Satt i bilen påväg hem från jobbet. Var glad. Riktigt glad. Caisa och jag kom nämligen överens om att det var färdigfriat och nu ska vi förlova oss för att gifta oss så snart vi har råd.
Jag var upprymd och full av värme och kärlek där jag satt i bilen. Jag ringde mamma och berättade och hon blev jätteglad. Pappa med, fastän han hävdar att jag inte får släppa mitt efternamn.
Lycklig satt jag där och närmade mig Bålsta, då det plingade glatt i mobilen. Ett sms.
"Jag har tagit tabletter igen. Förlåt förlåt, jag orkar inte mer" osv osv osv.
Min kompis hade gjort det igen. Det var bara att ta omvägen förbi hennes lägenhet, ringa polis och ambulans, prata med föräldrarna, ta hand om hunden...
Jag önskar jag kunde gråta. För det är så jävla sorgligt att en människa mår så dåligt att hon gång på gång på gång måste överdosera tabletter så till den milda grad att hon behöver intensivvård. Och det är så jävla sorgligt att hon har en son (som lyckligtvis inte var hemma) som behöver vara orolig för att hans mamma skall "mörda sig själv".
Men jag kunde inte gråta. Inte ens när hon fick bäras ut av ambulansmännen, medvetslös och snarkande, inte ens när hennes mamma kastade sig om min hals och grät, inte ens när jag lämnade hennes yrväder till hund hos föräldrarna och såg in i hans ledsna ögon. Inte en tår.
Den sista biten hem skrek jag. Högt och argt och elaka saker. Jag slog på ratten och gormade.
Hur många gånger till kommer hon att överleva?
4 kommentarer:
Fruktansvärt. Vet precis hur maktlös man både känner sig och faktiskt är i en sån här situation. Det finns ju ingenting du kan göra, besluten är helt och hållet hennes och du kan bara stå vid sidan om och känna frustrationen, sorgen och vanmakten.
Hoppas verkligen att det gick bra för din vän och att hon kom in till sjukhuset/psyk i tid så att hon får professionell hjälp (Tycker dock att psykvården är typ rövhål hela bunten och att man inte får den hjälp man behöver där)
Starkt gjort av dig att vara så rationell att du ringde 112 och kontaktade hennes mamma och tog hand om hunden. Det är inte så konstigt att du inte grät - du var ju den starka, den som skulle fixa. Det är överlevnadsinstinkt att inte bryta ihop själv fastän känslorna blir väldigt starka.
Kanske fick/kunde du gråta senare? När du inte behövde vara "överlevaren"? Ganska skönt att få krypa upp i en varm famn och släppa ut all ilska och sorg över orättvisor/händelser/känslor.
Gud vad långt inlägg det här blev då. Vet ju (eller tror) att du redan vet allt det här men det var liksom det här som kom ur mig och jag menar inte att skriva dig på näsan utan vill bara uppmuntra (och kanske påminna dig om att det var inte ditt fel och du kunde inte förhindra det och du kan inte ge henne livsglädjen tillbaka).
Varm godmorgon kram så här vid 05.00 på morgonen
Tar det absolut inte som att du skriver mig på näsan. Tar det som uppmuntran och empati och förståelse. Tack.
Usch vilken dag... har också vart med, dock inte riktigt som du! De låter verkligen som hon mår dåligt och hoppas verkligen hon får hjälp!
Måste även säga grattis till beslutet, att frieritiden är över så att säga och att ni ska planera giftemål! MYYYSIGT!
Jaow! Ringarna är beställda :D
Men kompisen mår dåligt. Har fått lämna IVA nu och åka till psyk iaf. Ett gott tecken.
Skicka en kommentar