I ur och skur

Nu är det vi två, på riktigt!
Jag är världens lyckligaste kvinna.

Beundran och kärlek

Jag är mållös och djupt rörd över mina fina kompisars engagemang. Igår fick Caisa och jag en helt fantastisk present: En möhippa med gokartkörning, pistolskytte, slangbella, massor med gott att äta och dricka och en hel drös med underbara vänner som var glada och kärleksfulla.

Det är så man saknar ord, så glad blir man!

Skogens förvandling

Minns ni för en och en halv månad sedan? Hur snön var tjock och allt såg ut som om det var stendött och aldrig mer skulle kunna leva.

Den magiska förvandlingen är i full gång. Man kan nästan inte tro att det är samma värld.

Grönt är definitivt min favoritfärg. Och just den här tiden på året finns det en sån ofantlig mängd olika nyanser av grönt!

Liljekonvaljerna börjar knoppa sig och slår ut vilken dag som helst. Jag kan redan känna doften.

Jag har skjutit upp träningen hela veckan med motiveringen att det ska bli dåligt väder nästa dag, och att det är bättre att träna då. Men det har ju varit fint väder varenda dag! Och träningen känns faktiskt ganska oviktig när naturen håller på och exploderar härutanför. Gymmet kan vänta. Våren är kort.

Äppelträdets visa (Albert Theodor Gellerstedt)
Kom till min blommande kvist,
innan han fägringen mist:
vårstund är snart förbi!
Kom, liten spelande fink,
stänk in i strålande blink
välljud och harmoni.

Men det skall vara just nu!
Tiderna ändras, och du
kan ingen visa mer;
tiderna ändras, och jag,
böjd under frukter en dag,
brytes af stormen ner.

Kom! Det ska vara just nu! Just nu!

Drömmeri

Efter att officiellt ha bett alla (på Facebook) att sluta fråga fick jag idag inte en enda fråga om bröllopet. Shit, de fattade!

Jag är givetvis upprymd och gläds åt den stora dagen. Och jag pratar gärna om den med mina nära och kära som skall medverka. Men det är alla dessa ytligt bekanta, som frågar om och om igen, som bara blir för mycket. Jag vet, jag är grinig och intolerant. Shame on me.

Jag har åter kommit in i en period med intensiva mardrömmar. Jag minns inte så mycket mer av dem än att jag är instängd och kan inte ta mig ut, eller vet inte var jag är och hittar ingen utgång ur ett rum. Jag vaknar alltid kallsvettig och med rusande hjärta, i vild panik och tror fortfarande att jag är instängd tills jag efter en stund förstår att det var en dröm.

En gång för längesen drömde jag en sån dröm och vaknade halvvägs ut genom sovloftsfönstret. Jag hann ändra mig och hoppade inte.

Sluta fråga då!!!

Nästa person som frågar "Jaha hur går det då? Är allt klart inför bröllopet?" skjuter jag.

En fråga, som i och för sig är helt vänligt menad och förmodligen ställd av intresse och småpratssjuka. Men jag lovar att det är inte en gång om dan eller ens två jag får den frågan - utan minst fem!

Varenda ytligt bekant och kollega MÅSTE bara fråga. "Hur går det?" "Är allt klart?"

Neeeej allt är verkligen inte KLART för då skulle maten hinna ruttna och håret se jävligt risigt ut den 28 maj!

Visst kan det vara kul att tänka på att det blir en stor fest om några veckor, men jag föredrar att inte behöva redogöra för detaljerna kring planeringen fem gånger per dag. Jag är stressad nog, som det är.

Helylle

I helgen har vi varit i Linköping hos Emma och Mattias och Emma har sytt färdigt min klänning. (Japp, det blir klänning på bröllopet.)

De bor i ett villaområde strax utanför stan och har en son på cirka ett och ett halvt år eller nåt sånt.

Det är väldigt mycket fart på barn i den åldern. Ena stunden är de på ett ställe, sen blinkar man, och så står de mitt i gatan och leker med tändstickor, gamla glödlampor och köttknivar. Det är liksom ingen rast! Och så ska det ätas. I parti och minut ska det serveras mat och mellanmål och mera mat och välling och gröt.

