Träningen flyter. Äntligen har jag hittat motivationen och den där fantastiska känslan att vilja gå och träna! Känns mycket bra. Ikväll ska jag prova ett nytt pass: Sh'bam.
Jag har inte hört nåt mer angående kattkriget. Ringde till polisen idag igen för att höra om det kommit in något tillstånd. Polisen föreslog att det var Kommunens fråga. Kommunen anser dock att det är Polisens fråga. Polisen vet inte vem som sköter såna frågor, utan föreslår att man ringer Länsstyrelsen. Som säger att det är polisens sak.
Är det någon i hela jävla världen som har en jävla aning eller?
Och så till nåt roligare: Blivit kallad till intervju för ett intressant jobb!
onsdag 31 augusti 2011
måndag 29 augusti 2011
Kattkriget
Apatin är som bortblåst. Jag är utom mig av känslor.
Ilska, ängslan, oro, ledsenhet, förtvivlan, raseri. Det kokar i min människokropp.
Ordföranden i vår vägförening (vi bor i en liten by på landet med en gemensam väg som sköts av en vägförening) har satt upp ett anslag vid våra brevlådor att området besväras av vildkatter. Vildkatter?! Förlåt, menar herr Ordföranden Sommarkatter, som sommargäster matar och gosar med en sommar, för att sedan skita i dem när de åker hem till stan igen? Är det möjligtvis det herr Ordföranden menar? (Det pyser ur mina öron...)
Nu har därför styrelsen (läs herr Ordföranden) beslutat att här skall sättas ut kattfällor för att fånga in och avliva dessa katter. Ja men ni hör ju hur absurt det låter! Var och varannan permanent boende här i området har ju en massa katter som går ute!
Jag har kontaktat diverse instanser, bland annat kommunen, polisen och kommunes jägare, för att höra mig för vad som egentligen gäller, och vem som har utfärdat tillstånd för detta.
Det finns inga tillstånd utfärdade.
Att fånga katter i kattfällor och sedan avliva dem är en ytterst koplicerad process som skall godkännas av polisen och skötas av särskilt utsedda personer under strikt kontrollerade former. Bland annat skall katterna först veterinärbesiktigas och stallas upp i katthem en vecka.
När jag ringde upp herr Ordföranden och med ett mycket vänligt tonläge (jag tror man har mest att vinna på att vara saklig och vänlig) uttryckte min oro över förfarandet, och önskade klarhet i om det verkligen finns något tillstånd utfärdat, ljög han mig rakt i örat och snäste mycket oförskämt att han minsann hade följt alla regler till punkt och pricka.
Ljug-gubbe!!!
Både jag och ett par personer till har varit i kontakt med både polisen, kommunen och kommunens jägare för att efterfråga detta tillstånd, och fått till svar att något sådant inte finns.
Vad fan gör man? Jag sneglar mot Libyen, där kreti och pleti gått man ur huse för att uttrycka sin mening. För att störta regimen. Ner med kungen! Ut med påven! Försvinn, herr Ordföranden! Och ge fan i mina katter!!!
Ilska, ängslan, oro, ledsenhet, förtvivlan, raseri. Det kokar i min människokropp.
Ordföranden i vår vägförening (vi bor i en liten by på landet med en gemensam väg som sköts av en vägförening) har satt upp ett anslag vid våra brevlådor att området besväras av vildkatter. Vildkatter?! Förlåt, menar herr Ordföranden Sommarkatter, som sommargäster matar och gosar med en sommar, för att sedan skita i dem när de åker hem till stan igen? Är det möjligtvis det herr Ordföranden menar? (Det pyser ur mina öron...)
Nu har därför styrelsen (läs herr Ordföranden) beslutat att här skall sättas ut kattfällor för att fånga in och avliva dessa katter. Ja men ni hör ju hur absurt det låter! Var och varannan permanent boende här i området har ju en massa katter som går ute!
Jag har kontaktat diverse instanser, bland annat kommunen, polisen och kommunes jägare, för att höra mig för vad som egentligen gäller, och vem som har utfärdat tillstånd för detta.
Det finns inga tillstånd utfärdade.
Att fånga katter i kattfällor och sedan avliva dem är en ytterst koplicerad process som skall godkännas av polisen och skötas av särskilt utsedda personer under strikt kontrollerade former. Bland annat skall katterna först veterinärbesiktigas och stallas upp i katthem en vecka.
När jag ringde upp herr Ordföranden och med ett mycket vänligt tonläge (jag tror man har mest att vinna på att vara saklig och vänlig) uttryckte min oro över förfarandet, och önskade klarhet i om det verkligen finns något tillstånd utfärdat, ljög han mig rakt i örat och snäste mycket oförskämt att han minsann hade följt alla regler till punkt och pricka.
Ljug-gubbe!!!
Både jag och ett par personer till har varit i kontakt med både polisen, kommunen och kommunens jägare för att efterfråga detta tillstånd, och fått till svar att något sådant inte finns.
Vad fan gör man? Jag sneglar mot Libyen, där kreti och pleti gått man ur huse för att uttrycka sin mening. För att störta regimen. Ner med kungen! Ut med påven! Försvinn, herr Ordföranden! Och ge fan i mina katter!!!
söndag 28 augusti 2011
Reslust
Efter den här semestern, som vi spenderat nästan bara hemma, är jag galet ressugen.
Huset behövde målas, en tall behövde fällas, jag hade intervjuer att gå på och vi gjorde en utflykt till skärgården. Men sen hann vi liksom inte med nåt mer.
Men om ganska precis tre veckor styr vi kosan söderut, till Baska Voda i Kroatien. Jag längtar till en varm sol igen (här har hunnit bli ganska pissigt väder igen), ett varmt, klart hav utan algblomning, nya naturupplevelser, spännande god mat, nytt folk, och så lite vila.
Visst är jag nervös. För flygresan - tänk om jag får panik? För bussresan från flyget - tänk om den tar oss igenom en massa långa hemska tunnlar! Ja, tänk om. Tänk om vi får en alldeles lysande vecka vid Adriatiska havet, en lite sen bröllopsresa, bara vi två. Trots alla tänk om - gud vag jag längtar!
Huset behövde målas, en tall behövde fällas, jag hade intervjuer att gå på och vi gjorde en utflykt till skärgården. Men sen hann vi liksom inte med nåt mer.
Men om ganska precis tre veckor styr vi kosan söderut, till Baska Voda i Kroatien. Jag längtar till en varm sol igen (här har hunnit bli ganska pissigt väder igen), ett varmt, klart hav utan algblomning, nya naturupplevelser, spännande god mat, nytt folk, och så lite vila.
Visst är jag nervös. För flygresan - tänk om jag får panik? För bussresan från flyget - tänk om den tar oss igenom en massa långa hemska tunnlar! Ja, tänk om. Tänk om vi får en alldeles lysande vecka vid Adriatiska havet, en lite sen bröllopsresa, bara vi två. Trots alla tänk om - gud vag jag längtar!
tisdag 23 augusti 2011
Hjärnbrus
Efter två dagar på planeringsdagar med jobet, härbärgerade på något som påmindre om en blandning av sommarkollo och en anstalt - men ändå ingav en viss myskänsla, är jag totalt mentalt slut.
Jag orkar inte tänka. Jag har så mycket som snurrar i huvudet.
Jag kan inte få ut det i några slags organiserade sammanhang, utan jag stakar upp dem var för sig och tittar på dem.
* Jag vill verkligen vara bra
* Jag är långt ifrån perfekt
* Jag tycker inte att alla förtjänar min kärlek
* Jag har svårt att skilja ut viktiga och oviktiga ljud, och i ett sammelsurium av röster, pip och sus hör jag ytterst dåligt
* Det betyder inte att jag skiter i folk
* Jag blir ledsen när jag inte får en chans
* Ibland står du för nära, trampar på min privata sfär
* Jag tänker inte skämmas för att jag inte bjuder in alla i mitt liv
* Ibland är min ryggsäck väldigt tung
* Men jag vill bära den själv ändå
Om du säger "hej", och jag inte svarar har du två alternativ:
1. Förutsätt att jag tycker illa om dig, och därför väljer att inte säga "hej" tillbaks till dig, bli sårad och klandra dig själv.
2. Säg "hej" en gång till, och den gången lite högre, för att se om jag då kanske hoppar till och ser dig, ler och säger "hej"
Bara en tanke. Ett val man kan göra. Men man bestämmer själv.
Jag orkar inte tänka. Jag har så mycket som snurrar i huvudet.
Jag kan inte få ut det i några slags organiserade sammanhang, utan jag stakar upp dem var för sig och tittar på dem.
* Jag vill verkligen vara bra
* Jag är långt ifrån perfekt
* Jag tycker inte att alla förtjänar min kärlek
* Jag har svårt att skilja ut viktiga och oviktiga ljud, och i ett sammelsurium av röster, pip och sus hör jag ytterst dåligt
* Det betyder inte att jag skiter i folk
* Jag blir ledsen när jag inte får en chans
* Ibland står du för nära, trampar på min privata sfär
* Jag tänker inte skämmas för att jag inte bjuder in alla i mitt liv
* Ibland är min ryggsäck väldigt tung
* Men jag vill bära den själv ändå
Om du säger "hej", och jag inte svarar har du två alternativ:
1. Förutsätt att jag tycker illa om dig, och därför väljer att inte säga "hej" tillbaks till dig, bli sårad och klandra dig själv.
2. Säg "hej" en gång till, och den gången lite högre, för att se om jag då kanske hoppar till och ser dig, ler och säger "hej"
Bara en tanke. Ett val man kan göra. Men man bestämmer själv.
måndag 15 augusti 2011
Varför träna? Jag är ju gift!
Vi pratade om att hålla kroppen i form, genom att ta hand om den med träning och bra mat. Plötsligt slank det ur henne:
- Men Karin, du kan ju skita i hur din kropp ser ut! Du är ju gift nu!
