Tom igen

Idag är en sån typisk tomdag. Jag känner mig alltigenom helt tom!

Det är inte en dålig dag, och den är inte särskilt bra heller. Haft en hektisk dag på jobbet med tre trombektomilarm och kom inte iväg hem i tid, vilket gjorde att jag hamnade i köer. Fast jag brydde mig inte direkt. Jag var inte arg på köerna. Jag längtade inte hem. Jag kände inget speciellt.

Gick ut i skogen med Molly efter att ha betalat räkningarna. Plockade svamp. Svamp i skogen, skogssvamp, tramp, tramp. Det var bara svamp. Trattkantareller. Massvis. Jag plockade dem. Jahapp?

Stekte kantarellerna och åt dem. Och de smakade kantareller. Var varken särskilt hungrig eller svampsugen. Det var inte gott och inte alls äckligt. Det bara var.

Hallå, vart har alla mina känslor tagit vägen? Jag känner mig alldeles naken och kall och tom utan dem! Är det såhär människor känner sig hela dagarna? Indifferent...

Jag känner mig inte deppig, inte ledsen, inte arg, inte glad. Bara tom.

Härligheten

Ah, en timmes BodyCombat var precis vad jag behövde. Det gick verkligen hur bra som helst idag! Jag kände ett tag att jag var påväg att dö eller kräkas, men så gav jag fan i det och fortsatte ändå (med en viss person på näthinnan fick jag fantastisk styrka i mina sparkar) och orkade ännu mer!
Härlig känsla.

Mindre härligt var dock mitt klädval. Jag har köpt ett par nya, turkosa shorts som är precis sådär jättesköna och sladdriga och mjuka som shorts ska va. Caisa gnäller alltid på att jag snor hennes shorts, så jag kände mig manad att skaffa något eget. Nåväl, jag brukar inte ha shorts när jag tränar, men tänkte att det skulle bli luftigt och skönt. Jag tänkte dock inte på att under ett BodyCombat-pass är fötterna mer ovan midjehöjd än nedom... Magövningarna ska vi inte tala om, när man ligger på rygg och lyfter ben och rumpa upp mot taket och "låser fast motståndaren" med benen.

JAG VISADE JU HELA HÄRLIGHETEN!!!

Nu är det inte något fel på min härlighet, men man kan ju välja sina stunder att visa upp den...

Onyanserad

Nu tänker jag värdera. Bryta mot alla färdighetsregler och låta bli i att acceptera och tänka efter.

JAG BLIR SÅ INIHELVETE JÄVLA ARG! Utan att råka lämna ut någon alldeles för mycket kan jag tala om att det handlar om min bästa kompis och hennes relation till ÅSNEPUNGEN till pappa till barnet.

Vad är det som gör att vissa människor bara ser sig själva, sitt eget bästa och bekvämaste och inget annat??? Trodde i min enfald att i alla fall när folk får barn, skulle de börja tänka annorlunda och börja prioritera barnet framför sig själva.

Men icke.

Jag blir så ledsen. På sätt och vis tycker jag så jävla synd om Nanna som får ro den här stora och tunga båten helt själv, med allt vad det innebär att vara gravid, förstagångsmamma och orolig. Inte nog med att behöva klara allt detta på egen hand efter en redan jobbig separation från sin flickvän, så ska hon ha det här jävla BLÅBÄRET i sitt liv också, som bara är en osalig jävla ande som går omkring och tycker synd om sig själv för att han inte får doppa kuken!

Och på ett annat sätt så är Nanna för stark för att tyckas synd om. Jag kan inte säga annat än att jag beundrar hur hon står stolt och stark i alla motgångar och går igenom det här med huvudet högt. Beundransvärt. Imponerande.

Själv hade jag varit en våt fläck på golvet vid det här laget.

Condemnation

Tycker det var rätt länge sen nu, som jag citerade nån bra låt! Så, ni som trodde ni skulle slippa: HAHAA!

Depeche Mode - Condemnation

Condemnation, tried
Here on the stand with the book in my hand
Truth on my side

Accusations, lies
Hand me my sentence, I'll show no repentance
I'll suffer with pride

If for honesty you want apologies
I don't sympathize
If for kindness you substitute blindness
Please, open your eyes

Condemnation
Why?
Because my duty was always to beauty
And that was my crime Feel elation
High
To know I can trust this fix of injustice
Time after time

If you see purity as immaturity
Well, it's no surprise
If for kindness you substitute blindness
Please, open your eyes

Sperma och sånt

Idag är jag ledig, efter min jobbhelg. Skönt. Grått och blåsigt väder dock. Vad ska man hitta på?

