Snurr

Nää, jag kan verkligen inte formulera nåt!

Det finns så mycket lagrat i huvet, men jag kan inte få någon ordning på det.

Det snurrar och egentligen tror jag att jag gör allt märkvärdigare än det är.

Ikväll ska jag ge mig i kast med ett Combat-pass efter flera veckor utan träning eftersom jag har haft sån hosta. Det kanske kan rensa huvudet en smula.

Samvete

Jobbhelg. Jobbade dag igår, var hos grannarna och käkade middag och drack vin på kvällen. Såg sedan att jag missat en massa samtal från dolt nummer på mobilen, och fått ett sms om jag ville byta pass idag och jobba dag igen istället för kväll.

Sanningen är NEJ. Nej, det vill jag inte. Nej det kan jag inte. Jag var uppe sent igår och har saker att göra idag. Jag vet att det är struligt med bemanningen på jobbet, men det är fan inte mitt fel! Jag har ett liv utanför mitt älskade jobb. Så jag svarade sent omsider: "Nej, tyvärr det kan jag inte."

Sen låg jag med dåligt samvete hela natten.

Imorse ringde telefonen igen klockan 8. Jag svarade inte. Dolt nummer. Jag vet vad ni vill. Jag har sagt nej. Jag känner mig jagad. Man är aldrig, aldrig ledig.

Kalla mig självisk, ego, taskig, snål. Jag har mina arbetspass den här helgen, och jag kan inte jobba mer. Jag kommer klockan ett och gör mitt kvällspass som planerat, trots min envisa slemhosta och snoriga näsa. Punkt!

Sjukling

Jaa vår är det, men helvetet har brutit ut i min kropp.

Jag är förkyld.

Nej, chockas nu inte, kära bloggläsare! Börja inte skicka kondoleansbrev, buketter och presenter. Jag kommer klara mig. Det är förvisso mycket, mycket synd om mig. Men jag klarar mig!

Har legat hemma och hostat i dagarna tre, och känner nu att det får vara nog. Om inte annat för att skona avdelningen från totalt kaos och underbemanning i helgen, så ska jag nu återgå till arbete.

Önskar bara den överjävliga slemhostan kunde upphöra omedelbums snarast!

Oavsett allt

Oavsett stress och motgångar, världsliga bekymmer, kroppsliga besvär så är man så förbaskat lyckligt lottad!

När det omkring oss pågår vansinniga krig, där människor slaktas för sina åsikter och tankar, där livet är reglerat av tvång och våld, och där kärnkraftverk exploderar på andra sidan jorden och flodvågor sköljer bort hela befolkningar på några minuter... Då kan man känna sig lite märklig.

Antingen så bryter man ihop och tycker att allt är meningslöst, eftersom Undergången är nära, blir deprimerad och lägger ner sitt poänglösa leverne.
Eller så gläds man åt att solen skiner. Att snön smälter. Att fåglar kvittrar. Att en spindel har vaknat och kryper ur sitt bo under trappan. Att Molly - oberörd av världens larm - skuttar omkring i smältande snöhögar och hittar sedan länge begravda leksaker. Att den jag älskar älskar mig. Och att hon ligger i vårt gemensamma sovrum och sover djupt. Snart redo att vakna och spendera hela dagen med mig.

Man kan välja hur man förhåller sig till tillvaron utan att gå under.

Motvind

Nu känns det som jag har fastnat i vinkelvolten... Totalt jävla oflyt hela tiden!

Vaknade 07:17 av telefonsignalen. Jobbet. Jag var inte där. Jag skulle vara där, men istället så låg jag och drömde en mysig dröm under mitt varma, sköna täcke. Redan tjugo minuter försenad flög jag ur sängen, slet på mig kläder och petade i linser, och på 7 minuter var jag i bilen. Vid den tiden var det såklart köer. Jag tror jag stämplade in 8:20. Då hade locket på min matlåda med räksallad och fetaost gått upp och innehållet låg utsmetat i min väska.

