommunens fråga. Kommunen anser dock att det är Polisens fråga. Polisen vet inte vem som sköter såna frågor, utan föreslår att man ringer Länsstyrelsen. Som säger att det är polisens sak.

Är det någon i hela jävla världen som har en jävla aning eller?

Och så till nåt roligare: Blivit kallad till intervju för ett intressant jobb!

Kattkriget

Apatin är som bortblåst. Jag är utom mig av känslor.

Ilska, ängslan, oro, ledsenhet, förtvivlan, raseri. Det kokar i min människokropp.

Ordföranden i vår vägförening (vi bor i en liten by på landet med en gemensam väg som sköts av en vägförening) har satt upp ett anslag vid våra brevlådor att området besväras av vildkatter. Vildkatter?! Förlåt, menar herr Ordföranden Sommarkatter, som sommargäster matar och gosar med en sommar, för att sedan skita i dem när de åker hem till stan igen? Är det möjligtvis det herr Ordföranden menar? (Det pyser ur mina öron...)

Nu har därför styrelsen (läs herr Ordföranden) beslutat att här skall sättas ut kattfällor för att fånga in och avliva dessa katter. Ja men ni hör ju hur absurt det låter! Var och varannan permanent boende här i området har ju en massa katter som går ute!

Jag har kontaktat diverse instanser, bland annat kommunen, polisen och kommunes jägare, för att höra mig för vad som egentligen gäller, och vem som har utfärdat tillstånd för detta.

Det finns inga tillstånd utfärdade.

Att fånga katter i kattfällor och sedan avliva dem är en ytterst koplicerad process som skall godkännas av polisen och skötas av särskilt utsedda personer under strikt kontrollerade former. Bland annat skall katterna först veterinärbesiktigas och stallas upp i katthem en vecka.

När jag ringde upp herr Ordföranden och med ett mycket vänligt tonläge (jag tror man har mest att vinna på att vara saklig och vänlig) uttryckte min oro över förfarandet, och önskade klarhet i om det verkligen finns något tillstånd utfärdat, ljög han mig rakt i örat och snäste mycket oförskämt att han minsann hade följt alla regler till punkt och pricka.

Ljug-gubbe!!!

Både jag och ett par personer till har varit i kontakt med både polisen, kommunen och kommunens jägare för att efterfråga detta tillstånd, och fått till svar att något sådant inte finns.

Vad fan gör man? Jag sneglar mot Libyen, där kreti och pleti gått man ur huse för att uttrycka sin mening. För att störta regimen. Ner med kungen! Ut med påven! Försvinn, herr Ordföranden! Och ge fan i mina katter!!!

Reslust

Efter den här semestern, som vi spenderat nästan bara hemma, är jag galet ressugen.
Huset behövde målas, en tall behövde fällas, jag hade intervjuer att gå på och vi gjorde en utflykt till skärgården. Men sen hann vi liksom inte med nåt mer.

Men om ganska precis tre veckor styr vi kosan söderut, till Baska Voda i Kroatien. Jag längtar till en varm sol igen (här har hunnit bli ganska pissigt väder igen), ett varmt, klart hav utan algblomning, nya naturupplevelser, spännande god mat, nytt folk, och så lite vila.

Visst är jag nervös. För flygresan - tänk om jag får panik? För bussresan från flyget - tänk om den tar oss igenom en massa långa hemska tunnlar! Ja, tänk om. Tänk om vi får en alldeles lysande vecka vid Adriatiska havet, en lite sen bröllopsresa, bara vi två. Trots alla tänk om - gud vag jag längtar!

Hjärnbrus

Efter två dagar på planeringsdagar med jobet, härbärgerade på något som påmindre om en blandning av sommarkollo och en anstalt - men ändå ingav en viss myskänsla, är jag totalt mentalt slut.

Jag orkar inte tänka. Jag har så mycket som snurrar i huvudet.
Jag kan inte få ut det i några slags organiserade sammanhang, utan jag stakar upp dem var för sig och tittar på dem.