Men hur orkar man?! Jag får inte ihop hur man orkar leva ett normalt liv när en liten människa hela tiden är på väg att göra något livsfarligt, och som hela tiden är beroende av ens mycket ansvarsfulla och helt korrekt beräknande insatser.

Jag måste utbringa en skål för dem, för de gör det helt enastående bra! Men jag skulle nog aldrig orka.

På söndagmorgonen kom det grannar (givetvis i samma ålder och med en ungefär lika gammal son). Det åts storfrukost på den inglasade verandan och vi satt alla och spelade "melodikrysset". Jag, som aldrig ens lyssnat på detta radioprogram, hade faktiskt en hel del rätt, chockerande nog.

Och efter Melodikrysset var det dags för tipspromenad, arrangerad av den lokala idrottsföreningen och sponsrad av Hemköp. Inte lika många rätt där.

Slagen av all denna helylle kärnfamiljs-svensson aktivitet somnade jag sedani bilen påväg hem och vaknade inte förrän i Nyköpingstrakten. Nu är jag helt slut.

Dadaism

Meingslöst dravel... Är egentligen inte alls meningslöst utan fyller en stor funktion. Den för en dialog framåt. Även om själva dialogen kan synas världslig och onödig så bryter den isen och bygger en bro över ett vatten där mer meningsfulla tysta sanningar stilla kan flyta fram.

Herregud jag skulle ha blivit en poet.

Vad har hänt?

Just inget! Ni som förväntade er att jag typ sagt upp mig och gått med i Främlingslegionen, gift mig med en man från Saudi-Arabien och nu bär Niqab och har opererat in silikon i brösten, har fel.

Livet rullar på precis så som det alltid har gjort. Jag jobbar och sliter och älskar det och hatar det. Precis som vanligt. Jag gläds åt att den förbannade snön äntligen är borta och att jag nu kan gå långa sköna promenader i skogen och lyssna på ivrigt fågelkvitter. Jag förundras lika mycket varje år, över vårens livskraft. Hur det som har sett så dött ut så länge plötsligt bara spritter till och börjar leva och växa. Det är så otroligt. Så hoppingivande. Som om det liksom aldrig är för sent.

Jag gläds åt att Caisa och jag snart skall stå vid altaret och tacka "ja" till ett liv tillsammans i glädje och sorg, medgång och motgång. Mången kaffekopp kommer säkerligen fortfarande flyga genom rummen, och ett och annat ord som kanske inte borde komma ut kommer slinka ut av bara farten. Dörrar kommer smällas igen och bilar kommer rivstarta från vår lilla parkering. Men jag tror det hör livet till. Att explodera, tappa sitt skal, stå naken och sårbar och skrika tills det inte finns något kvar, och då mötas igen, komma extra nära. Hitta nya vägar. Lära sig varandra lite till. Det är vi det.

Och hur fantastiskt är det inte att ha så många underbara vänner, som alla tackat "ja" till att fira den här dagen med oss? Och inte nog med det, hela bröllopet är ett stort hopkok av vänners och familjens tjänster, allt från klänningssömnad till bröllopstårta och allt däremellan. Underbara människor som finns i mitt liv! De bara är där och snurrar runt med sina liv, och liksom upplever precis såhär mycket saker de också. Och så möts vi, inte ofta men då och då, och så går våra liv in i varandras och liksom krockar... Som partiklar runt atomkärnan som söker jonisera sig med andra atomer för att bilda molekyler. Vi kanske egentligen med våra relationer bildar ett helt universum av vänskap.

Vem vet?

Snurr

Nää, jag kan verkligen inte formulera nåt!

Det finns så mycket lagrat i huvet, men jag kan inte få någon ordning på det.

Det snurrar och egentligen tror jag att jag gör allt märkvärdigare än det är.

Ikväll ska jag ge mig i kast med ett Combat-pass efter flera veckor utan träning eftersom jag har haft sån hosta. Det kanske kan rensa huvudet en smula.

Samvete

Jobbhelg. Jobbade dag igår, var hos grannarna och käkade middag och drack vin på kvällen. Såg sedan att jag missat en massa samtal från dolt nummer på mobilen, och fått ett sms om jag ville byta pass idag och jobba dag igen istället för kväll.