Drömde i natt att jag planerade att skaffa barn med en manlig kompis. Ja, i drömmen så var jag alltså singel, så det var ingen otrohetsaffär. Undra varför jag drömde så. Jag är ju inte ens sugen på barn. Än mindre på att skaffa barn med en karl.

Men det är väl bara att inse, den dagen man vill ha barn så lär man ju få sära på benen för en man. Verkar ju hutlöst komplicerat att inseminera och lyckas bli gravid på det sättet. För att inte tala om privata donationer... Och i ärlighetens namn tycker jag det känns lite onödigt. Jag menar, jag är ju (mig veterligt) fullt frisk och kan få barn med en man. Det är ju bara jag som har valt att vara motvalskärring och leva tillsammans med en annan kvinna. Så varför skulle jag egentligen ha rätt att trängas i samma kö för donerad sperma som de kvinnor som faktiskt ligger med män för att få barn, men inte kan? Eller jag kanske tänker helt fel nu?

Undrar varför mina tankar en ledig måndagmorgon går till något så snuskigt som kladdig sperma?! Hahaha. Och vilket obehagligt ord! SPERMA. Gud...

Bidrag till Välfärden

Japp, jag släpar enträget mitt strå till stacken. Jag har jobbhelg.

Vilket i och för sig inte bekommer mig speciellt mycket. Det var lugnt på avdelningen igår. Hann det jag ville hinna med och kunde till och med sluta lite tidigare. Hade en lugn slapp myskväll hemma i soffan med Caisa och Molly framför brasa och film. Köpte kinamat i Bålsta och slapp på så sätt både laga mat och diska!

Idag har jag lite sovmorgon, börjar klockan ett. Hinner med ett cykelpass på SATS innan jobbet. Blir skönt att få svettas ut den feta kinamaten (och chipsen som jag råkade knapra i mig till filmen, aja baja...).

Det är blåsigt och höstigt ute. Nu har flera träd bytt färg till vackert gul-orange-röda. Vinden sliter i kronorna och de löv som dött virvlar iväg. Skogen har ändrat doft från skarp, frisk gräsdoft till mullig, svampig, fuktig svampdoft.

Jag packar min väska och försvinner ut i livet en stund.

Livsgnista

De senaste dagarna har jag känt mig ovanligt full av liv. Vaknat tidigt och känt mig utvilad. Mött dagen med entusiasm, nyfikenhet och massor av energi. Har ägnat mig åt mycket mindfullness både på ledig tid och på arbetstid. Jobbet har varit tungt och stressigt, men jag har ändå kunnat hantera det så att det inte blivit besvärligt. På ledig tid har jag tagit långa skogspromenader och njutit av sval höstluft och vackra färger. Jag har känt att jag orkar, kan och vill leva och jag har mått ovanligt bra i kroppen.

Det måste vara något fel...

Debattera... eller inte debattera?

Jag funderar. OK. Ett inlägg måste jag göra. Sen får det vara bra.

Jag har en politisk åsikt. Jag stoppade den i tre kuvert och stod för mitt snorgröna val. Jag står för det än, och det är med viss sorg i hjärtat jag ser att M får fortsätta slå undan benen för svårt sjuka, arbetslösa och socialt utsatta grupper, och än mer bedrövad blir jag av att se att SD tagit sig in i det svenska vardagsrummet med sin icke-rumsrena rasistiska "politik". MEN, det är svenska folkets val. Det svenska folket har lagt sin demokratiska röst. Är det då medias och myndigheters uppgift att bedriva någon form av häxjakt mot resultatet? Kan vi inte se och acceptera att svenska folket har sagt sitt, och börja agera konstruktivt utifrån detta? Det är väl helt uppenbart att det är ett stort jävla missnöje med svensk invandringspolitik. Gör då något åt det! Ge Sverige ett alternativ, bättre än att rösta in nynazister i riksdagen!

Det är onsdagmorgon, solen silar sina gula strålar genom det skitiga fönstret och får varje dammkorn att glimma som av guld. Jag jobbar kväll och vaknade tidigt. Kaffesmak i min mun. Tvättmaskinen mullrar inne i badrummet. TV:n står på och skvalar. Caisa sover i rummet bredvid. Kanske ska väcka henne med kyssar och kramar och tala om för henne att hon är det bästa jag vet och att livet är kort och att det är dags att vakna?