* Jag vill verkligen vara bra
* Jag är långt ifrån perfekt
* Jag tycker inte att alla förtjänar min kärlek
* Jag har svårt att skilja ut viktiga och oviktiga ljud, och i ett sammelsurium av röster, pip och sus hör jag ytterst dåligt
* Det betyder inte att jag skiter i folk
* Jag blir ledsen när jag inte får en chans
* Ibland står du för nära, trampar på min privata sfär
* Jag tänker inte skämmas för att jag inte bjuder in alla i mitt liv
* Ibland är min ryggsäck väldigt tung
* Men jag vill bära den själv ändå

Om du säger "hej", och jag inte svarar har du två alternativ:
1. Förutsätt att jag tycker illa om dig, och därför väljer att inte säga "hej" tillbaks till dig, bli sårad och klandra dig själv.
2. Säg "hej" en gång till, och den gången lite högre, för att se om jag då kanske hoppar till och ser dig, ler och säger "hej"

Bara en tanke. Ett val man kan göra. Men man bestämmer själv.

Varför träna? Jag är ju gift!

Vi pratade om att hålla kroppen i form, genom att ta hand om den med träning och bra mat. Plötsligt slank det ur henne:
- Men Karin, du kan ju skita i hur din kropp ser ut! Du är ju gift nu!

Hahahahaha, jag dör!

Är det verkligen det folk tror? Att man tar hand om sig själv så att man skall bli tillräckligt snygg för att locka till sig en partner? För att sedan när partnern är fångad och fast, sunka ner sig och låta kroppen förfalla?

Jag hoppas att det inte är så vi är funtade.

Jag är fullkomligt övertygad att Caisa älskar mig med några extrakilon - ja till och med om jag skulle bli riktigt fet, krumryggad och helt gråhårig. Man får väl i alla fall hoppas det. Men för den skull slutar man väl inte att ta hand om sig?

Fast ibland kanske man bara pratar utan att riktigt tänka. Det gör ju även jag, titt som tätt!

Fegis

Semestern är slut och jobbet är i full gång. Det är som om man aldrig har varit borta. Jag känner mig redan trött, och inser att jag måste göra något nytt. Jag måste. Men att våga... Att riskera något som är tryggt för något som kanske är åt helvete?

Jag är så feg.

Den senaste tiden, jag kan inte komma på under hur lång tid exakt, har mina rädslor bara ökat och börjat ta över hela mig och mitt liv. Jag går och väntar på att få en kallelse till psyk för lite intensiv KBT, men brevlådan har bara räkningar att erbjuda.

Vi har bokat en veckas semester i Kroatien i slutet av September. Någonting som man borde se fram emot med glädje och förväntan. Men jag fasar. Jag föreställer mig att jag får panikångest på planet. Att vi under resan hamnar i en lång bergstunnel och fastnar där. Att allt går åt helvete och panik bryter ut.

Jag har ett val. Jag kan sitta här i mitt hus, ísolera mig här och aldrig utsätta mig för något obehagligt. Aldrig resa nånstans, aldrig hitta på nånting. Och vara helt trygg. Eller så kan jag utmana mina rädslor. Acceptera att de finns, men att de är orimliga, orealistiska, ologiska. Notera att de finns, men gå emot impulsen att låta dem styra. När rädslorna säger "stopp!", säga "go!". Kasta sig ner i lejonkulan och kanske upptäcka att lejonen är mjuka, varma och lekfulla djur?

Livskvalitet

Riktig livskvalitet behöver inte innebära enorm lyx och flärd.

Livskvalitet för mig kan vara att efter jobbet åka hem genom relativt bilfri trafik, hämta upp Molly och åka ner till en Mälarvik, ligga och guppa på de ljumma vågorna medans Molly simmar runt, runt och njuter förnöjt av svalkan.

Att se Molly nöjd och glad kan verkligen få mig riktigt välmående.

Livskvalitet kan vara ganska enkelt!

Hat och storsint nåd

Så sitter jag ändå, som alla andra och bloggar om Det Ofattbara. Det där som är för stort och oförklarligt att blogga om. Men jag kan ju inte låta bli.

Hört och läst så många diskussioner om rätt och fel: Väldigt många vill ha ihjäl Anders Breivik efter att ha utsatt honom för ohygglig tortyr. Väldigt många vill ge honom ett hårt straff. Och förvånansvärt många tycker att vi ska vara storsinta, och se honom som en sjuk människa som behöver vård, som vilken cancerpatient som helst.

Jag lägger inga värderingar i detta inlägg. Det som hänt är så stort, så ogreppbart och så hemskt att jag är alldeles för liten och obetydlig i sammanhanget för att ha några åsikter om hans dom och/eller nåd.