Hahahahaha, jag dör!
Är det verkligen det folk tror? Att man tar hand om sig själv så att man skall bli tillräckligt snygg för att locka till sig en partner? För att sedan när partnern är fångad och fast, sunka ner sig och låta kroppen förfalla?
Jag hoppas att det inte är så vi är funtade.
Jag är fullkomligt övertygad att Caisa älskar mig med några extrakilon - ja till och med om jag skulle bli riktigt fet, krumryggad och helt gråhårig. Man får väl i alla fall hoppas det. Men för den skull slutar man väl inte att ta hand om sig?
Fast ibland kanske man bara pratar utan att riktigt tänka. Det gör ju även jag, titt som tätt!
- Men Karin, du kan ju skita i hur din kropp ser ut! Du är ju gift nu!
Hahahahaha, jag dör!
Är det verkligen det folk tror? Att man tar hand om sig själv så att man skall bli tillräckligt snygg för att locka till sig en partner? För att sedan när partnern är fångad och fast, sunka ner sig och låta kroppen förfalla?
Jag hoppas att det inte är så vi är funtade.
Jag är fullkomligt övertygad att Caisa älskar mig med några extrakilon - ja till och med om jag skulle bli riktigt fet, krumryggad och helt gråhårig. Man får väl i alla fall hoppas det. Men för den skull slutar man väl inte att ta hand om sig?
Fast ibland kanske man bara pratar utan att riktigt tänka. Det gör ju även jag, titt som tätt!
söndag 14 augusti 2011
Fegis
Semestern är slut och jobbet är i full gång. Det är som om man aldrig har varit borta. Jag känner mig redan trött, och inser att jag måste göra något nytt. Jag måste. Men att våga... Att riskera något som är tryggt för något som kanske är åt helvete?
Jag är så feg.
Den senaste tiden, jag kan inte komma på under hur lång tid exakt, har mina rädslor bara ökat och börjat ta över hela mig och mitt liv. Jag går och väntar på att få en kallelse till psyk för lite intensiv KBT, men brevlådan har bara räkningar att erbjuda.
Vi har bokat en veckas semester i Kroatien i slutet av September. Någonting som man borde se fram emot med glädje och förväntan. Men jag fasar. Jag föreställer mig att jag får panikångest på planet. Att vi under resan hamnar i en lång bergstunnel och fastnar där. Att allt går åt helvete och panik bryter ut.
Jag har ett val. Jag kan sitta här i mitt hus, ísolera mig här och aldrig utsätta mig för något obehagligt. Aldrig resa nånstans, aldrig hitta på nånting. Och vara helt trygg. Eller så kan jag utmana mina rädslor. Acceptera att de finns, men att de är orimliga, orealistiska, ologiska. Notera att de finns, men gå emot impulsen att låta dem styra. När rädslorna säger "stopp!", säga "go!". Kasta sig ner i lejonkulan och kanske upptäcka att lejonen är mjuka, varma och lekfulla djur?
Jag är så feg.
Den senaste tiden, jag kan inte komma på under hur lång tid exakt, har mina rädslor bara ökat och börjat ta över hela mig och mitt liv. Jag går och väntar på att få en kallelse till psyk för lite intensiv KBT, men brevlådan har bara räkningar att erbjuda.
Vi har bokat en veckas semester i Kroatien i slutet av September. Någonting som man borde se fram emot med glädje och förväntan. Men jag fasar. Jag föreställer mig att jag får panikångest på planet. Att vi under resan hamnar i en lång bergstunnel och fastnar där. Att allt går åt helvete och panik bryter ut.
Jag har ett val. Jag kan sitta här i mitt hus, ísolera mig här och aldrig utsätta mig för något obehagligt. Aldrig resa nånstans, aldrig hitta på nånting. Och vara helt trygg. Eller så kan jag utmana mina rädslor. Acceptera att de finns, men att de är orimliga, orealistiska, ologiska. Notera att de finns, men gå emot impulsen att låta dem styra. När rädslorna säger "stopp!", säga "go!". Kasta sig ner i lejonkulan och kanske upptäcka att lejonen är mjuka, varma och lekfulla djur?
fredag 29 juli 2011
Livskvalitet
Riktig livskvalitet behöver inte innebära enorm lyx och flärd.
Livskvalitet för mig kan vara att efter jobbet åka hem genom relativt bilfri trafik, hämta upp Molly och åka ner till en Mälarvik, ligga och guppa på de ljumma vågorna medans Molly simmar runt, runt och njuter förnöjt av svalkan.
Att se Molly nöjd och glad kan verkligen få mig riktigt välmående.
Livskvalitet kan vara ganska enkelt!
Livskvalitet för mig kan vara att efter jobbet åka hem genom relativt bilfri trafik, hämta upp Molly och åka ner till en Mälarvik, ligga och guppa på de ljumma vågorna medans Molly simmar runt, runt och njuter förnöjt av svalkan.
Att se Molly nöjd och glad kan verkligen få mig riktigt välmående.
Livskvalitet kan vara ganska enkelt!
måndag 25 juli 2011
Hat och storsint nåd
Så sitter jag ändå, som alla andra och bloggar om Det Ofattbara. Det där som är för stort och oförklarligt att blogga om. Men jag kan ju inte låta bli.
Hört och läst så många diskussioner om rätt och fel: Väldigt många vill ha ihjäl Anders Breivik efter att ha utsatt honom för ohygglig tortyr. Väldigt många vill ge honom ett hårt straff. Och förvånansvärt många tycker att vi ska vara storsinta, och se honom som en sjuk människa som behöver vård, som vilken cancerpatient som helst.
Jag lägger inga värderingar i detta inlägg. Det som hänt är så stort, så ogreppbart och så hemskt att jag är alldeles för liten och obetydlig i sammanhanget för att ha några åsikter om hans dom och/eller nåd.
Det jag reagerar på är detta: 11/9-2001. Världen tappar andan. Ofattbart många människor mister sina liv för religiösa fundamentalister som skall nå himmelriket genom Jihad. Inte ett ord om nåd. Inte ett ord om psykiatriska diagnoser och vård. Hatet väcks, och sprids som en löpeld över hela världen. Enstaka individer försöker särskilja enstaka gruppers onda handlingar och förespråkar försoning mellan folken. Men ingen - ingen - talar förlåtande om dem som låg bakom det fruktansvärda dådet som skakade hela världen.
Tio år senare tappar vi andan på nytt. Det ofattbara inträffar igen. Ungdomar och barn får sätta livet till i en till synes vansinnig politisk terrorhandling. Motivet är klarlagt och den skyldige har erkänt sin gärning. Men idag reagerar vi altså med insikt, förståelse, till och med förlåtelse.
Jag vill gärna tro att människor på tio år har lärt sig att det är hatet som väcks vid dylika hemska händelser som är den riktiga ondskan, och att det nu skett en förändring i människors syn på varandra - goda som onda.
Men tyvärr lutar mina aningar åt ett annat håll. För tio år sedan var det ett gäng fundamentalistiska muslimer med Usama Bin Ladin i spetsen, som stod för dådet. Idag heter han Anders. Han är blond, rentav snygg, och norrman.
Jag frågar mig själv: Hade vi varit lika förlåtande och insiktsfulla om det var Al Qaida som låg bakom detta? Om förvövaren hette Mustafa?
Hört och läst så många diskussioner om rätt och fel: Väldigt många vill ha ihjäl Anders Breivik efter att ha utsatt honom för ohygglig tortyr. Väldigt många vill ge honom ett hårt straff. Och förvånansvärt många tycker att vi ska vara storsinta, och se honom som en sjuk människa som behöver vård, som vilken cancerpatient som helst.
Jag lägger inga värderingar i detta inlägg. Det som hänt är så stort, så ogreppbart och så hemskt att jag är alldeles för liten och obetydlig i sammanhanget för att ha några åsikter om hans dom och/eller nåd.
Det jag reagerar på är detta: 11/9-2001. Världen tappar andan. Ofattbart många människor mister sina liv för religiösa fundamentalister som skall nå himmelriket genom Jihad. Inte ett ord om nåd. Inte ett ord om psykiatriska diagnoser och vård. Hatet väcks, och sprids som en löpeld över hela världen. Enstaka individer försöker särskilja enstaka gruppers onda handlingar och förespråkar försoning mellan folken. Men ingen - ingen - talar förlåtande om dem som låg bakom det fruktansvärda dådet som skakade hela världen.
Tio år senare tappar vi andan på nytt. Det ofattbara inträffar igen. Ungdomar och barn får sätta livet till i en till synes vansinnig politisk terrorhandling. Motivet är klarlagt och den skyldige har erkänt sin gärning. Men idag reagerar vi altså med insikt, förståelse, till och med förlåtelse.
Jag vill gärna tro att människor på tio år har lärt sig att det är hatet som väcks vid dylika hemska händelser som är den riktiga ondskan, och att det nu skett en förändring i människors syn på varandra - goda som onda.
Men tyvärr lutar mina aningar åt ett annat håll. För tio år sedan var det ett gäng fundamentalistiska muslimer med Usama Bin Ladin i spetsen, som stod för dådet. Idag heter han Anders. Han är blond, rentav snygg, och norrman.
Jag frågar mig själv: Hade vi varit lika förlåtande och insiktsfulla om det var Al Qaida som låg bakom detta? Om förvövaren hette Mustafa?
söndag 24 juli 2011
Imorgon börjar eländet igen.
Faktum är att det är helt jävla onödigt att ha ångest för att semestern är slut. Det förtar ju bara de sista skälvande timmarna av den. Så det tänker jag inte ha.
Litegrann måste jag ju erkänna att jag saknar jobbet. Jag gillar det ju.
Och bäst av allt (som jag nästan glömt bort): Sommaren är ju inte slut bara för att semestern är det! Det är bara juli!