Sen kom jag liksom bara aldrig ifatt mig själv.

Var tvungen att ta ett jobbigt samtal. Det är aldrig kul att behöva påpeka för någon att det den presterar inte är tillräckligt bra. Och jag försöker vara ödmjuk och snäll. Men till slut måste man ju ändå se till att verksamheten verkligen fungerar!

Nu har jag precis suttit och pillrat med min nygamla (Tradera, 250 kr) iPod Shuffle, och försöker komma på hur i helvete jag ska få in musik i den lilla apparaten, så att jag kan bli lite inspirerad när jag ska ut och löpträna.

Sket i att träna idag. Var ändå som gjort för att typ bryta ett ben eller nåt annat i den stilen. Jag gick en promenad i skogen med Molly efter jobbet, och gladdes åt att det var någorlunda ljust ute fastän klockan var över 5.

Imorgon har jag ställt mitt eget alarm och Caisas alarm, och så har en kollega lovat att ringa och väcka mig också. Hoppas det funkar.

Bålsta vårdcentral, dagens skämt

Vill bara meddela att fingertopparna sitter kvar, men jag har ingen känsel i yttersta fingerspetsen på vänster långfinger. Det gick dock hyfsat att jobba hela helgen, med ordentligt med plåster och handskar på.

Nåväl. Jag är trött. På Bålsta vårdcentral.
Har bett om en valfrihetsremiss till Ångestmottagningen på KS (eftersom jag jobbar på det sjukhuset och har svårt att åka till Uppsala för fobiträning) för att ta tag i min klaustrofobi, som hindrar mig så. Det var i Oktober jag ringde. Remissen är spårlöst försvunnen. Jag blir runtslussad telefonledes till 100 olika ställen, där ingen vet nånting. Och när man försöker komma till vårdcentralen får man bara höra: "Vi kan inte ta emot fler samtal nu. Försök senare eller en annan dag."

Varje dag.

Dessutom... Så har jag en knöl i bröstet som jag borde kolla upp. Försöker nu komma fram för att få en tid för detta. Som vanligt går det inte ens att komma fram.

Suck...

Sydd

Skulle äta en god avocado. Skulle fåbort kärnan. Skar istället sönder två fingetoppar. Blodet sprutade över hela köket. Tappade känseln i fingrarna. Plåstrade om och försökte komma på hur jag skulle ta mig till Lasarettet. Grannarna var inte hemma. Nåväl, kanske läker ändå? tänkte jag och tog en Ipren och tyckte synd om mig själv.

När Caisa kom hem tyckte hon absolut att vi skulle åka till akuten. Vi grälade en stund om vad som är akut och inte, och sen vann Caisa och vi åkte in.

Väl inne fick jag vänta tre timmar, sen fick jag fyra stygn i fingret av en söt doktrissa och en stelkrampsspruta i baken av en sur men skicklig syster.

Nu är frågan: Hur fan ska jag kunna följa hygienrktlinjerna på jobbet?
Ni vet, sprita händerna, handskar på, inga smycken på händerna. Räknas en fet fingertuta som smycke, tro?

Löptränar

Laddar inför vårruset! Första träningen på löpbandet ikväll. Tänkte satsa på att ta mig framåt ca 5 km utan tidspress och mestadels genom att gå.

Vad förvånad jag blev när jag inte blev trött! Jag kutade för glatta livet, och det var riktigt behagligt, fastän något enformigt. Dagtid är utsikten från löpbandet oslagbar, man se ut över vattnet (isen) och kan underhålla sig med ett vackert vinterlandskap. Men nu såg jag bara min svettiga spegelbild i fönstret. Föga uppmuntrande.

Nåväl, 5 km på 35 minuter! Det tycker jag var helt OK för första träningen!

Håller tummarna för att de nya skorna räddar mina benhinnor nu.