Det jag reagerar på är detta: 11/9-2001. Världen tappar andan. Ofattbart många människor mister sina liv för religiösa fundamentalister som skall nå himmelriket genom Jihad. Inte ett ord om nåd. Inte ett ord om psykiatriska diagnoser och vård. Hatet väcks, och sprids som en löpeld över hela världen. Enstaka individer försöker särskilja enstaka gruppers onda handlingar och förespråkar försoning mellan folken. Men ingen - ingen - talar förlåtande om dem som låg bakom det fruktansvärda dådet som skakade hela världen.

Tio år senare tappar vi andan på nytt. Det ofattbara inträffar igen. Ungdomar och barn får sätta livet till i en till synes vansinnig politisk terrorhandling. Motivet är klarlagt och den skyldige har erkänt sin gärning. Men idag reagerar vi altså med insikt, förståelse, till och med förlåtelse.

Jag vill gärna tro att människor på tio år har lärt sig att det är hatet som väcks vid dylika hemska händelser som är den riktiga ondskan, och att det nu skett en förändring i människors syn på varandra - goda som onda.

Men tyvärr lutar mina aningar åt ett annat håll. För tio år sedan var det ett gäng fundamentalistiska muslimer med Usama Bin Ladin i spetsen, som stod för dådet. Idag heter han Anders. Han är blond, rentav snygg, och norrman.

Jag frågar mig själv: Hade vi varit lika förlåtande och insiktsfulla om det var Al Qaida som låg bakom detta? Om förvövaren hette Mustafa?

Imorgon börjar eländet igen.

Faktum är att det är helt jävla onödigt att ha ångest för att semestern är slut. Det förtar ju bara de sista skälvande timmarna av den. Så det tänker jag inte ha.

Litegrann måste jag ju erkänna att jag saknar jobbet. Jag gillar det ju.

Och bäst av allt (som jag nästan glömt bort): Sommaren är ju inte slut bara för att semestern är det! Det är bara juli!

Fick just höra att det synts en varg i närområdet! Spännande, men också läskigt. Det blir till att ha Molly i koppel framöver! Vilken dröm egentligen, att få se en varg! Så länge den inte äter upp ens hund, då...

(Jag nämner inte det riktiga eländet i grannlandet. Det finns det tillräckligt många experttänkare som gör redan. Alla vet att jag stirrar med fasa mot väst och önskar jag kunde göra något.)

Onda lockelser

Läste en artikel i DN.se idag, om trafikanter som anländer till en olycksplats och tar fram telefonen - inte för att ringa 112, utan för att fota och filma dramat.

Jag blir äcklad och skäms för att vara människa. Skulle jag se det ske skulle jag nog bli våldsam.

Läste ett stycke ner en artikel om barnporrseländet. En underrubrik beskrev "veckogamla spädbarn i barnporrfilm". Jag klickade aldrig fram artikeln. Varför behövde jag veta detta? Behöver gemene man upplysas om detaljerna i sådant fruktansvärt övervåld? Är det i syfte att informera världen om att det finns så ruskigt, ruskigt sjuka människor, eller är det för att nyfikna äckel-svensson som har slutat bry sig, som inte har något samvete i kroppen, som lider av en outgrundlig skamlös nyfikenhet, ska ha ytterligare lite elände att vältra sig i?

Vad får människan ut av att snoka i andras misär?

Varför tycker jag själv om att se en riktigt otäck film om mord och tortyr på TV?

När blev vi så lockade av det onda?

Sista semesterveckan

Så, vad har denna semester givit? Caisa har förvånansvärt nog förvandlats till en Duracell-kanin och energiskt insisterat på att måla om huset på mindre än en vecka (jag har hjälpt till), och dessutom fälla en enorm tall och ta hand om allt ris (det går inte att beskriva hur mycket ris det blir av EN tall).

Jag är av den åsikten att arbeta kan man göra närhelst på året, medan semestern är till för att njuta och koppla av. Så, jag har mellan varven lagt mig i hängmattan med min Allers och löst korsord medan Caisa har stånkat och stönat.

Fyra dagar spenderade vi i skärgården på en mysig ö tillsammans med Uffe och Lotta. Det var en välbehövlig paus, och jag fick möjlighet att tanka lite positiv energi, och även dumpa ur mig lite skit.

Jag har sökt två jobb, fått dem båda och tackat nej till båda. Caisa har äntligen fått ett nytt jobb, hon hatar sin nuvarande arbetsplats, och börjar på sitt nya i September. Hon är lycklig. Hon är värd det.