Fick just höra att det synts en varg i närområdet! Spännande, men också läskigt. Det blir till att ha Molly i koppel framöver! Vilken dröm egentligen, att få se en varg! Så länge den inte äter upp ens hund, då...
(Jag nämner inte det riktiga eländet i grannlandet. Det finns det tillräckligt många experttänkare som gör redan. Alla vet att jag stirrar med fasa mot väst och önskar jag kunde göra något.)
Faktum är att det är helt jävla onödigt att ha ångest för att semestern är slut. Det förtar ju bara de sista skälvande timmarna av den. Så det tänker jag inte ha.
Litegrann måste jag ju erkänna att jag saknar jobbet. Jag gillar det ju.
Och bäst av allt (som jag nästan glömt bort): Sommaren är ju inte slut bara för att semestern är det! Det är bara juli!
Fick just höra att det synts en varg i närområdet! Spännande, men också läskigt. Det blir till att ha Molly i koppel framöver! Vilken dröm egentligen, att få se en varg! Så länge den inte äter upp ens hund, då...
(Jag nämner inte det riktiga eländet i grannlandet. Det finns det tillräckligt många experttänkare som gör redan. Alla vet att jag stirrar med fasa mot väst och önskar jag kunde göra något.)
fredag 22 juli 2011
Onda lockelser
Läste en artikel i DN.se idag, om trafikanter som anländer till en olycksplats och tar fram telefonen - inte för att ringa 112, utan för att fota och filma dramat.
Jag blir äcklad och skäms för att vara människa. Skulle jag se det ske skulle jag nog bli våldsam.
Läste ett stycke ner en artikel om barnporrseländet. En underrubrik beskrev "veckogamla spädbarn i barnporrfilm". Jag klickade aldrig fram artikeln. Varför behövde jag veta detta? Behöver gemene man upplysas om detaljerna i sådant fruktansvärt övervåld? Är det i syfte att informera världen om att det finns så ruskigt, ruskigt sjuka människor, eller är det för att nyfikna äckel-svensson som har slutat bry sig, som inte har något samvete i kroppen, som lider av en outgrundlig skamlös nyfikenhet, ska ha ytterligare lite elände att vältra sig i?
Vad får människan ut av att snoka i andras misär?
Varför tycker jag själv om att se en riktigt otäck film om mord och tortyr på TV?
När blev vi så lockade av det onda?
Jag blir äcklad och skäms för att vara människa. Skulle jag se det ske skulle jag nog bli våldsam.
Läste ett stycke ner en artikel om barnporrseländet. En underrubrik beskrev "veckogamla spädbarn i barnporrfilm". Jag klickade aldrig fram artikeln. Varför behövde jag veta detta? Behöver gemene man upplysas om detaljerna i sådant fruktansvärt övervåld? Är det i syfte att informera världen om att det finns så ruskigt, ruskigt sjuka människor, eller är det för att nyfikna äckel-svensson som har slutat bry sig, som inte har något samvete i kroppen, som lider av en outgrundlig skamlös nyfikenhet, ska ha ytterligare lite elände att vältra sig i?
Vad får människan ut av att snoka i andras misär?
Varför tycker jag själv om att se en riktigt otäck film om mord och tortyr på TV?
När blev vi så lockade av det onda?
torsdag 21 juli 2011
Sista semesterveckan
Så, vad har denna semester givit? Caisa har förvånansvärt nog förvandlats till en Duracell-kanin och energiskt insisterat på att måla om huset på mindre än en vecka (jag har hjälpt till), och dessutom fälla en enorm tall och ta hand om allt ris (det går inte att beskriva hur mycket ris det blir av EN tall).
Jag är av den åsikten att arbeta kan man göra närhelst på året, medan semestern är till för att njuta och koppla av. Så, jag har mellan varven lagt mig i hängmattan med min Allers och löst korsord medan Caisa har stånkat och stönat.
Fyra dagar spenderade vi i skärgården på en mysig ö tillsammans med Uffe och Lotta. Det var en välbehövlig paus, och jag fick möjlighet att tanka lite positiv energi, och även dumpa ur mig lite skit.
Jag har sökt två jobb, fått dem båda och tackat nej till båda. Caisa har äntligen fått ett nytt jobb, hon hatar sin nuvarande arbetsplats, och börjar på sitt nya i September. Hon är lycklig. Hon är värd det.
Idag ska jag sjunga på en begravning. Jag undrar just om jag kommer i mina begravningsbyxor efter allt vin och god mat denna semester... =/
Jag är av den åsikten att arbeta kan man göra närhelst på året, medan semestern är till för att njuta och koppla av. Så, jag har mellan varven lagt mig i hängmattan med min Allers och löst korsord medan Caisa har stånkat och stönat.
Fyra dagar spenderade vi i skärgården på en mysig ö tillsammans med Uffe och Lotta. Det var en välbehövlig paus, och jag fick möjlighet att tanka lite positiv energi, och även dumpa ur mig lite skit.
Jag har sökt två jobb, fått dem båda och tackat nej till båda. Caisa har äntligen fått ett nytt jobb, hon hatar sin nuvarande arbetsplats, och börjar på sitt nya i September. Hon är lycklig. Hon är värd det.
Idag ska jag sjunga på en begravning. Jag undrar just om jag kommer i mina begravningsbyxor efter allt vin och god mat denna semester... =/
måndag 11 juli 2011
Somrigt
Man kan ju inte sitta inne och blogga när det är så himla skönt ute! Eller, kan man...?
Vi är i full gång och målar om huset. Eller, Caisa målar mest. Jag tar mest pauser i hängmattan. Men Caisa verkar älska att måla. Inte mig emot! =)
Vi bestämde oss till slut för att huset skulle fortsätta vara svartbrunlaserat, men att fönsterfoder, vindskivor och verandaräcke skall vara grönt. Det blir så snyggt! Skönt att bli av med det gula. Före- och efterbild kommer.
Ja, vad händer mer? Jag fick en ny tjänst på Akademiska, men tackade nej. Jag insåg plötsligt att jag har det oförskämt bra på mitt jobb. Ibland är det nyttigt att se sig omkring för att uppskatta det man har.
Igår var jag, syrran och johan och Sussie på kamelpromenad på ön. (Biskops-Arnö ett par kilometer härifrån har blivit "ön" för mig. Min energipåfyllningsstation. Mitt lugn, mitt bad, mitt fiske, mina barfotapromenader.) Kalle Kamel var så duktig och gick snällt i koppel runt ängarna. Av någon anledning slängde han dock plötsligt iväg en av sina gigantiska, mjuka, runda fötter rakt i Sussies mage, så hon flög minst en meter.
Jag skrattade så att jag kiknade. Visst var det synd om Sussie, men hon klarade sig fint. Det hela såg bara alldeles för roligt ut. Jag vet, jag är hemsk. Se min syrras kamelblogg på: Kameläventyret!
Vi är i full gång och målar om huset. Eller, Caisa målar mest. Jag tar mest pauser i hängmattan. Men Caisa verkar älska att måla. Inte mig emot! =)
Vi bestämde oss till slut för att huset skulle fortsätta vara svartbrunlaserat, men att fönsterfoder, vindskivor och verandaräcke skall vara grönt. Det blir så snyggt! Skönt att bli av med det gula. Före- och efterbild kommer.
Ja, vad händer mer? Jag fick en ny tjänst på Akademiska, men tackade nej. Jag insåg plötsligt att jag har det oförskämt bra på mitt jobb. Ibland är det nyttigt att se sig omkring för att uppskatta det man har.
Igår var jag, syrran och johan och Sussie på kamelpromenad på ön. (Biskops-Arnö ett par kilometer härifrån har blivit "ön" för mig. Min energipåfyllningsstation. Mitt lugn, mitt bad, mitt fiske, mina barfotapromenader.) Kalle Kamel var så duktig och gick snällt i koppel runt ängarna. Av någon anledning slängde han dock plötsligt iväg en av sina gigantiska, mjuka, runda fötter rakt i Sussies mage, så hon flög minst en meter.
Jag skrattade så att jag kiknade. Visst var det synd om Sussie, men hon klarade sig fint. Det hela såg bara alldeles för roligt ut. Jag vet, jag är hemsk. Se min syrras kamelblogg på: Kameläventyret!
fredag 1 juli 2011
Första semesterveckan
Man kan nästan inte tro att det är sant, vilken tur jag haft med vädret! Olikt mig, som alltid har sån otur med nästan allt.
Den första semesterveckan har jag ägnat åt mig själv och Molly. Vi har badat massor, gått långa kvällspromenader när värmen lagt sig lite, plockat litervis med smultron (jag tror jag är beroende), badat ännu mer (Molly kan simma i en timme minst), strosat runt i trädgården och njutit av allt som blommar, tagit siesta i hängmattan, löst korsord (inte Molly, då), och bara varit. Molly har fått vara hund på riktigt och flänga omkring bäst hon vill över stock och sten och jag har fått vara människa fullt ut. Ganska behagligt.
Idag är första lite mulna dagen, och jag passar på att blogga, beställa linser, kolla mailen (har två nya jobberbjudanden på G) och dammsuga.
Angående jobben, jag vet inte alls om det är något jag tänker nappa på. Jag sökte för att jag ville kolla mina möjligheter, och båda ställena är intresserade och vill att jag ska komma på intervju. Allt beror på lön och arbetsvillkor. Jag trivs med mitt jobb, men ibland känner jag bara för att göra nåt annat.
Jag saknar INTE Facebook (eller som farmor utrycker det "den där Fasse-boken!"). Tvärtom så förfäras jag nästan över timmesuppdateringar av vad man äter, vem man väntar på, vad man har på sig, och vad man ska göra härnäst. Ibland blir det bara pinsamt, när någon råkar skriva lite för mycket om vad man gör, när man sagt något helt annat till någon annan. Nej, jag känner att min tid med Fasse-boken är över och har gett mig Nada, Noll, Zipp.