Eller så kanske jag borde sortera in rena strumpor från torkställningen?

Valfrihet

Jahapp, så blev det fyra år till med alliansregering. Ska bli intressant att se hur de ska hantera rasistpacket nu. Och Fredrik börjar famla efter Miljöpartiets stöd! Johodu, det kunde man ju tro. Men Maria är en stark kvinna. Hon vet hur korten skall spelas. Jag har aldrig varit så intresserad av politik förr, men det här är ju riktigt spännande!

Det var på allas läppar idag på jobbet. Hur f*n kunde SD få 20 mandat i riksdagen?!

Ja, det svenska folket måste ju ha röstat in dem. Så enkelt är det.

Är det så att svenskar verkligen har så hemsk människosyn? Eller är det bara så att vi har slutat tänka? Jag undrar hur många som röstade på Sverigedemokraterna som faktiskt läst deras valmanifest och förstått det, och står för dess innehåll...

Valfrihet... Är det att få välja fritt? Eller att slippa välja? Eller att få välja utan att behöva tänka?

Viktigt möte med SoS

Igår när jag kom till jobbet möttes jag av min chef som lyste upp och sa nåt i stil med:
- ...och du åker till Huddinge i eftermiddag.
- Va? Huddinge? Vad ska jag där och göra?
- Men Karin!!! Det är ju idag du ska bli intervjuad av Socialstyrelsen om Karolinskas patientsäkerhetsarbete! Har du glömt det???
- Oj, jaså var det idag?

Slarvigt, klantigt och dumt av mig att glömma bort en sån "stor" grej. För mig var den inte så värst stor. Det var väl bara att sitta där och svara på frågor, inget mer med det. Men hela cheferiet var helt uppskruvade och kom med råd och tips på vad jag skulle säga... Hahaha, stackarna, de var så nervösa. Min verksamhetschef hade till och med antytt till min närmaste chef att "Karin har ju en tendens att vara lite väl ärlig ibland... Du kan väl be henne försöka vara en smula diplomatisk...?" Åhh, jag viker mig dubbelt! XD

Hur som helst, jag kom iväg och deltog i intervjun och det gick smidigt och sen var det inget mer med det. Men det var ändå lite kul att få vara en representant för Karolinska Universitetssjukhusets medarbetare och ge min syn på hur KS jobbar med patientsäkerhet.

Tisdag

Vad är en tisdag för dig?

För mig är tisdag en tråkig dag. Den vardagligaste av alla vardagar. Fiskpinnar, dubbellektion i matte, fluortant, duggregn, fotboll på jumpan på en blöt grusplan.

Idag är en ledig, alldaglig, grå tisdag. Jag tog rejäl sovmorgon och gick inte upp förrän halv elva. Caisa var på dåligt humör. Jag gjorde i ordning kantarellmackor, av kantareller jag hittade i fredags. Förmiddagen var solig och jag började röja i trädgården. Rensade bort visset, utblommat, tråkigt och dött. Rensade även bort en hel del ogräs som vuxit vilt ett tag. Sen mulnade det på och började regna.

Nöjd, trött och med en värkande ländrygg åkte jag hem till Nanna i hennes nya fina hus i Grillby. Vi stack till Enköping och jag åt en kaloririk och ändå näringsfattig hamburgare med pommes på Max. Sen shoppade vi på Växtriket, jag köpte lite nya höstblommor och vårlökar. Därefter tog vi en fika på mitt favoritcafé Tant Gredelin. (Världens mysigaste. Ni som inte varit där, åk dit!) Därefter hem igen, lämnade av Nanna på vägen, tog en kort promenad med Molly vid ett naturreservat och väl hemma planterade jag mina nyinköpta blommor och lökar och nu protesterar ryggen vilt.

Lite sallad i magen nu, och strax iväg på ett Combatpass.

En vanlig, vardaglig, grå tisdag.

Att välja

Jag tycker det skulle vara en självklarhet att man går och röstar! Det är liksom det mest fundamentala i en demokrati. Det är för detta människor har dött i århundraden - för att få vara med och påverka.