Sanningen är NEJ. Nej, det vill jag inte. Nej det kan jag inte. Jag var uppe sent igår och har saker att göra idag. Jag vet att det är struligt med bemanningen på jobbet, men det är fan inte mitt fel! Jag har ett liv utanför mitt älskade jobb. Så jag svarade sent omsider: "Nej, tyvärr det kan jag inte."

Sen låg jag med dåligt samvete hela natten.

Imorse ringde telefonen igen klockan 8. Jag svarade inte. Dolt nummer. Jag vet vad ni vill. Jag har sagt nej. Jag känner mig jagad. Man är aldrig, aldrig ledig.

Kalla mig självisk, ego, taskig, snål. Jag har mina arbetspass den här helgen, och jag kan inte jobba mer. Jag kommer klockan ett och gör mitt kvällspass som planerat, trots min envisa slemhosta och snoriga näsa. Punkt!

Sjukling

Jaa vår är det, men helvetet har brutit ut i min kropp.

Jag är förkyld.

Nej, chockas nu inte, kära bloggläsare! Börja inte skicka kondoleansbrev, buketter och presenter. Jag kommer klara mig. Det är förvisso mycket, mycket synd om mig. Men jag klarar mig!

Har legat hemma och hostat i dagarna tre, och känner nu att det får vara nog. Om inte annat för att skona avdelningen från totalt kaos och underbemanning i helgen, så ska jag nu återgå till arbete.

Önskar bara den överjävliga slemhostan kunde upphöra omedelbums snarast!

Oavsett allt

Oavsett stress och motgångar, världsliga bekymmer, kroppsliga besvär så är man så förbaskat lyckligt lottad!

När det omkring oss pågår vansinniga krig, där människor slaktas för sina åsikter och tankar, där livet är reglerat av tvång och våld, och där kärnkraftverk exploderar på andra sidan jorden och flodvågor sköljer bort hela befolkningar på några minuter... Då kan man känna sig lite märklig.

Antingen så bryter man ihop och tycker att allt är meningslöst, eftersom Undergången är nära, blir deprimerad och lägger ner sitt poänglösa leverne.
Eller så gläds man åt att solen skiner. Att snön smälter. Att fåglar kvittrar. Att en spindel har vaknat och kryper ur sitt bo under trappan. Att Molly - oberörd av världens larm - skuttar omkring i smältande snöhögar och hittar sedan länge begravda leksaker. Att den jag älskar älskar mig. Och att hon ligger i vårt gemensamma sovrum och sover djupt. Snart redo att vakna och spendera hela dagen med mig.

Man kan välja hur man förhåller sig till tillvaron utan att gå under.

Motvind

Nu känns det som jag har fastnat i vinkelvolten... Totalt jävla oflyt hela tiden!

Vaknade 07:17 av telefonsignalen. Jobbet. Jag var inte där. Jag skulle vara där, men istället så låg jag och drömde en mysig dröm under mitt varma, sköna täcke. Redan tjugo minuter försenad flög jag ur sängen, slet på mig kläder och petade i linser, och på 7 minuter var jag i bilen. Vid den tiden var det såklart köer. Jag tror jag stämplade in 8:20. Då hade locket på min matlåda med räksallad och fetaost gått upp och innehållet låg utsmetat i min väska.

Sen kom jag liksom bara aldrig ifatt mig själv.

Var tvungen att ta ett jobbigt samtal. Det är aldrig kul att behöva påpeka för någon att det den presterar inte är tillräckligt bra. Och jag försöker vara ödmjuk och snäll. Men till slut måste man ju ändå se till att verksamheten verkligen fungerar!

Nu har jag precis suttit och pillrat med min nygamla (Tradera, 250 kr) iPod Shuffle, och försöker komma på hur i helvete jag ska få in musik i den lilla apparaten, så att jag kan bli lite inspirerad när jag ska ut och löpträna.

Sket i att träna idag. Var ändå som gjort för att typ bryta ett ben eller nåt annat i den stilen. Jag gick en promenad i skogen med Molly efter jobbet, och gladdes åt att det var någorlunda ljust ute fastän klockan var över 5.