För att kompensera för behovet att upplysa alla om ens vardagliga liv kan jag nu nämna att jag nu har för avsikt att städa huset och sedan förmodligen hälsa på min kloka gamla tandlösa farmor. Tjipp!
Den första semesterveckan har jag ägnat åt mig själv och Molly. Vi har badat massor, gått långa kvällspromenader när värmen lagt sig lite, plockat litervis med smultron (jag tror jag är beroende), badat ännu mer (Molly kan simma i en timme minst), strosat runt i trädgården och njutit av allt som blommar, tagit siesta i hängmattan, löst korsord (inte Molly, då), och bara varit. Molly har fått vara hund på riktigt och flänga omkring bäst hon vill över stock och sten och jag har fått vara människa fullt ut. Ganska behagligt.
Idag är första lite mulna dagen, och jag passar på att blogga, beställa linser, kolla mailen (har två nya jobberbjudanden på G) och dammsuga.
Angående jobben, jag vet inte alls om det är något jag tänker nappa på. Jag sökte för att jag ville kolla mina möjligheter, och båda ställena är intresserade och vill att jag ska komma på intervju. Allt beror på lön och arbetsvillkor. Jag trivs med mitt jobb, men ibland känner jag bara för att göra nåt annat.
Jag saknar INTE Facebook (eller som farmor utrycker det "den där Fasse-boken!"). Tvärtom så förfäras jag nästan över timmesuppdateringar av vad man äter, vem man väntar på, vad man har på sig, och vad man ska göra härnäst. Ibland blir det bara pinsamt, när någon råkar skriva lite för mycket om vad man gör, när man sagt något helt annat till någon annan. Nej, jag känner att min tid med Fasse-boken är över och har gett mig Nada, Noll, Zipp.
För att kompensera för behovet att upplysa alla om ens vardagliga liv kan jag nu nämna att jag nu har för avsikt att städa huset och sedan förmodligen hälsa på min kloka gamla tandlösa farmor. Tjipp!
fredag 24 juni 2011
Midsommarkåseri
Att fira midsommar har aldrig varit någon självklarhet för mig. Som barn har jag inga minnen av att vi gjorde något särskilt på midsommarafton. Vi firade inte med släkt eller vänner, och jag kan inte minnas att vi åt någon sill. Jag tyckte inte om matjessill när jag var liten. Jag har något vagt minne av att jag några gånger var nere vid bygdegården och tittade på dansande människor i folkdräkt, och kanske kan jag själv ha varit med och sjungit midsommarvisor. Men jag var alltid själv.
Jag har en känsla av att irritation låg i luften på midsommarafton. Att mamma och pappa var osams. Att det inte var någon kul dag. Jag har ingen aning om varför det var på det viset. Men midsommar har aldrig blivit en högtid för mig.
Förrän nu i vuxen ålder. (Vad härligt det är att få kalla sig vuxen ibland!) Nu när jag har en egen familj och egna vänner har jag insett att midsommar är ganska trevligt att fira. Dels för att det är en uråldrig fornnordisk tradition, som syftar till att fira årets ljusaste tid, fruktbarheten och solens kraft. Och dels för att jag anser att allt som kan föranleda lite fest med god mat och dryck bör firas. Solen och ljuset påverkar mig långt in i själen, och min sinnesstämning svänger med årstiderna och väderleken. Då känns det naturligt att äta sill, färskpotatis och gräddfil, som jag nu i vuxen ålder tycker är väldigt gott, och jordgubbar till det, som jag kan missbruka som om det vore heroin. Några kalla öl och kanske en Hallands Fläder sitter inte heller fel. Och mängder med vackra blommor, och en natt som aldrig blir riktigt mörk. Det har blivit midsommar för mig.
I dag skall vi till Sussie och Campbell och tillsammans med dem och syrran och Johan fira att ljuset härskar över mörkret, att jorden är fruktbar, att naturen blommar med all sin kraft, och att livet är gott att leva.
Glad midsommar!
Jag har en känsla av att irritation låg i luften på midsommarafton. Att mamma och pappa var osams. Att det inte var någon kul dag. Jag har ingen aning om varför det var på det viset. Men midsommar har aldrig blivit en högtid för mig.
Förrän nu i vuxen ålder. (Vad härligt det är att få kalla sig vuxen ibland!) Nu när jag har en egen familj och egna vänner har jag insett att midsommar är ganska trevligt att fira. Dels för att det är en uråldrig fornnordisk tradition, som syftar till att fira årets ljusaste tid, fruktbarheten och solens kraft. Och dels för att jag anser att allt som kan föranleda lite fest med god mat och dryck bör firas. Solen och ljuset påverkar mig långt in i själen, och min sinnesstämning svänger med årstiderna och väderleken. Då känns det naturligt att äta sill, färskpotatis och gräddfil, som jag nu i vuxen ålder tycker är väldigt gott, och jordgubbar till det, som jag kan missbruka som om det vore heroin. Några kalla öl och kanske en Hallands Fläder sitter inte heller fel. Och mängder med vackra blommor, och en natt som aldrig blir riktigt mörk. Det har blivit midsommar för mig.
I dag skall vi till Sussie och Campbell och tillsammans med dem och syrran och Johan fira att ljuset härskar över mörkret, att jorden är fruktbar, att naturen blommar med all sin kraft, och att livet är gott att leva.
Glad midsommar!
onsdag 22 juni 2011
Ingen panik
Två kvällspass kvar... Sen blir det semester! Först en vecka själv då Caisa fortfarande arbetar. Sen tre veckor tillsammans.
Och jag har ingen panik.
Vi har ingenting inplanerat, förutom några dagar på en ö med Uffe och Lotta. Huset skall väl målas om och Pigge ska målas klart och slängas i sjön. Fiskespöna skall brukas ivrigt och bär skall plockas och avnjutas (jag hittade hyfsat mogna blåbär igår!).
Kanske tar vi vårt tält och slår upp någonstans där det behagar oss. Kanske lånar vi syrrans husvagn några dar. Kanske besöker vi goda vänner. Kanske får vi besök. Vi får helt enkelt se vad sommaren har att ge.
Ingen panik.
Och jag har ingen panik.
Vi har ingenting inplanerat, förutom några dagar på en ö med Uffe och Lotta. Huset skall väl målas om och Pigge ska målas klart och slängas i sjön. Fiskespöna skall brukas ivrigt och bär skall plockas och avnjutas (jag hittade hyfsat mogna blåbär igår!).
Kanske tar vi vårt tält och slår upp någonstans där det behagar oss. Kanske lånar vi syrrans husvagn några dar. Kanske besöker vi goda vänner. Kanske får vi besök. Vi får helt enkelt se vad sommaren har att ge.
Ingen panik.
tisdag 21 juni 2011
Mammografi
Från och med nu är mammografi tillagt till min "saker jag helst inte gör"-lista.
Aj.
Tänk er ett par riktigt små, körtelsvullna och ömma bröst. Platta ihop dem i en maskin tills de blir ett par cm tjocka. Tänk er att det känns.
Men nu är det gjort! Och ultraljud också! Och halleluja, ingen tumör. Ingenting alls just faktiskt. Vad jag förstod hade jag en minimal, helt ofarlig cysta, som inte ens satt där jag känt en knöl. Allt annat är alltså helt vanlig bröstkörtelvävnad.
Så bra. Jag var aldrig särskilt orolig. Men man blir ju så uppjagad från olika håll att undersöka sina bröst kors och tvärs i tid och otid, så när man känner en knöl, som dessutom gör ont, så blir hajar man ju till.
Håpp, då är det bara cellprover jag måste möda mig iväg att göra. Blähh, har inte varit på många år. Men man borde.
Har i alla fall tagit TBE-vaccin! I alla fall första dosen. Får se om jag kommer ihåg påfyllningen om några veckor... Knepigt det där. Sen borde hälsan vara på topp. Och snart är det semester!
Aj.
Tänk er ett par riktigt små, körtelsvullna och ömma bröst. Platta ihop dem i en maskin tills de blir ett par cm tjocka. Tänk er att det känns.
Men nu är det gjort! Och ultraljud också! Och halleluja, ingen tumör. Ingenting alls just faktiskt. Vad jag förstod hade jag en minimal, helt ofarlig cysta, som inte ens satt där jag känt en knöl. Allt annat är alltså helt vanlig bröstkörtelvävnad.
Så bra. Jag var aldrig särskilt orolig. Men man blir ju så uppjagad från olika håll att undersöka sina bröst kors och tvärs i tid och otid, så när man känner en knöl, som dessutom gör ont, så blir hajar man ju till.
Håpp, då är det bara cellprover jag måste möda mig iväg att göra. Blähh, har inte varit på många år. Men man borde.
Har i alla fall tagit TBE-vaccin! I alla fall första dosen. Får se om jag kommer ihåg påfyllningen om några veckor... Knepigt det där. Sen borde hälsan vara på topp. Och snart är det semester!
söndag 19 juni 2011
UGGEL
En alltigenom GRÅ dag.
Regn regn regn.
Vi åkte och fiskade. Det ösregnade och blåste full storm. Veven på min nya haspelrulle var dessutom monterad åt fel håll. Jag kan inte veva med vänster. Spelade ingen roll vilken hand jag vevade med. Fanns ingen fisk i världen som kände för att närma sig ytan idag.
Blöta som dränkta katter åkte vi till farmor. Där var även mamma och pappa. Vilket kackel! Prat, prat, prat om direkt ingenting, och så grått. Så ofantligt grått.
Hem och ut med Molly i spöregnet. Kallt, rått, blött. Grått.
Sen hem, på med torra varma kläder och bädda ner sig i soffan. Det är inte bara den här dagen som är grå. Hela jag känns alldeles dassgrå!
Regn regn regn.
Vi åkte och fiskade. Det ösregnade och blåste full storm. Veven på min nya haspelrulle var dessutom monterad åt fel håll. Jag kan inte veva med vänster. Spelade ingen roll vilken hand jag vevade med. Fanns ingen fisk i världen som kände för att närma sig ytan idag.