Och vad är det då vi röstar fram? Hade en halvhjärtad diskussion med en kollega på jobbet idag, som hävdade att hon är så "ointresserad av politik", så hon bryr sig inte. "Inga partier är bra ändå." (Nä, för inga partier debatterar om fritt inträde på Blue Moon Bar, nagellacksbidrag och landstingsbetalade silikonpattar...) Nu var jag dum.

Nåväl, mitt konsensus är att hon är för lat för att engagera sig. Jag tycker inte att politik är roligt! Jag tycker mest det är en jävla pajkastning på sandlådenivå. Men jag måste väl ändå ta ställning, och försöka sålla ut vilka av dessa jeppar som förmodligen gör minst skada och kanske till och med lite nytta.

Jag berättade att jag kommer att rösta på Miljöpartiet. "Men vadå, de vill ju höja bensinskatten massor! Du kör ju bil! Hur går det ihop??!", sa hon och trodde att hon hade kommit på mig med att rösta ogenomtänkt. Shit... Är det verkligen så folk tänker? Röstar människor enbart för sin egen skull? Tänker vi bara på vad som kommer gynna oss själva? Hur kan jag få mer pengar i plånboken, leva bekvämare och trygga framtiden för mina barn? Får vi vara så småsinta och själviska?

Vi måste väl se det hela ur ett något större perspektiv, än enbart "Miljöpartiet vill höja bensinskatten, så då kommer det bli dyrare för mig att åka bil, alltså kan jag inte rösta på dem". Det är ju bara rentav ointelligent!

Mina hjärtefrågor är och kommer alltid att vara miljön, värnandet om Moder Jord och alla de andra varelser som försöker leva här i samexistens med oss människor, biståndspolitik, integration och jämställdhet. Gör insatser för att bevara fred istället för att skapa krig. Utveckla våra spårvägar istället för att bygga nya motorvägar. Bevara landsbygden och bygg mer i tätorterna. Tvinga människan att välja förnyelsebar energi så långt det går. Tänk på någon annan än bara dig själv. Då blev Miljöpartiet ett naturligt val.

Och så är ju Maria Wetterstrand så gudomligt het... :D

Kalas!

Det gör inte så mycket att hösten börjar bli mörk och kall när man kan bjuda in lite gött sällskap, tända massor med levande ljus, laga lite älgstek, elda i badtunnan och dricka gott rödvin!

Caisa och Madde fyllde 27 respektive 23 år, så vi hade en sammanslagen 50-årsfest igår. Det var klackarna i taket och jäkligt varmt i tunnan.

En lyckad fest, en lyckad kväll helt enkelt. Idag är huvudet lite tungt, och jobb väntar ikväll...

Madde och jag. Hon är jätteengagerad!
Siiiigrid är hundrädd. Molly har ingen förståelse alls för det. Och Siiiigrid fick lite terapi... ;)

Madde och Siiigrid. Bobby är en stark man. Kunde lyfta Uffe hur lätt som helst!Uffe är inte riktigt lika stark... :D

Vänskap

En kall och solig höstmorgon. Ledig fredag. Sitter och läser lite bloggar och glider in på spåret vänskap.

Hur är en bra vän?
Hur är jag som vän?

För mig är en bra vän, någon som tar mig som jag är, och som är rak och ärlig och kärleksfull ändå. Ta till exempel Nanna. Till Nanna kan jag säga precis vad jag tycker, "vafan du är ju helt jävla slut i huvet!", och hon reagerar med: "jaså, säger du det du?", och så är det klart och vi älskar varann ändå. Med våra olikheter och fel och brister. Likväl kan Nanna ha åsikter om mig, som jag kan hantera och bestämma själv om jag vill gilla eller dissa. Praktiskt, eller hur?

Men med andra vänner kan man behöva vara mer finkänslig. Inte gå på som en ångvält och bara bre ut sig och sina tankar hur som helst. Och det är här det blir lite komplicerat. Jag vill ju kunna vara jag och ingen annan. Försöker lyssna, läsa av... Men jag är dålig, dålig, dålig på att läsa mellan raderna. Jag ser det som sägs. Och ofta tolkar jag fel.

När mina vänner mår dåligt, eller beter sig udda, tror jag alltid att det är mitt fel. Har jag sagt nåt dumt nu? Har jag gjort nåt elakt? Skrivit nåt dumt i bloggen...? Antingen är det ett tecken på att jag är väldigt egocentrisk och tror att hela världen kretsar runt mig, eller så beror det på att jag är självkritisk och rädd att såra, och medveten om mina svårigheter att hantera relationer på ett bra sätt.