Sjuk

Förbannat också. Från frisk till sjuk på sex timmar! Kom hem och mådde prima fast var lite trött. Vid 19-tiden började jag få lite ont i halsen och kände mig svullen. Avbokade spinningpasset och lade mig tidigt. Vaknade kl 23 av att halsen var helt igenkorkad. Känns som en sträv tennisboll i epiglottis. Idag känns hela huvet stort och svullet och det är svårt att svälja.

Skit och förbannat elände! Jag som inte blir sjuk! Jag är världens mest friska och hälsosamma människa! Jag brukar inte sjukskriva mig för annat än lårbensbrott och eget barnafödande. Fan också vad arg jag är!

Sitter här i soffan och gör en massa onödiga köp på Tradera.com, kollar mailen en gång i minuten, kommenterar allas statusar på Facebook och bloggar. Molly ligger bredvid mig med huvudet vilande på sin tennisboll, en hoppfull blick. Kanske mamma helt plötsligt tar bollen och kastar iväg den? Caisa sover fortfarande. Hon har varit förkyld hela veckan.

Man skulle kunna tänka sig att det är jättemysigt att vara hemma hela familjen och vara förkylda tillsammans, men ICKE. Vi kommer garanterat gå varandra på nerverna precis hela dagen. Båda blir skitsura när vi är sjuka.

Snön faller. Ser inte ut som 26 minus idag i alla fall. (Var det igår morse.) Våren får mer än gärna göra sitt intåg just nu.

Tålamod

Gud, ge mig en påse stort tålamod!

De senaste dagarna har jag utsatts för prövning.

Jag anstränger mig hårt, HÅRT, för att vara snäll, vänlig, tålmodig... Djupa andetag. Mindfullness...

Alla är vi olika. Jag är en vessla och har blivit ålagd att handleda en snigel...

Tänt var det här

Ledig dag igår. Var i Enköping och köpte tyg till Klänningen. Sen hos Nanna och gosade med Hannes. När jag kom hem vid 5-tiden upptäckte jag till min stora fasa att det stod lågor ur grannens skorsten. I vild panik sprang jag dit och bankade på hans dörr, och som tur var var han hemma och oskadd, hade inte märkt någonting alls.

Väntan på brandkåren kändes som en evighet medans vi stod och tittade på den eldsprakande skorstenen. Men till slut kom två brandbilar med en massa brandmän, bärandes på tunga syrgastuber och gud vet allt... (En tanke slog mig att de alla såg så unga och pojkaktiga ut, kan de ha varit ens 25 år? Men de slet och jobbade som om de aldrig gjort annat.)

Till slut var elden släckt och stackars José fick inte elda mer den kvällen. Jag bjöd över honom på en kopp kaffe för att trösta.

Usch vilken dramatik. Det är en av mina största rädslor, att det ska börja brinna i skorstenen. Detta är tredje skorstensbranden i vårt område den här vintern. Nu törs jag inte elda mer förrän sotaren har varit här! =(
Elda säkert i kylan!

Babbel

Ringarna är beställda (det blev den på bilden nedan). Nu håller jag på och flänger runt i diverse tygaffärer för att hitta Det Perfekta Klänningstyget I Den Snyggaste Färgen Och Med Det Snyggaste Fallet. Inte lätt för nån som inte har en aning om ens hur man syr en simpel bordsduk... Men Emma, hon kan hon!

Var och tränade BodyCombat idag. Idag var ett av de tyvärr ack så sällsynta tillfällena då jag hade mer energi än jag hade förväntat mig. Det är så kul när man liksom överraskar sig själv med tokhöga knän i ett rasande tempo och dessutom får in riktigt hårda och snabba slag! Nog med skryt, men det var skönt att verkligen ta i av all sin kraft. Förvånad, blev jag!

Och så kom jag att tänka på en märklig sak. Att ta kontakt. Jag har inga problem att ta kontakt med främmande människor, och säga nåt vänligt eller starta en ytlig konversation om något världsligt. Jag är ganska så social av mig. När jag får ta initiativet. Men när plötsligt någon annan tar kontakt, någon som dessutom verkar hyfsat självsäker och framåt, och börjar prata med mig, då känner jag mig jättekonstig! Blir misstänksam och blyg, och undrar vad hon eller han har för baktankar... Tänk vad knäpp man kan vara!