Blöta som dränkta katter åkte vi till farmor. Där var även mamma och pappa. Vilket kackel! Prat, prat, prat om direkt ingenting, och så grått. Så ofantligt grått.
Hem och ut med Molly i spöregnet. Kallt, rått, blött. Grått.
Sen hem, på med torra varma kläder och bädda ner sig i soffan. Det är inte bara den här dagen som är grå. Hela jag känns alldeles dassgrå!
torsdag 16 juni 2011
Kan det vara möjligt...?
Kan det va så fruktansvärt löjligt? Kan det vara pollenallergi??
Jag har ju alla symptom (som jag för övrigt tycker är exakt samma som förkylning), nämligen:
Rinnande näsa, till och från nästäppa.
Kliande hals.
Hosta.
Slem i luftvägarna.
En helvetes trötthet.
Känner mig småfebrig, men hade 37,5, dock strax efter att jag tagit Ipren...
Men om det är pollenallergi har jag ju varit hemma från jobbet helt i onödan!!! Åh, jag blir fullkomligt galen.
Om det inte har gått över till helgen är det med all sannolikhet den fruktade låtsassjukdomen Pollenallergi som härjar i min kropp, och då ska här börjas ätas antihistaminer så det står härliga till!
Fan. Allergi är ju löjligt! Jag tror ju inte ens på allergier!
Jag har ju alla symptom (som jag för övrigt tycker är exakt samma som förkylning), nämligen:
Rinnande näsa, till och från nästäppa.
Kliande hals.
Hosta.
Slem i luftvägarna.
En helvetes trötthet.
Känner mig småfebrig, men hade 37,5, dock strax efter att jag tagit Ipren...
Men om det är pollenallergi har jag ju varit hemma från jobbet helt i onödan!!! Åh, jag blir fullkomligt galen.
Om det inte har gått över till helgen är det med all sannolikhet den fruktade låtsassjukdomen Pollenallergi som härjar i min kropp, och då ska här börjas ätas antihistaminer så det står härliga till!
Fan. Allergi är ju löjligt! Jag tror ju inte ens på allergier!
onsdag 15 juni 2011
Klen
Nä nu får det fan ta och vara nog! Detta är tredje rejäla förkylningen sen i mars! Om man inte räknar att jag aldrig slutat hosta mellan förkylningarna...
Jobbade i helgen fast jag mådde som ett as. Stannade hemma på måndagen och mådde som ett as. Tisdagen var en ledig dag, synd, för jag mådde som ett as. Idag hade jag ruskigt mycket avvikelser att handlägga och för att dessa inte skall bli liggande till efter sommaren var jag faktiskt tvungen att åka in till jobbet och fixa dem - trots att jag mådde: ja, ni kanske kan gissa?
Men jag är inte sån här!!! Jag är en frisk och kry person. Ingen som går omkring och snörvlar och hostar.
Efter en halv dag på jobbet har jag nu preparerat mig med korsordstidningar, nötter, jordgubbar och persikor, en tjock filt och en lurvig hund. Jag har redan avverkat två filmer, varav den första jag redan glömt bort, men den andra var Snabba Cash. Den var spännande och lite kuslig.
Nu skriver jag helt onödiga gnällinlägg i bloggen - ja då kan ni ju misstänka hur uttråkad jag är.
Heeeeelt värdelöst.
Jobbade i helgen fast jag mådde som ett as. Stannade hemma på måndagen och mådde som ett as. Tisdagen var en ledig dag, synd, för jag mådde som ett as. Idag hade jag ruskigt mycket avvikelser att handlägga och för att dessa inte skall bli liggande till efter sommaren var jag faktiskt tvungen att åka in till jobbet och fixa dem - trots att jag mådde: ja, ni kanske kan gissa?
Men jag är inte sån här!!! Jag är en frisk och kry person. Ingen som går omkring och snörvlar och hostar.
Efter en halv dag på jobbet har jag nu preparerat mig med korsordstidningar, nötter, jordgubbar och persikor, en tjock filt och en lurvig hund. Jag har redan avverkat två filmer, varav den första jag redan glömt bort, men den andra var Snabba Cash. Den var spännande och lite kuslig.
Nu skriver jag helt onödiga gnällinlägg i bloggen - ja då kan ni ju misstänka hur uttråkad jag är.
Heeeeelt värdelöst.
tisdag 14 juni 2011
Arg som ett vildsvin
Jag är gräsligt förkyld och lättirriterad. Åkte ner till byn för att köpa sushi. När jag satt och väntade på min sushi som den fjunige lille japanen stod och rullade ihop (med samma handskar som han nyss hanterat kortläsaren med), satt jag och bläddrade i en lokaltidning, och jag fastnade vid en rubrik: "Ytterligare vildsvinsfall i Bålstas villaområden". Vildsvinsfall? Fall för vadå?
Jo, nån stackare som varit ute och gått med sin hund i skogen - med hunden lös - hade råkat på tio kultingar, vilka hunden gladd sprang fram till och busade med. Dock kom strax en 120 kilos ängslig grismamma och försvarade sina småttingar, varpå hunden bröt ett ben och ett revben.
Ja men givetvis är det hemskt och jättesorgligt, men knappast vildsvinens fel? Det följde långa emfatiska utlägg om hur vildvinen tränger längre in i människornas lugna villaområden och sprider skräck och terror och bökar upp trädgårdar.
Bull-fucking-shit, säger jag.
Det är människornas jävla villaområden som tränger längre och längre ut i naturen, som skövlar skog och tränger undan älgar, rådjur, rävar, fasaner, grävlingar, harar och vildsvin. Varför - jag undrar verkligen varför - flyttar man till ett villaområde mitt ute i ödemarken, tätt intill ett naturreservat, om man är så paniskt rädd för vilda djur?
Givetvis var de tvugna att drämma till med att BARNEN givetvis inte fick gå genom skogen ensamma.
När vildsvin började äta bebisar framgår dock inte.
Nä, dra in till storstan, ni som vill förpesta landsbygden med era fula gråa jättevillor och drädäck större än huset självt. Ni som lägger grus där det fanns gräs, ni som hugger ner alla träd för att få in ljus, istället för att njuta av trädkronornas lummiga skugga, ni som kör era SUV:ar in till stan och tillbaks varje dag och anser att det borde smällas upp lekparker i varje tätbebyggt område, och att hundar måste hållas kopplade i närheten av andra människor. Det finns platser för sådana som er, och de kallas FÖRORTER!
Jo, nån stackare som varit ute och gått med sin hund i skogen - med hunden lös - hade råkat på tio kultingar, vilka hunden gladd sprang fram till och busade med. Dock kom strax en 120 kilos ängslig grismamma och försvarade sina småttingar, varpå hunden bröt ett ben och ett revben.
Ja men givetvis är det hemskt och jättesorgligt, men knappast vildsvinens fel? Det följde långa emfatiska utlägg om hur vildvinen tränger längre in i människornas lugna villaområden och sprider skräck och terror och bökar upp trädgårdar.
Bull-fucking-shit, säger jag.
Det är människornas jävla villaområden som tränger längre och längre ut i naturen, som skövlar skog och tränger undan älgar, rådjur, rävar, fasaner, grävlingar, harar och vildsvin. Varför - jag undrar verkligen varför - flyttar man till ett villaområde mitt ute i ödemarken, tätt intill ett naturreservat, om man är så paniskt rädd för vilda djur?
Givetvis var de tvugna att drämma till med att BARNEN givetvis inte fick gå genom skogen ensamma.
När vildsvin började äta bebisar framgår dock inte.
Nä, dra in till storstan, ni som vill förpesta landsbygden med era fula gråa jättevillor och drädäck större än huset självt. Ni som lägger grus där det fanns gräs, ni som hugger ner alla träd för att få in ljus, istället för att njuta av trädkronornas lummiga skugga, ni som kör era SUV:ar in till stan och tillbaks varje dag och anser att det borde smällas upp lekparker i varje tätbebyggt område, och att hundar måste hållas kopplade i närheten av andra människor. Det finns platser för sådana som er, och de kallas FÖRORTER!
söndag 12 juni 2011
Ännu ett liv
Gud hade andra planer för Molle. Tyvärr klarade hans kropp inte av ormgiftet, och han fick lov att somna in för gott.
Ofta, ofta funderar jag på varför det är ok att avliva djur men inte människor. Den etiska principen att "djur skall inte lida i onödan, utan när allt hopp är ute skall de få somna in" borde väl gälla för människor också?
Varför skall människor plågas i timmar, dagar, veckor, i livets slutskede?
Och om det är så oetiskt att ge dödshjälp till människor, varför är det då OK för ett djur?
Frågor som snurrar men inte har några svar.
Mina tankar går till Nanna. Det är oerhört starkt och modigt att fatta det beslutet när hunden lider. Mest av allt vill man göra allt, allt, allt, men till syvene och sist måste man se vad som görs för att gagna hunden och vad som görs för att gagna människan.
Molle hade ett fint 7-årigt border-collie-liv.
Vila i frid, Molle.
Ofta, ofta funderar jag på varför det är ok att avliva djur men inte människor. Den etiska principen att "djur skall inte lida i onödan, utan när allt hopp är ute skall de få somna in" borde väl gälla för människor också?
Varför skall människor plågas i timmar, dagar, veckor, i livets slutskede?
Och om det är så oetiskt att ge dödshjälp till människor, varför är det då OK för ett djur?
Frågor som snurrar men inte har några svar.
Mina tankar går till Nanna. Det är oerhört starkt och modigt att fatta det beslutet när hunden lider. Mest av allt vill man göra allt, allt, allt, men till syvene och sist måste man se vad som görs för att gagna hunden och vad som görs för att gagna människan.
Molle hade ett fint 7-årigt border-collie-liv.