Imorgon har jag ställt mitt eget alarm och Caisas alarm, och så har en kollega lovat att ringa och väcka mig också. Hoppas det funkar.

Bålsta vårdcentral, dagens skämt

Vill bara meddela att fingertopparna sitter kvar, men jag har ingen känsel i yttersta fingerspetsen på vänster långfinger. Det gick dock hyfsat att jobba hela helgen, med ordentligt med plåster och handskar på.

Nåväl. Jag är trött. På Bålsta vårdcentral.
Har bett om en valfrihetsremiss till Ångestmottagningen på KS (eftersom jag jobbar på det sjukhuset och har svårt att åka till Uppsala för fobiträning) för att ta tag i min klaustrofobi, som hindrar mig så. Det var i Oktober jag ringde. Remissen är spårlöst försvunnen. Jag blir runtslussad telefonledes till 100 olika ställen, där ingen vet nånting. Och när man försöker komma till vårdcentralen får man bara höra: "Vi kan inte ta emot fler samtal nu. Försök senare eller en annan dag."

Varje dag.

Dessutom... Så har jag en knöl i bröstet som jag borde kolla upp. Försöker nu komma fram för att få en tid för detta. Som vanligt går det inte ens att komma fram.

Suck...

Sydd

Skulle äta en god avocado. Skulle fåbort kärnan. Skar istället sönder två fingetoppar. Blodet sprutade över hela köket. Tappade känseln i fingrarna. Plåstrade om och försökte komma på hur jag skulle ta mig till Lasarettet. Grannarna var inte hemma. Nåväl, kanske läker ändå? tänkte jag och tog en Ipren och tyckte synd om mig själv.

När Caisa kom hem tyckte hon absolut att vi skulle åka till akuten. Vi grälade en stund om vad som är akut och inte, och sen vann Caisa och vi åkte in.

Väl inne fick jag vänta tre timmar, sen fick jag fyra stygn i fingret av en söt doktrissa och en stelkrampsspruta i baken av en sur men skicklig syster.

Nu är frågan: Hur fan ska jag kunna följa hygienrktlinjerna på jobbet?
Ni vet, sprita händerna, handskar på, inga smycken på händerna. Räknas en fet fingertuta som smycke, tro?

Löptränar

Laddar inför vårruset! Första träningen på löpbandet ikväll. Tänkte satsa på att ta mig framåt ca 5 km utan tidspress och mestadels genom att gå.

Vad förvånad jag blev när jag inte blev trött! Jag kutade för glatta livet, och det var riktigt behagligt, fastän något enformigt. Dagtid är utsikten från löpbandet oslagbar, man se ut över vattnet (isen) och kan underhålla sig med ett vackert vinterlandskap. Men nu såg jag bara min svettiga spegelbild i fönstret. Föga uppmuntrande.

Nåväl, 5 km på 35 minuter! Det tycker jag var helt OK för första träningen!

Håller tummarna för att de nya skorna räddar mina benhinnor nu.

Sjuk

Förbannat också. Från frisk till sjuk på sex timmar! Kom hem och mådde prima fast var lite trött. Vid 19-tiden började jag få lite ont i halsen och kände mig svullen. Avbokade spinningpasset och lade mig tidigt. Vaknade kl 23 av att halsen var helt igenkorkad. Känns som en sträv tennisboll i epiglottis. Idag känns hela huvet stort och svullet och det är svårt att svälja.

Skit och förbannat elände! Jag som inte blir sjuk! Jag är världens mest friska och hälsosamma människa! Jag brukar inte sjukskriva mig för annat än lårbensbrott och eget barnafödande. Fan också vad arg jag är!

Sitter här i soffan och gör en massa onödiga köp på Tradera.com, kollar mailen en gång i minuten, kommenterar allas statusar på Facebook och bloggar. Molly ligger bredvid mig med huvudet vilande på sin tennisboll, en hoppfull blick. Kanske mamma helt plötsligt tar bollen och kastar iväg den? Caisa sover fortfarande. Hon har varit förkyld hela veckan.