Idag ska jag sjunga på en begravning. Jag undrar just om jag kommer i mina begravningsbyxor efter allt vin och god mat denna semester... =/

Somrigt

Man kan ju inte sitta inne och blogga när det är så himla skönt ute! Eller, kan man...?
Vi är i full gång och målar om huset. Eller, Caisa målar mest. Jag tar mest pauser i hängmattan. Men Caisa verkar älska att måla. Inte mig emot! =)

Vi bestämde oss till slut för att huset skulle fortsätta vara svartbrunlaserat, men att fönsterfoder, vindskivor och verandaräcke skall vara grönt. Det blir så snyggt! Skönt att bli av med det gula. Före- och efterbild kommer.

Ja, vad händer mer? Jag fick en ny tjänst på Akademiska, men tackade nej. Jag insåg plötsligt att jag har det oförskämt bra på mitt jobb. Ibland är det nyttigt att se sig omkring för att uppskatta det man har.

Igår var jag, syrran och johan och Sussie på kamelpromenad på ön. (Biskops-Arnö ett par kilometer härifrån har blivit "ön" för mig. Min energipåfyllningsstation. Mitt lugn, mitt bad, mitt fiske, mina barfotapromenader.) Kalle Kamel var så duktig och gick snällt i koppel runt ängarna. Av någon anledning slängde han dock plötsligt iväg en av sina gigantiska, mjuka, runda fötter rakt i Sussies mage, så hon flög minst en meter.

Jag skrattade så att jag kiknade. Visst var det synd om Sussie, men hon klarade sig fint. Det hela såg bara alldeles för roligt ut. Jag vet, jag är hemsk. Se min syrras kamelblogg på: Kameläventyret!

Första semesterveckan

Man kan nästan inte tro att det är sant, vilken tur jag haft med vädret! Olikt mig, som alltid har sån otur med nästan allt.

Den första semesterveckan har jag ägnat åt mig själv och Molly. Vi har badat massor, gått långa kvällspromenader när värmen lagt sig lite, plockat litervis med smultron (jag tror jag är beroende), badat ännu mer (Molly kan simma i en timme minst), strosat runt i trädgården och njutit av allt som blommar, tagit siesta i hängmattan, löst korsord (inte Molly, då), och bara varit. Molly har fått vara hund på riktigt och flänga omkring bäst hon vill över stock och sten och jag har fått vara människa fullt ut. Ganska behagligt.

Idag är första lite mulna dagen, och jag passar på att blogga, beställa linser, kolla mailen (har två nya jobberbjudanden på G) och dammsuga.

Angående jobben, jag vet inte alls om det är något jag tänker nappa på. Jag sökte för att jag ville kolla mina möjligheter, och båda ställena är intresserade och vill att jag ska komma på intervju. Allt beror på lön och arbetsvillkor. Jag trivs med mitt jobb, men ibland känner jag bara för att göra nåt annat.

Jag saknar INTE Facebook (eller som farmor utrycker det "den där Fasse-boken!"). Tvärtom så förfäras jag nästan över timmesuppdateringar av vad man äter, vem man väntar på, vad man har på sig, och vad man ska göra härnäst. Ibland blir det bara pinsamt, när någon råkar skriva lite för mycket om vad man gör, när man sagt något helt annat till någon annan. Nej, jag känner att min tid med Fasse-boken är över och har gett mig Nada, Noll, Zipp.

För att kompensera för behovet att upplysa alla om ens vardagliga liv kan jag nu nämna att jag nu har för avsikt att städa huset och sedan förmodligen hälsa på min kloka gamla tandlösa farmor. Tjipp!

Midsommarkåseri

Att fira midsommar har aldrig varit någon självklarhet för mig. Som barn har jag inga minnen av att vi gjorde något särskilt på midsommarafton. Vi firade inte med släkt eller vänner, och jag kan inte minnas att vi åt någon sill. Jag tyckte inte om matjessill när jag var liten. Jag har något vagt minne av att jag några gånger var nere vid bygdegården och tittade på dansande människor i folkdräkt, och kanske kan jag själv ha varit med och sjungit midsommarvisor. Men jag var alltid själv.

Jag har en känsla av att irritation låg i luften på midsommarafton. Att mamma och pappa var osams. Att det inte var någon kul dag. Jag har ingen aning om varför det var på det viset. Men midsommar har aldrig blivit en högtid för mig.