Vila i frid, Molle.
onsdag 8 juni 2011
Naturens baksida
Naturen, med sin fantastiska grönska, blommor i hundratals färger och former, en massa djur i alla storlekar och modeller och blanka sjöar, denna natur som jag älskar så innerligt, den har en baksida.
Alla djur vill inte väl.
Jag blir så ställd varje gång jag blir tvungen att tänka så. Att ett djur kan vara farligt. Att vissa djur vill andra djur illa. Att det finns ondska, sorg och ond bråd död i en vacker sommarskog!
Mina tankar går ikväll till Nannas hund Molle, som skulle försvara familjen mot en huggorm, och blev biten flera gånger. Nu ligger han på djursjukhuset med en oviss framtid och ett flimrande litet hundhjärta.
Jag som tycker ormar är så fina. Plötsligt känns det inte alls så självklart att naturen är god.
Alla djur vill inte väl.
Jag blir så ställd varje gång jag blir tvungen att tänka så. Att ett djur kan vara farligt. Att vissa djur vill andra djur illa. Att det finns ondska, sorg och ond bråd död i en vacker sommarskog!
Mina tankar går ikväll till Nannas hund Molle, som skulle försvara familjen mot en huggorm, och blev biten flera gånger. Nu ligger han på djursjukhuset med en oviss framtid och ett flimrande litet hundhjärta.
Jag som tycker ormar är så fina. Plötsligt känns det inte alls så självklart att naturen är god.
fredag 3 juni 2011
Sommarrensning
Rensning av gammalt skräp...
Tog bort hälften av alla "vänner" på Facebook, då de flesta är folk jag aldrig träffar, aldrig pratar med, och aldrig skriver något till eller kommenterar deras statusar. Har dessutom ett antal arbetskompisar som skickat vänförfrågningar och som nyfiket snokar runt utan att vi för den delen är mer än just arbetskompisar.
Vissa människor har också en tendens att trycka på "gilla"-knappen gällande precis allt, oavsett vad det gäller. Nästan som bara för att visa att man är kompisar? Och addar kompisars kompisars kompisar...
Nä nu är jag trött på alla dessa låtsasvänskaper, ytliga markeringar, revirpinkande och spel för gallerierna. Jag tänker hålla kontakten med mina vänner telefon- och mailledes och träffas IRL istället för på varandras "walls" på fejjan.
Våren har blivit till sommar, jag har premiärbadat. Jobbar inatt och minns igen att jag tycker det är sjukt tråkigt att jobba natt. Och så har jag haft spänningshuvudvärk i flera veckor. Tröttsamt. Nåja. Livet går vidare. Jag är lyckligt gift! =)
Tog bort hälften av alla "vänner" på Facebook, då de flesta är folk jag aldrig träffar, aldrig pratar med, och aldrig skriver något till eller kommenterar deras statusar. Har dessutom ett antal arbetskompisar som skickat vänförfrågningar och som nyfiket snokar runt utan att vi för den delen är mer än just arbetskompisar.
Vissa människor har också en tendens att trycka på "gilla"-knappen gällande precis allt, oavsett vad det gäller. Nästan som bara för att visa att man är kompisar? Och addar kompisars kompisars kompisar...
Nä nu är jag trött på alla dessa låtsasvänskaper, ytliga markeringar, revirpinkande och spel för gallerierna. Jag tänker hålla kontakten med mina vänner telefon- och mailledes och träffas IRL istället för på varandras "walls" på fejjan.
Våren har blivit till sommar, jag har premiärbadat. Jobbar inatt och minns igen att jag tycker det är sjukt tråkigt att jobba natt. Och så har jag haft spänningshuvudvärk i flera veckor. Tröttsamt. Nåja. Livet går vidare. Jag är lyckligt gift! =)
måndag 30 maj 2011
söndag 15 maj 2011
Beundran och kärlek
Jag är mållös och djupt rörd över mina fina kompisars engagemang. Igår fick Caisa och jag en helt fantastisk present: En möhippa med gokartkörning, pistolskytte, slangbella, massor med gott att äta och dricka och en hel drös med underbara vänner som var glada och kärleksfulla.
Det är så man saknar ord, så glad blir man!
torsdag 12 maj 2011
Skogens förvandling
Minns ni för en och en halv månad sedan? Hur snön var tjock och allt såg ut som om det var stendött och aldrig mer skulle kunna leva.
Den magiska förvandlingen är i full gång. Man kan nästan inte tro att det är samma värld.
Grönt är definitivt min favoritfärg. Och just den här tiden på året finns det en sån ofantlig mängd olika nyanser av grönt!
Liljekonvaljerna börjar knoppa sig och slår ut vilken dag som helst. Jag kan redan känna doften.
Jag har skjutit upp träningen hela veckan med motiveringen att det ska bli dåligt väder nästa dag, och att det är bättre att träna då. Men det har ju varit fint väder varenda dag! Och träningen känns faktiskt ganska oviktig när naturen håller på och exploderar härutanför. Gymmet kan vänta. Våren är kort.
Äppelträdets visa (Albert Theodor Gellerstedt)
Kom till min blommande kvist,
innan han fägringen mist:
vårstund är snart förbi!
Kom, liten spelande fink,
stänk in i strålande blink
välljud och harmoni.
Men det skall vara just nu!
Tiderna ändras, och du
kan ingen visa mer;
tiderna ändras, och jag,
böjd under frukter en dag,
brytes af stormen ner.
Kom! Det ska vara just nu! Just nu!
Den magiska förvandlingen är i full gång. Man kan nästan inte tro att det är samma värld.
Grönt är definitivt min favoritfärg. Och just den här tiden på året finns det en sån ofantlig mängd olika nyanser av grönt!
Liljekonvaljerna börjar knoppa sig och slår ut vilken dag som helst. Jag kan redan känna doften.
Jag har skjutit upp träningen hela veckan med motiveringen att det ska bli dåligt väder nästa dag, och att det är bättre att träna då. Men det har ju varit fint väder varenda dag! Och träningen känns faktiskt ganska oviktig när naturen håller på och exploderar härutanför. Gymmet kan vänta. Våren är kort.
Äppelträdets visa (Albert Theodor Gellerstedt)
Kom till min blommande kvist,
innan han fägringen mist:
vårstund är snart förbi!
Kom, liten spelande fink,
stänk in i strålande blink
välljud och harmoni.
Men det skall vara just nu!
Tiderna ändras, och du
kan ingen visa mer;
tiderna ändras, och jag,
böjd under frukter en dag,
brytes af stormen ner.
Kom! Det ska vara just nu! Just nu!
onsdag 11 maj 2011
Drömmeri
Efter att officiellt ha bett alla (på Facebook) att sluta fråga fick jag idag inte en enda fråga om bröllopet. Shit, de fattade!
Jag är givetvis upprymd och gläds åt den stora dagen. Och jag pratar gärna om den med mina nära och kära som skall medverka. Men det är alla dessa ytligt bekanta, som frågar om och om igen, som bara blir för mycket. Jag vet, jag är grinig och intolerant. Shame on me.
Jag har åter kommit in i en period med intensiva mardrömmar. Jag minns inte så mycket mer av dem än att jag är instängd och kan inte ta mig ut, eller vet inte var jag är och hittar ingen utgång ur ett rum. Jag vaknar alltid kallsvettig och med rusande hjärta, i vild panik och tror fortfarande att jag är instängd tills jag efter en stund förstår att det var en dröm.
En gång för längesen drömde jag en sån dröm och vaknade halvvägs ut genom sovloftsfönstret. Jag hann ändra mig och hoppade inte.
Jag är givetvis upprymd och gläds åt den stora dagen. Och jag pratar gärna om den med mina nära och kära som skall medverka. Men det är alla dessa ytligt bekanta, som frågar om och om igen, som bara blir för mycket. Jag vet, jag är grinig och intolerant. Shame on me.
Jag har åter kommit in i en period med intensiva mardrömmar. Jag minns inte så mycket mer av dem än att jag är instängd och kan inte ta mig ut, eller vet inte var jag är och hittar ingen utgång ur ett rum. Jag vaknar alltid kallsvettig och med rusande hjärta, i vild panik och tror fortfarande att jag är instängd tills jag efter en stund förstår att det var en dröm.
En gång för längesen drömde jag en sån dröm och vaknade halvvägs ut genom sovloftsfönstret. Jag hann ändra mig och hoppade inte.
tisdag 10 maj 2011
Sluta fråga då!!!
Nästa person som frågar "Jaha hur går det då? Är allt klart inför bröllopet?" skjuter jag.
En fråga, som i och för sig är helt vänligt menad och förmodligen ställd av intresse och småpratssjuka. Men jag lovar att det är inte en gång om dan eller ens två jag får den frågan - utan minst fem!
Varenda ytligt bekant och kollega MÅSTE bara fråga. "Hur går det?" "Är allt klart?"
Neeeej allt är verkligen inte KLART för då skulle maten hinna ruttna och håret se jävligt risigt ut den 28 maj!
Visst kan det vara kul att tänka på att det blir en stor fest om några veckor, men jag föredrar att inte behöva redogöra för detaljerna kring planeringen fem gånger per dag. Jag är stressad nog, som det är.
En fråga, som i och för sig är helt vänligt menad och förmodligen ställd av intresse och småpratssjuka. Men jag lovar att det är inte en gång om dan eller ens två jag får den frågan - utan minst fem!
Varenda ytligt bekant och kollega MÅSTE bara fråga. "Hur går det?" "Är allt klart?"
Neeeej allt är verkligen inte KLART för då skulle maten hinna ruttna och håret se jävligt risigt ut den 28 maj!
Visst kan det vara kul att tänka på att det blir en stor fest om några veckor, men jag föredrar att inte behöva redogöra för detaljerna kring planeringen fem gånger per dag. Jag är stressad nog, som det är.
söndag 8 maj 2011
Helylle
I helgen har vi varit i Linköping hos Emma och Mattias och Emma har sytt färdigt min klänning. (Japp, det blir klänning på bröllopet.)