Jag har sårat många människor, utan att det har varit min mening. Tänker på en gammal pojkvän... Han sade: "Jag älskar dig", och jag svarade: "Skratt, nej du är bara förvirrad." Är det snällt? O nej, men jag menade inget illa. Jag trodde han var förvirrad. Jag trodde inte han skulle bli så ledsen. Fan, hur dum får man vara?

Det är så svårt att själv se det man gör ur någon annans vinkel. Jag försöker. Och jag tror att jag oftast lyckas, med mina närmaste vänner i alla fall. Och i vissa fall anser jag att de som inte kan ta mig som jag är behöver ju inte vara mina vänner om de inte vill. Och ibland blir jag bara ledsen och känner mig värdelös.

Aj.

Aj, aj, aj, aj, aj.

Det är inte rätt.
Det ska inte göra såhär ont! Det ska vara bra, härligt, skönt, befriande, tillfredsställande! Svettigt och ansträngande, men det ska inte göra ont!

Direkt efteråt känner jag mig som en behaglig geléklump, men idag... Åhh idag kan jag inte ens sitta ner! Och när jag väl ramlat baklänges ner i en stol kan jag definitivt inte komma upp ur den igen. Jag går som en anka vars partner siktat lite fel kvällen innan.

Ja, jag har träningsvärk. Massiv sådan.

Combat

Igår var jag på mitt livs första Combatpass. En hel del nya sparkar blev det och jag kände mig ungefär lika smidig som ett kylskåp, då sparkar inte är min allra bästa prestation.

Jag fick äran att slåss mot en mycket snygg tjej, och jag förklarade att detta var mitt första pass, så att hon inte skulle ha så höga förväntningar.
"Jaha vad kul, och jag är Combatinstruktör", sa hon. Hoppla!

Som tur var var halva passet uppbyggt som ett boxpass med vanliga slag, så hon fick sig en omgång, och hon såg faktiskt lite mör ut mot slutet, hihihi.

På kvällspromenaden efter träningen såg jag ett tufft fenomen på himlen. Jag tror det var en komet! Det var en stjärna, som liksom började lysa starkare och starkare. Jag trodde en stund det var ett flygplan. Men så kom den närmre och närmre för att till slut explodera och bli till en stor, vit eldboll som lyste upp hela himlen, och efter den hängde en blågrön svans. Måste ju varit nåt utifrån som träffade atmosfären och brändes upp, va? Tufft var det i alla fall! Sen försvann den lika snabbt igen.

Solen har inte kommit upp än, och dimman ligger tät utanför. Sitter med mitt kaffe och ostmackor och försöker vakna. Strax iväg och jobba. Gomorron!

Så trött!

Obegripligt trött har jag varit idag. Nästan så att ögona gått i kors och jag skulle ha kunnat somna sittande mitt i ronden. Det gjorde jag inte, men det hade inte varit omöjligt.

Pressade ut mina sista krafter på ett skönt pump-pass, så nu är jag sådär härligt geléaktig i hela kroppen och dallrar lite. Får se om jag kan röra mig på onsdag, träningsvärken borde vara som värst då. Fast jag kanske kan sjukskriva mig då? Jag menar, det är ju fullt tillåtet att sjukskriva sig två veckor för att operera brösten, så en dag eller två för ruskigt smärtsam träningsvärk är väl en piss i Mississippi? Eller?

Blev faktiskt något piggare efter träningen, men bara såpass att jag orkade ta mig hem, gå ut med Molly, laga gröt, äta den och sjunka ner i soffan halvdöd. Vad långt det känns till duschen...! Kan ingen bära mig?

Män och kvinnor

Vi köper blåa små babykläder innan barnet är fött. För vi vet att barnet skall bli en man. Och män är blåa.

Den fulla mannen surar för att kvinnan som bär hans barn inte vill ligga med honom.

Två kvinnor sitter i varsit hörn i soffan och stirrar tomt på en stor TV-skärm.

En man sitter ensam och tänker på en kvinna som behandlat honom illa.

I våra blå och rosa kläder, med eller utan rosett i håret, och utan en aning om varför vi gör som vi gör och är som vi är, är vi människor allihopa. Människor som har så himla svårt att förstå varandra.

Jag somnar bredvid en kvinna, med handen runt hennes bröst, hennes fylliga stjärt mot min mage. Och jag känner att det är gott.