Och vet ni hur många Karin det krävs för att byta vår badrumslampa? Typ 20 minst. Men vi fixade det! Jag och mina alter egon... Nu ser man varenda pormask!

Ringar

Jobbhelg. Kvällspass idag. Före det ett styrkepass på SATS, och en snabb tur till Jakobsbergs guldsmedsbutiker med Caisa för att spana på ringar.

Fan vad svårt det ska va! Vi kunde absolut inte hitta någon som båda ville ha, så vi enades om att vi ska ha olika. Jag vill ha blingbling och Caisa vill ha en slät. Båda vill ha vitguld. Det fanns ingen i butikerna som föll oss i smaken, men jag har surfat runt lite nu på kvällen.

Jag fastnade för en fin ring från Schalins som inte verkade alltför dyr: Jag hoppas nu att jag kan hitta nån butik som har den, så jag kan prova den också!

Ett himla pyssel, detta att gifta sig...

Gräsänka och vänskapsansvar

Vad gör man när man är ensam?

Caisa är i Göteborg på nån utbildning. Så vad gör jag en ledig dag alldeles själv?

Jag lyssnar på jazz! Riktig fuljazz, så'n jazz som man antingen måste älska eller hata. Jag skruvar upp volymen och guppar runt i takt till vispar mot virvlar, hesa saxofoner och akustiska kontrabasar. Jag dammsuger, tvättar, dammar, städar. Och jag kollar avsnitt efter avsnitt av Dexter, som är min nya tillfälliga passion.

Försöker hålla kontakten med mina vänner. Det är inte lätt! Svårt att få tid att ses, svårt att hitta tillfällen som passar, svårt att samordna allt. Ibland glömmer jag bara att höra av mig. Och så får jag helt sjukt dåligt samvete. En elak röst klingar i mitt huvud: "Man kanske ska tänka på att höra av sig till sina vänner annat än när man behöver hjälp!". (Satmara, du visste inte ett skit om vad du pratade om.)

Och jag tänker: Är det alltid mitt ansvar? Är det alltid mitt fel när jag och mina vänner, eller min familj och släkt, inte har hörts av eller setts på länge? Jag har också ett telefonnummer, en mailadress, ett hus som oftast står öppet. Det kan inte alltid vara upp till mig att ta kontakt, kolla läget, bestämma träff...

Ibland har man bara inte tid. Livet virvlar iväg med en utan att man hinner reflektera. Om någon då stoppar mig mitt i allt med en träff, ett sms, ett "hej, jag har inte glömt dig", så skulle jag bli väldigt glad. Istället för att människor sitter och surar för att de känner sig ensamma och övergivna.

Fast det kanske de inte gör. Kanske tänker de precis som jag, att de har dåligt samvete för att de aldrig hör av sig. Kanske tror de att jag sitter hemma och är ensam och ledsen... Kanske har de också ett virrvarr av liv runtomkring sig.

Ja, tänka sig.

Tankar och sån't

Dagarna bara går, och jag tänker varje dag att jag borde skriva nåt smart i bloggen. Men antingen kan jag inte komma på nåt, eller så hinner jag inte slå på datorn, eller så har datorn en dålig dag och vill inte vara med.

Och ibland har jag bara ingenting att säga.

I helgen var vi i Linköping hos min barndomsbästis Emma och hennes man Mattias och deras son Alfons, som jag träffade för första gången. Han var ursöt och väldigt charmig! Emma ska hjälpa mig att sy min brudklänning, så vi tog mått, diskuterade tyger, stuk och stil.