De bor i ett villaområde strax utanför stan och har en son på cirka ett och ett halvt år eller nåt sånt.
Det är väldigt mycket fart på barn i den åldern. Ena stunden är de på ett ställe, sen blinkar man, och så står de mitt i gatan och leker med tändstickor, gamla glödlampor och köttknivar. Det är liksom ingen rast! Och så ska det ätas. I parti och minut ska det serveras mat och mellanmål och mera mat och välling och gröt.
Men hur orkar man?! Jag får inte ihop hur man orkar leva ett normalt liv när en liten människa hela tiden är på väg att göra något livsfarligt, och som hela tiden är beroende av ens mycket ansvarsfulla och helt korrekt beräknande insatser.
Jag måste utbringa en skål för dem, för de gör det helt enastående bra! Men jag skulle nog aldrig orka.
På söndagmorgonen kom det grannar (givetvis i samma ålder och med en ungefär lika gammal son). Det åts storfrukost på den inglasade verandan och vi satt alla och spelade "melodikrysset". Jag, som aldrig ens lyssnat på detta radioprogram, hade faktiskt en hel del rätt, chockerande nog.
Och efter Melodikrysset var det dags för tipspromenad, arrangerad av den lokala idrottsföreningen och sponsrad av Hemköp. Inte lika många rätt där.
Slagen av all denna helylle kärnfamiljs-svensson aktivitet somnade jag sedani bilen påväg hem och vaknade inte förrän i Nyköpingstrakten. Nu är jag helt slut.
De bor i ett villaområde strax utanför stan och har en son på cirka ett och ett halvt år eller nåt sånt.
Det är väldigt mycket fart på barn i den åldern. Ena stunden är de på ett ställe, sen blinkar man, och så står de mitt i gatan och leker med tändstickor, gamla glödlampor och köttknivar. Det är liksom ingen rast! Och så ska det ätas. I parti och minut ska det serveras mat och mellanmål och mera mat och välling och gröt.
Men hur orkar man?! Jag får inte ihop hur man orkar leva ett normalt liv när en liten människa hela tiden är på väg att göra något livsfarligt, och som hela tiden är beroende av ens mycket ansvarsfulla och helt korrekt beräknande insatser.
Jag måste utbringa en skål för dem, för de gör det helt enastående bra! Men jag skulle nog aldrig orka.
På söndagmorgonen kom det grannar (givetvis i samma ålder och med en ungefär lika gammal son). Det åts storfrukost på den inglasade verandan och vi satt alla och spelade "melodikrysset". Jag, som aldrig ens lyssnat på detta radioprogram, hade faktiskt en hel del rätt, chockerande nog.
Och efter Melodikrysset var det dags för tipspromenad, arrangerad av den lokala idrottsföreningen och sponsrad av Hemköp. Inte lika många rätt där.
Slagen av all denna helylle kärnfamiljs-svensson aktivitet somnade jag sedani bilen påväg hem och vaknade inte förrän i Nyköpingstrakten. Nu är jag helt slut.
onsdag 4 maj 2011
Dadaism
Meingslöst dravel... Är egentligen inte alls meningslöst utan fyller en stor funktion. Den för en dialog framåt. Även om själva dialogen kan synas världslig och onödig så bryter den isen och bygger en bro över ett vatten där mer meningsfulla tysta sanningar stilla kan flyta fram.
Herregud jag skulle ha blivit en poet.
Vad har hänt?
Just inget! Ni som förväntade er att jag typ sagt upp mig och gått med i Främlingslegionen, gift mig med en man från Saudi-Arabien och nu bär Niqab och har opererat in silikon i brösten, har fel.
Livet rullar på precis så som det alltid har gjort. Jag jobbar och sliter och älskar det och hatar det. Precis som vanligt. Jag gläds åt att den förbannade snön äntligen är borta och att jag nu kan gå långa sköna promenader i skogen och lyssna på ivrigt fågelkvitter. Jag förundras lika mycket varje år, över vårens livskraft. Hur det som har sett så dött ut så länge plötsligt bara spritter till och börjar leva och växa. Det är så otroligt. Så hoppingivande. Som om det liksom aldrig är för sent.
Jag gläds åt att Caisa och jag snart skall stå vid altaret och tacka "ja" till ett liv tillsammans i glädje och sorg, medgång och motgång. Mången kaffekopp kommer säkerligen fortfarande flyga genom rummen, och ett och annat ord som kanske inte borde komma ut kommer slinka ut av bara farten. Dörrar kommer smällas igen och bilar kommer rivstarta från vår lilla parkering. Men jag tror det hör livet till. Att explodera, tappa sitt skal, stå naken och sårbar och skrika tills det inte finns något kvar, och då mötas igen, komma extra nära. Hitta nya vägar. Lära sig varandra lite till. Det är vi det.
Och hur fantastiskt är det inte att ha så många underbara vänner, som alla tackat "ja" till att fira den här dagen med oss? Och inte nog med det, hela bröllopet är ett stort hopkok av vänners och familjens tjänster, allt från klänningssömnad till bröllopstårta och allt däremellan. Underbara människor som finns i mitt liv! De bara är där och snurrar runt med sina liv, och liksom upplever precis såhär mycket saker de också. Och så möts vi, inte ofta men då och då, och så går våra liv in i varandras och liksom krockar... Som partiklar runt atomkärnan som söker jonisera sig med andra atomer för att bilda molekyler. Vi kanske egentligen med våra relationer bildar ett helt universum av vänskap.
Vem vet?
Herregud jag skulle ha blivit en poet.
Vad har hänt?
Just inget! Ni som förväntade er att jag typ sagt upp mig och gått med i Främlingslegionen, gift mig med en man från Saudi-Arabien och nu bär Niqab och har opererat in silikon i brösten, har fel.
Livet rullar på precis så som det alltid har gjort. Jag jobbar och sliter och älskar det och hatar det. Precis som vanligt. Jag gläds åt att den förbannade snön äntligen är borta och att jag nu kan gå långa sköna promenader i skogen och lyssna på ivrigt fågelkvitter. Jag förundras lika mycket varje år, över vårens livskraft. Hur det som har sett så dött ut så länge plötsligt bara spritter till och börjar leva och växa. Det är så otroligt. Så hoppingivande. Som om det liksom aldrig är för sent.
Jag gläds åt att Caisa och jag snart skall stå vid altaret och tacka "ja" till ett liv tillsammans i glädje och sorg, medgång och motgång. Mången kaffekopp kommer säkerligen fortfarande flyga genom rummen, och ett och annat ord som kanske inte borde komma ut kommer slinka ut av bara farten. Dörrar kommer smällas igen och bilar kommer rivstarta från vår lilla parkering. Men jag tror det hör livet till. Att explodera, tappa sitt skal, stå naken och sårbar och skrika tills det inte finns något kvar, och då mötas igen, komma extra nära. Hitta nya vägar. Lära sig varandra lite till. Det är vi det.
Och hur fantastiskt är det inte att ha så många underbara vänner, som alla tackat "ja" till att fira den här dagen med oss? Och inte nog med det, hela bröllopet är ett stort hopkok av vänners och familjens tjänster, allt från klänningssömnad till bröllopstårta och allt däremellan. Underbara människor som finns i mitt liv! De bara är där och snurrar runt med sina liv, och liksom upplever precis såhär mycket saker de också. Och så möts vi, inte ofta men då och då, och så går våra liv in i varandras och liksom krockar... Som partiklar runt atomkärnan som söker jonisera sig med andra atomer för att bilda molekyler. Vi kanske egentligen med våra relationer bildar ett helt universum av vänskap.
Vem vet?
tisdag 5 april 2011
Snurr
Nää, jag kan verkligen inte formulera nåt!
Det finns så mycket lagrat i huvet, men jag kan inte få någon ordning på det.
Det snurrar och egentligen tror jag att jag gör allt märkvärdigare än det är.
Ikväll ska jag ge mig i kast med ett Combat-pass efter flera veckor utan träning eftersom jag har haft sån hosta. Det kanske kan rensa huvudet en smula.
Det finns så mycket lagrat i huvet, men jag kan inte få någon ordning på det.
Det snurrar och egentligen tror jag att jag gör allt märkvärdigare än det är.
Ikväll ska jag ge mig i kast med ett Combat-pass efter flera veckor utan träning eftersom jag har haft sån hosta. Det kanske kan rensa huvudet en smula.
söndag 27 mars 2011
Samvete
Jobbhelg. Jobbade dag igår, var hos grannarna och käkade middag och drack vin på kvällen. Såg sedan att jag missat en massa samtal från dolt nummer på mobilen, och fått ett sms om jag ville byta pass idag och jobba dag igen istället för kväll.
Sanningen är NEJ. Nej, det vill jag inte. Nej det kan jag inte. Jag var uppe sent igår och har saker att göra idag. Jag vet att det är struligt med bemanningen på jobbet, men det är fan inte mitt fel! Jag har ett liv utanför mitt älskade jobb. Så jag svarade sent omsider: "Nej, tyvärr det kan jag inte."
Sen låg jag med dåligt samvete hela natten.
Imorse ringde telefonen igen klockan 8. Jag svarade inte. Dolt nummer. Jag vet vad ni vill. Jag har sagt nej. Jag känner mig jagad. Man är aldrig, aldrig ledig.
Kalla mig självisk, ego, taskig, snål. Jag har mina arbetspass den här helgen, och jag kan inte jobba mer. Jag kommer klockan ett och gör mitt kvällspass som planerat, trots min envisa slemhosta och snoriga näsa. Punkt!
Sanningen är NEJ. Nej, det vill jag inte. Nej det kan jag inte. Jag var uppe sent igår och har saker att göra idag. Jag vet att det är struligt med bemanningen på jobbet, men det är fan inte mitt fel! Jag har ett liv utanför mitt älskade jobb. Så jag svarade sent omsider: "Nej, tyvärr det kan jag inte."