Man skulle kunna tänka sig att det är jättemysigt att vara hemma hela familjen och vara förkylda tillsammans, men ICKE. Vi kommer garanterat gå varandra på nerverna precis hela dagen. Båda blir skitsura när vi är sjuka.

Snön faller. Ser inte ut som 26 minus idag i alla fall. (Var det igår morse.) Våren får mer än gärna göra sitt intåg just nu.

Tålamod

Gud, ge mig en påse stort tålamod!

De senaste dagarna har jag utsatts för prövning.

Jag anstränger mig hårt, HÅRT, för att vara snäll, vänlig, tålmodig... Djupa andetag. Mindfullness...

Alla är vi olika. Jag är en vessla och har blivit ålagd att handleda en snigel...

Tänt var det här

Ledig dag igår. Var i Enköping och köpte tyg till Klänningen. Sen hos Nanna och gosade med Hannes. När jag kom hem vid 5-tiden upptäckte jag till min stora fasa att det stod lågor ur grannens skorsten. I vild panik sprang jag dit och bankade på hans dörr, och som tur var var han hemma och oskadd, hade inte märkt någonting alls.

Väntan på brandkåren kändes som en evighet medans vi stod och tittade på den eldsprakande skorstenen. Men till slut kom två brandbilar med en massa brandmän, bärandes på tunga syrgastuber och gud vet allt... (En tanke slog mig att de alla såg så unga och pojkaktiga ut, kan de ha varit ens 25 år? Men de slet och jobbade som om de aldrig gjort annat.)

Till slut var elden släckt och stackars José fick inte elda mer den kvällen. Jag bjöd över honom på en kopp kaffe för att trösta.

Usch vilken dramatik. Det är en av mina största rädslor, att det ska börja brinna i skorstenen. Detta är tredje skorstensbranden i vårt område den här vintern. Nu törs jag inte elda mer förrän sotaren har varit här! =(
Elda säkert i kylan!

Babbel

Ringarna är beställda (det blev den på bilden nedan). Nu håller jag på och flänger runt i diverse tygaffärer för att hitta Det Perfekta Klänningstyget I Den Snyggaste Färgen Och Med Det Snyggaste Fallet. Inte lätt för nån som inte har en aning om ens hur man syr en simpel bordsduk... Men Emma, hon kan hon!

Var och tränade BodyCombat idag. Idag var ett av de tyvärr ack så sällsynta tillfällena då jag hade mer energi än jag hade förväntat mig. Det är så kul när man liksom överraskar sig själv med tokhöga knän i ett rasande tempo och dessutom får in riktigt hårda och snabba slag! Nog med skryt, men det var skönt att verkligen ta i av all sin kraft. Förvånad, blev jag!

Och så kom jag att tänka på en märklig sak. Att ta kontakt. Jag har inga problem att ta kontakt med främmande människor, och säga nåt vänligt eller starta en ytlig konversation om något världsligt. Jag är ganska så social av mig. När jag får ta initiativet. Men när plötsligt någon annan tar kontakt, någon som dessutom verkar hyfsat självsäker och framåt, och börjar prata med mig, då känner jag mig jättekonstig! Blir misstänksam och blyg, och undrar vad hon eller han har för baktankar... Tänk vad knäpp man kan vara!

Och vet ni hur många Karin det krävs för att byta vår badrumslampa? Typ 20 minst. Men vi fixade det! Jag och mina alter egon... Nu ser man varenda pormask!

Ringar

Jobbhelg. Kvällspass idag. Före det ett styrkepass på SATS, och en snabb tur till Jakobsbergs guldsmedsbutiker med Caisa för att spana på ringar.

Fan vad svårt det ska va! Vi kunde absolut inte hitta någon som båda ville ha, så vi enades om att vi ska ha olika. Jag vill ha blingbling och Caisa vill ha en slät. Båda vill ha vitguld. Det fanns ingen i butikerna som föll oss i smaken, men jag har surfat runt lite nu på kvällen.

Jag fastnade för en fin ring från Schalins som inte verkade alltför dyr: Jag hoppas nu att jag kan hitta nån butik som har den, så jag kan prova den också!

Ett himla pyssel, detta att gifta sig...