Jobbar just nu på att stänga av vissa saker. Inte ta in allt, inte reagera på allt, inte alltid lägga mig i och säga min mening, utan stå bredvid och titta på utan att agera. Det är svårt. Särskilt på jobbet när jag så himla ofta stör mig på tjejer som sitter och diskuterar bantningsmetoder, bröstförstoringar och hur man bäst gör för att se ut som precis alla andra. Det kliar i hela mig när jag hör hur de anstränger sig för att uppnå någon slags total ICKE-UNIKHET, och deras enda mål i världen verkar vara att bli DUSSINMÄNNISKOR.

Det är så jag vill kräkas.

Men just nu är alltså min strategi att enbart sitta still, tyst, äta min mat eller dricka mitt kaffe och INTE SÄGA ETT ORD (om ingen frågar). Om någon frågar efter min åsikt så kommer jag LUGNT och sansat, och med en vänlig ton säga något i stil med:
- Jag förstår inte hur ni tänker. Jag har så svårt att sätta mig in i era värderingar. Att det på något sätt skulle finnas ett egenvärde i att sudda ut sin egen identitet och göra om sig till någon slags kopia av de retuscherade tonåringarna på framsidan av Hänt i Veckan. Jag är ledsen, men jag är inte alls med på ert tåg.

En elefant i rummet

Jag tror att i alla relationer - om det så är vänskapsrelationer, kärleksrelationer eller bara jobbrelationer - så finns det ibland en elefant. En sån där lite pinsamt stor och otymplig elefant som går omkring och stör, ni vet. Men som man inte pratar om. Den påverkar i stort sett allt man gör och hindrar en i vissa lägen, men vi talar inte om den, så kanske den försvinner av sig själv.

Igår tog jag vänligt men bestämt tag i elefanten, ställde den mitt i rummet, beskådade den, verkligen såg den. Gjorde den synlig. Och så ledde jag den varsamt ut ur rummet. Åtminstone kändes det så. Kanske kommer den tillbaks på nya besök. Kanske blir den också lite tamare för varje gång det händer. Vem vet?

I'm back.

Slår åter upp portarna. Varför?

Bra fråga.

Kanske har jag bara ett behov att få ner i skrift det jag tänker, för att få det mer tydligt för mig själv. Och ibland blir jag så deppad av att skriva dagbok, för att ingen läser de genialiska idéerna och tankarna jag har!

Ett villkor för att få läsa den här bloggen är
* Ta den precis för vad den är. En stakt färgad, subjektiv bild sedd helt ur min egen synvinkel. Inga fakta, ingen vetenskap, ingen absolut sanning.

Det DU tolkar av det du läser, speglar nog mer någonting i dig själv, än någonting i mig eller andra i min omgivning. Tänk vänligen på det.

Så, till bloggandet. Jag måste ju uppdatera allt viktigt och skitonödigt som händer i mitt liv!

Nanna har fått sin efterlängtade unge, och han ska heta Hannes. Jag har hållt honom, sniffat på honom och bytt hans bajsiga blöja, och jag älskar den lille tjockungen av hela mitt hjärta. Hinner tyvärr se honom alldeles för sällan eftersom jag jobbar mycket, tränar en del och har en egen familj att ta hand om, och Nanna bor ju numer inte direkt nästgårds. Men, jag hoppas verklien få bli en del av den ungens bekantskapskrets och hjälpa Nanna i vått och torrt.

Och så har vi bokat datum för Dagen D! Dvs bröllopet! Det blir i Övergrans Kyrka, en knapp kilometer härifrån, när hägg och syrén doftar som ljuvligast. Och nej, jag är inte nervöd, och jag har inte kommit på vad jag ska ha på mig eller vad vi ska äta på festen. Det löser sig. Långt kvar!

Jaa, vad händer mer? Jobbar på som vanligt. Har varit en jävligt tung jul- och nyårshelg med mycket sjukskrivningar på jobbet som vi ordinarie får täcka upp utöver våra egna heltider, vilket känns både i kropp och i huvud. Jag är hjärtligt trött på soffliggare som sjukskriver sig för skitsaker som lätt snuva, huvudvärk, mensvärk, halsbränna och hosta. Skäms! Folk borde ju känna till att när de ligger hemma och pillar navelludd sliter någon annan arslet av sig för att få verksamheten att gå runt...