Slappsöndag

Igår var vi på 40-årskalas för bästaste Anki. Det bjöds på hejdlöst med god mat och vin och godsaker. Och även om jag säkert lyckades kläcka ur mig något olämpligt eller bara var på mitt speciella här-är-jag-ta-mig-som-jag-är-sätt, så hade jag vansinnigt kul och det verkade resten ha också!

Slappdag idag. Ligger i soffan med datorn på magen och dricker kaffe och Caisa sitter i korgstolen och spelar Burnout på PS2.

Det är kallt ute och vi har brasan tänd. Vart tog sommaren vägen?

You live - You learn

Tänk vad mycket man lär sig hela tiden!

Jag förvånas över tankar som slår mig helt plötsligt om mig själv och om mitt sätt att tänka och reagera. Så fort jag får lite distans till mig själv och kan reflektera kring känslor utifrån, så är allt så klart och uppenbart! Det allra bästa sättet att lära känna sig själv är genom att försöka förstå andra. Jag kommer alltid att tolka andras beteende genom mina egna ögon och mitt eget känsloregister. Och alla förklaringar till andras beteenden kan jag applicera på mig själv.

Jag gör som jag gör för att jag är som jag är och har varit som jag har varit. Man bygger upp ett försvar, skapar strategier för att överleva och nå framgång och bli älskad. Det finns ju inget farligare än att öppna sitt hjärta för andra människor. När dörren väl står öppen kan de bara kliva in och ta vad de vill ha, möblera om och förstöra, och lämna igen, utan att städa upp efter sig. Själv får man lappa och laga och sortera och städa. Och man hittar gammalt bortglömt skräp, som påminner om det förflutna. Kasta eller spara? Laga eller låta vara? Sy och lappa ihop väggen till hjärtat. Stärka sömmarna lite extra, inför nästa gång. Lära sig. Inte bara släppa in sådär. Avvakta mer. Vara lite på sin vakt.

Vi måste vara rädda om varandra! Vi får inte trampa in i varandras själsrum och stöka runt! Vi måste vara försiktiga och kärleksfulla. Inte bända upp ett slutet hjärta, utan vänta snällt utanför tills vi blir frivilligt insläppta. Och bete oss därinne, så som vi vill att andra beter sig i våra hjärtan. Inse att vi kan göra skada. Det vi gör kan faktiskt få konsekvenser. Vi kan ha betydelse. Det vi gör är inte oviktigt.

Jösses vad djupt. Simmar upp till ytan igen och snappar lite luft. Skakar vattnet ur öronen och gnuggar ögonen.

- Did I do that?

Anger Management igen

Saker som gör mig arg just nu. (Helt utan anledning.)

- Själviska bilförare som kör hänsynslöst för sin egen vinning.
- Långsamma bilförare som kör långsamt För Att Man Kan.
- Trängsel och köer på ICA.
- Människor som har slutat tänka.
- Människor som är ytliga.
- Människor som är utstuderat lata.
- Snuva och hosta i över en vecka.
- Sura människor som är arga på allt utan anledning.

Svar Ja, det sista var en smula självkritik.

Jag försöker göra en djuplodad dykning in i mitt innersta för att ta reda på varför jag är så himla irriterad. Men jag hittar inte svaret just nu.

Oundviklig höst

Den bara kom! Den sista veckan i Augusti var kall, rå och regnig, och så var den bara här, Hösten!

Jag kände att jag blev som snuvad på det sista som jag hade hoppats på skulle vara en varm Brittsommar med några sena bad och sköna dagar. Näpp. Bara att inse. Nu är det slut. Nu ska allt sakta vissna och dö igen. Som jag har slitit för att det ska blomma och vara fint - och så kort det varade! Så är det jämt. Men jag vänjer mig aldrig.

Det är en vacker och klar dag, och löven är ännu härligt gröna. Det är bara i luften man förstår att det har vänt. Kallt, fuktigt och genomskinligt klart.

Så vad kan man göra för att stå ut när mörkret sänker sig över trädgården och man fryser och snorar förkylt? Mitt recept på överlevnad är som följer:
Tio värmeljus spridda i huset.
Elda i kaminen.
Flera sköna filtar i soffan.
En rask promenad i det sista av dagsljuset, med varma kläder på, och sen:
Upp i soffan, under filt och med hund intill!
Känn doften av elden, hör det sprakande ljudet, känn värmen sprida sig.
Känn att livet ändå är rätt gott!