Förrän nu i vuxen ålder. (Vad härligt det är att få kalla sig vuxen ibland!) Nu när jag har en egen familj och egna vänner har jag insett att midsommar är ganska trevligt att fira. Dels för att det är en uråldrig fornnordisk tradition, som syftar till att fira årets ljusaste tid, fruktbarheten och solens kraft. Och dels för att jag anser att allt som kan föranleda lite fest med god mat och dryck bör firas. Solen och ljuset påverkar mig långt in i själen, och min sinnesstämning svänger med årstiderna och väderleken. Då känns det naturligt att äta sill, färskpotatis och gräddfil, som jag nu i vuxen ålder tycker är väldigt gott, och jordgubbar till det, som jag kan missbruka som om det vore heroin. Några kalla öl och kanske en Hallands Fläder sitter inte heller fel. Och mängder med vackra blommor, och en natt som aldrig blir riktigt mörk. Det har blivit midsommar för mig.

I dag skall vi till Sussie och Campbell och tillsammans med dem och syrran och Johan fira att ljuset härskar över mörkret, att jorden är fruktbar, att naturen blommar med all sin kraft, och att livet är gott att leva.

Glad midsommar!

Ingen panik

Två kvällspass kvar... Sen blir det semester! Först en vecka själv då Caisa fortfarande arbetar. Sen tre veckor tillsammans.

Och jag har ingen panik.

Vi har ingenting inplanerat, förutom några dagar på en ö med Uffe och Lotta. Huset skall väl målas om och Pigge ska målas klart och slängas i sjön. Fiskespöna skall brukas ivrigt och bär skall plockas och avnjutas (jag hittade hyfsat mogna blåbär igår!).

Kanske tar vi vårt tält och slår upp någonstans där det behagar oss. Kanske lånar vi syrrans husvagn några dar. Kanske besöker vi goda vänner. Kanske får vi besök. Vi får helt enkelt se vad sommaren har att ge.

Ingen panik.

Mammografi

Från och med nu är mammografi tillagt till min "saker jag helst inte gör"-lista.

Aj.

Tänk er ett par riktigt små, körtelsvullna och ömma bröst. Platta ihop dem i en maskin tills de blir ett par cm tjocka. Tänk er att det känns.

Men nu är det gjort! Och ultraljud också! Och halleluja, ingen tumör. Ingenting alls just faktiskt. Vad jag förstod hade jag en minimal, helt ofarlig cysta, som inte ens satt där jag känt en knöl. Allt annat är alltså helt vanlig bröstkörtelvävnad.

Så bra. Jag var aldrig särskilt orolig. Men man blir ju så uppjagad från olika håll att undersöka sina bröst kors och tvärs i tid och otid, så när man känner en knöl, som dessutom gör ont, så blir hajar man ju till.

Håpp, då är det bara cellprover jag måste möda mig iväg att göra. Blähh, har inte varit på många år. Men man borde.

Har i alla fall tagit TBE-vaccin! I alla fall första dosen. Får se om jag kommer ihåg påfyllningen om några veckor... Knepigt det där. Sen borde hälsan vara på topp. Och snart är det semester!

UGGEL

En alltigenom GRÅ dag.

Regn regn regn.

Vi åkte och fiskade. Det ösregnade och blåste full storm. Veven på min nya haspelrulle var dessutom monterad åt fel håll. Jag kan inte veva med vänster. Spelade ingen roll vilken hand jag vevade med. Fanns ingen fisk i världen som kände för att närma sig ytan idag.

Blöta som dränkta katter åkte vi till farmor. Där var även mamma och pappa. Vilket kackel! Prat, prat, prat om direkt ingenting, och så grått. Så ofantligt grått.

Hem och ut med Molly i spöregnet. Kallt, rått, blött. Grått.

Sen hem, på med torra varma kläder och bädda ner sig i soffan. Det är inte bara den här dagen som är grå. Hela jag känns alldeles dassgrå!

Kan det vara möjligt...?

Kan det va så fruktansvärt löjligt? Kan det vara pollenallergi??
Jag har ju alla symptom (som jag för övrigt tycker är exakt samma som förkylning), nämligen:
Rinnande näsa, till och från nästäppa.
Kliande hals.
Hosta.
Slem i luftvägarna.
En helvetes trötthet.
Känner mig småfebrig, men hade 37,5, dock strax efter att jag tagit Ipren...

Men om det är pollenallergi har jag ju varit hemma från jobbet helt i onödan!!! Åh, jag blir fullkomligt galen.

Om det inte har gått över till helgen är det med all sannolikhet den fruktade låtsassjukdomen Pollenallergi som härjar i min kropp, och då ska här börjas ätas antihistaminer så det står härliga till!

Fan. Allergi är ju löjligt! Jag tror ju inte ens på allergier!