Ja, jag är elak och cynisk.

Välkomna tillbaka!

Stå för sina misstag

Den stora Tröttheten slår till igen.

Tappar lusten på att försöka kommunicera med människor. Det är så himla svårt att undvika osämja och missförstånd när en del människor omedelbart intar försvarsställning och säger "nej nej och åter nej, du har fel och vad du än säger så kommer jag hävda motsatsen och säga att du har fel".

Jag orkar på fullaste allvar inte med sån't här.

Man ber om något - får ett fräsigt svar i falsett.
Blir arg och ledsen och påpekar detta.
Får till svar: Nej, du har fel, jag var inte otrevlig.

Man frågar något, får ett svar. Får sedan veta att det svaret inte stämde.
Man blir fundersam och påpekar detta.
Får till svar: Nej, jag sa det rätta från början, du minns fel.

Man påpekar ett faktum som enkelt går att bevisa med grundskolematematik.
Man får till svar: Nej, du har fel. Så är det inte. Och måste du bråka??

Nej, jag MÅSTE inte bråka. Jag HATAR att bråka!
Men jag vill faan ha ärlighet! Jag vill att min omgivning är rakryggad och ärlig och kan stå för sina fel och misstag och erkänna att det ibland brister lite. Precis som jag erkänner att jag ganska ofta har fel och överreagerar.

Det är helt okej att göra fel, att råka säga en osanning, eller att brusa upp och vara otrevlig ibland. Men man får fan stå för det och vara stor nog att be om ursäkt ibland, eller i alla fall medge att man kanske gjort nånting som gjort någon annan ledsen.

Finbesök i tallen

Utanför vårt sovrumsfönster står en ståtlig tall. I den hänger ett fågelhus som jag fyller med solrosfrön och nötter. Men det är inte bara fåglar som hittar dit! Bland talgoxar, nötväckor, blåmesar och koltrastar har den här filuren blivit en återkommande middagsgäst:

Och kolla vad smidig han är! Han äter till och med uppochner!

En fantastiskt söt liten kille, eller är det en tjej? Hur ser man sånt?

Idag upptäckte jag ytterligare nytt besök. En stor, fin fågel som jag inte känner igen. Och såklart har morsan lånat min fågelbok... Nån som känner igen?

Jultankar

Snart är den över och verkligen slår över i "normalläge" igen. Skönt.

Tycker att människor (inklusive mig själv) helt har glömt bort vad julen handlar om. För mig, som inte är överdrivet religiös, är julen en vändpunkt. Hela hösten och tidiga vintern har vi sett hur mörkret har sänkt sig sakta över världen, det blir kallare, snålare, lite jobbigare, lite stressigare. Avsaknaden av ljus lägger sordin på allt liv. Naturen somnar en stund. Träden drar in sin sav, djur går i dvala, växter vissnar och deras blomstänglar fryser, vassen står inklämd i isen, fastfrusen. Till och med sjöns vågor stillnar och stelnar. Blir hårda, kalla och stilla. Allt stannar upp.

Och så, när det är som allra mörkast, allra kallast, allra dödast, då tänder vi ljus. I varenda fönster glimmar det adventsljusstakar, julgranar och öppna eldar sprakar. Familjer samlas, äter och firar och håller varandra varma. Ger varandra gåvor. Vi påminns om att vara snälla. Om att godhet inte har gått i dvala, utan är kvar vid liv, och är det enda som faktiskt driver oss framåt mot en ny vår.

För här vänder det. Här är mörkrets vändpunkt, nu går vi in i ett nytt tidevarv. Snart vrider sig jorden igen mot solen, och våren kommer. Ljuset härskar över mörkret, och världen vaknar till liv.

Det är jul för mig.