Igår var en ganska svår dag på jobbet. Fick upp en dålig patient från akuten som började svikta mer och mer. Först blev hon andningspåverkad, sen skjöt pulsen iväg i höjden och hon tappade i tryck. Sen började pulsen sjunka markant. Som tur var hade vi fått dit neuronarkosen i god tid, så de kunde söva och intubera. Vi påbörjade hjärt-lungräddning. Jag gjorde hjärtkompressionerna. Stadiga pulserande tryck över bröstet "ett, två, tre, fyra" *knak* "fem, sex, sju åtta" *yterligare knak*. Jag kände hur revbenen knäcktes under mina händer och började nästan gråta.
Tillslut kom hon igång och kunde så småningom föras intuberad till intensiven. Jag handventilerade henne, något som jag aldrig gjort förr, men det gick bra.
Mitt i allt tumult var jag sjöblöt av svett. Det hände så mycket på en gång och jag hann inte tänka.
Imorse när jag kom till jobbet såg jag att hon avled under natten på operationsbordet.
4 kommentarer:
Oj jag kan inte ens tänka mig hur svårt det måste vara att hamna i så svåra situationer som att ta hand om en döende människa. Starkt gjort av dig att ge hjärt- & lungräddning (heter det så?) trots det starka obehag det måste skapat då revbenen knäcktes.
Kan du bearbeta sådana här upplevelser på jobbet? Får ni handledning och någon samtalspartner eller gör ni det kollegor emellan? Kan tänka mig att det är lätt att "ta med sig jobbet hem" annars.
Hoppas du får en lugn helg, några planer?
Kram!
Jo man blir lite omtumlad mentalt efteråt. Men vi har pratat endel om det inträffade, och det känns ändå ganska bra. Vi gjorde verkligen allt vi kunde för att rädda henne. Det går ändå inte alltid.
Idag ska vi åka till Linköping till min barndomskompis på inflyttningsfest. Det ska bli sköj!
Ni då?
Usch va trist:-(Kramen
Det låter som en rolig lördag - vi vill ha alla detaljer sen, ok? =)
Här hemma är det familjeliv som gäller denna veckan så Melo med kids och stora chipsskålen hägrar skulle jag tro. Sen ska vi ringa in och rösta fram min Gudinna (och hemliga förälskelseobjekt Sarah Dawn Finer) till finalen =)
Skönt att ni kan samtala med varandra och återge händelseförloppet för att sen kunna släppa en sån upplevelse. Där ser man ofta styrkan med ett arbetsteam som stöttar och tillåter varandra att känna känslor och bearbeta dem.
Kör försiktigt! =)
Skicka en kommentar