Sen låg jag med dåligt samvete hela natten.
Imorse ringde telefonen igen klockan 8. Jag svarade inte. Dolt nummer. Jag vet vad ni vill. Jag har sagt nej. Jag känner mig jagad. Man är aldrig, aldrig ledig.
Kalla mig självisk, ego, taskig, snål. Jag har mina arbetspass den här helgen, och jag kan inte jobba mer. Jag kommer klockan ett och gör mitt kvällspass som planerat, trots min envisa slemhosta och snoriga näsa. Punkt!
fredag 25 mars 2011
Sjukling
Jaa vår är det, men helvetet har brutit ut i min kropp.
Jag är förkyld.
Nej, chockas nu inte, kära bloggläsare! Börja inte skicka kondoleansbrev, buketter och presenter. Jag kommer klara mig. Det är förvisso mycket, mycket synd om mig. Men jag klarar mig!
Har legat hemma och hostat i dagarna tre, och känner nu att det får vara nog. Om inte annat för att skona avdelningen från totalt kaos och underbemanning i helgen, så ska jag nu återgå till arbete.
Önskar bara den överjävliga slemhostan kunde upphöra omedelbums snarast!
Jag är förkyld.
Nej, chockas nu inte, kära bloggläsare! Börja inte skicka kondoleansbrev, buketter och presenter. Jag kommer klara mig. Det är förvisso mycket, mycket synd om mig. Men jag klarar mig!
Har legat hemma och hostat i dagarna tre, och känner nu att det får vara nog. Om inte annat för att skona avdelningen från totalt kaos och underbemanning i helgen, så ska jag nu återgå till arbete.
Önskar bara den överjävliga slemhostan kunde upphöra omedelbums snarast!
söndag 20 mars 2011
Oavsett allt
Oavsett stress och motgångar, världsliga bekymmer, kroppsliga besvär så är man så förbaskat lyckligt lottad!
När det omkring oss pågår vansinniga krig, där människor slaktas för sina åsikter och tankar, där livet är reglerat av tvång och våld, och där kärnkraftverk exploderar på andra sidan jorden och flodvågor sköljer bort hela befolkningar på några minuter... Då kan man känna sig lite märklig.
Antingen så bryter man ihop och tycker att allt är meningslöst, eftersom Undergången är nära, blir deprimerad och lägger ner sitt poänglösa leverne.
Eller så gläds man åt att solen skiner. Att snön smälter. Att fåglar kvittrar. Att en spindel har vaknat och kryper ur sitt bo under trappan. Att Molly - oberörd av världens larm - skuttar omkring i smältande snöhögar och hittar sedan länge begravda leksaker. Att den jag älskar älskar mig. Och att hon ligger i vårt gemensamma sovrum och sover djupt. Snart redo att vakna och spendera hela dagen med mig.
Man kan välja hur man förhåller sig till tillvaron utan att gå under.
När det omkring oss pågår vansinniga krig, där människor slaktas för sina åsikter och tankar, där livet är reglerat av tvång och våld, och där kärnkraftverk exploderar på andra sidan jorden och flodvågor sköljer bort hela befolkningar på några minuter... Då kan man känna sig lite märklig.
Antingen så bryter man ihop och tycker att allt är meningslöst, eftersom Undergången är nära, blir deprimerad och lägger ner sitt poänglösa leverne.
Eller så gläds man åt att solen skiner. Att snön smälter. Att fåglar kvittrar. Att en spindel har vaknat och kryper ur sitt bo under trappan. Att Molly - oberörd av världens larm - skuttar omkring i smältande snöhögar och hittar sedan länge begravda leksaker. Att den jag älskar älskar mig. Och att hon ligger i vårt gemensamma sovrum och sover djupt. Snart redo att vakna och spendera hela dagen med mig.
Man kan välja hur man förhåller sig till tillvaron utan att gå under.
tisdag 8 mars 2011
Motvind
Nu känns det som jag har fastnat i vinkelvolten... Totalt jävla oflyt hela tiden!
Vaknade 07:17 av telefonsignalen. Jobbet. Jag var inte där. Jag skulle vara där, men istället så låg jag och drömde en mysig dröm under mitt varma, sköna täcke. Redan tjugo minuter försenad flög jag ur sängen, slet på mig kläder och petade i linser, och på 7 minuter var jag i bilen. Vid den tiden var det såklart köer. Jag tror jag stämplade in 8:20. Då hade locket på min matlåda med räksallad och fetaost gått upp och innehållet låg utsmetat i min väska.
Sen kom jag liksom bara aldrig ifatt mig själv.
Var tvungen att ta ett jobbigt samtal. Det är aldrig kul att behöva påpeka för någon att det den presterar inte är tillräckligt bra. Och jag försöker vara ödmjuk och snäll. Men till slut måste man ju ändå se till att verksamheten verkligen fungerar!
Nu har jag precis suttit och pillrat med min nygamla (Tradera, 250 kr) iPod Shuffle, och försöker komma på hur i helvete jag ska få in musik i den lilla apparaten, så att jag kan bli lite inspirerad när jag ska ut och löpträna.
Sket i att träna idag. Var ändå som gjort för att typ bryta ett ben eller nåt annat i den stilen. Jag gick en promenad i skogen med Molly efter jobbet, och gladdes åt att det var någorlunda ljust ute fastän klockan var över 5.
Imorgon har jag ställt mitt eget alarm och Caisas alarm, och så har en kollega lovat att ringa och väcka mig också. Hoppas det funkar.
Vaknade 07:17 av telefonsignalen. Jobbet. Jag var inte där. Jag skulle vara där, men istället så låg jag och drömde en mysig dröm under mitt varma, sköna täcke. Redan tjugo minuter försenad flög jag ur sängen, slet på mig kläder och petade i linser, och på 7 minuter var jag i bilen. Vid den tiden var det såklart köer. Jag tror jag stämplade in 8:20. Då hade locket på min matlåda med räksallad och fetaost gått upp och innehållet låg utsmetat i min väska.
Sen kom jag liksom bara aldrig ifatt mig själv.
Var tvungen att ta ett jobbigt samtal. Det är aldrig kul att behöva påpeka för någon att det den presterar inte är tillräckligt bra. Och jag försöker vara ödmjuk och snäll. Men till slut måste man ju ändå se till att verksamheten verkligen fungerar!
Nu har jag precis suttit och pillrat med min nygamla (Tradera, 250 kr) iPod Shuffle, och försöker komma på hur i helvete jag ska få in musik i den lilla apparaten, så att jag kan bli lite inspirerad när jag ska ut och löpträna.
Sket i att träna idag. Var ändå som gjort för att typ bryta ett ben eller nåt annat i den stilen. Jag gick en promenad i skogen med Molly efter jobbet, och gladdes åt att det var någorlunda ljust ute fastän klockan var över 5.
Imorgon har jag ställt mitt eget alarm och Caisas alarm, och så har en kollega lovat att ringa och väcka mig också. Hoppas det funkar.
måndag 7 mars 2011
Bålsta vårdcentral, dagens skämt
Vill bara meddela att fingertopparna sitter kvar, men jag har ingen känsel i yttersta fingerspetsen på vänster långfinger. Det gick dock hyfsat att jobba hela helgen, med ordentligt med plåster och handskar på.
Nåväl. Jag är trött. På Bålsta vårdcentral.
Har bett om en valfrihetsremiss till Ångestmottagningen på KS (eftersom jag jobbar på det sjukhuset och har svårt att åka till Uppsala för fobiträning) för att ta tag i min klaustrofobi, som hindrar mig så. Det var i Oktober jag ringde. Remissen är spårlöst försvunnen. Jag blir runtslussad telefonledes till 100 olika ställen, där ingen vet nånting. Och när man försöker komma till vårdcentralen får man bara höra: "Vi kan inte ta emot fler samtal nu. Försök senare eller en annan dag."
Varje dag.
Dessutom... Så har jag en knöl i bröstet som jag borde kolla upp. Försöker nu komma fram för att få en tid för detta. Som vanligt går det inte ens att komma fram.
Suck...
Nåväl. Jag är trött. På Bålsta vårdcentral.
Har bett om en valfrihetsremiss till Ångestmottagningen på KS (eftersom jag jobbar på det sjukhuset och har svårt att åka till Uppsala för fobiträning) för att ta tag i min klaustrofobi, som hindrar mig så. Det var i Oktober jag ringde. Remissen är spårlöst försvunnen. Jag blir runtslussad telefonledes till 100 olika ställen, där ingen vet nånting. Och när man försöker komma till vårdcentralen får man bara höra: "Vi kan inte ta emot fler samtal nu. Försök senare eller en annan dag."
Varje dag.
Dessutom... Så har jag en knöl i bröstet som jag borde kolla upp. Försöker nu komma fram för att få en tid för detta. Som vanligt går det inte ens att komma fram.
Suck...
torsdag 3 mars 2011
Sydd
Skulle äta en god avocado. Skulle fåbort kärnan. Skar istället sönder två fingetoppar. Blodet sprutade över hela köket. Tappade känseln i fingrarna. Plåstrade om och försökte komma på hur jag skulle ta mig till Lasarettet. Grannarna var inte hemma. Nåväl, kanske läker ändå? tänkte jag och tog en Ipren och tyckte synd om mig själv.
När Caisa kom hem tyckte hon absolut att vi skulle åka till akuten. Vi grälade en stund om vad som är akut och inte, och sen vann Caisa och vi åkte in.
Väl inne fick jag vänta tre timmar, sen fick jag fyra stygn i fingret av en söt doktrissa och en stelkrampsspruta i baken av en sur men skicklig syster.
Nu är frågan: Hur fan ska jag kunna följa hygienrktlinjerna på jobbet?
Ni vet, sprita händerna, handskar på, inga smycken på händerna. Räknas en fet fingertuta som smycke, tro?
När Caisa kom hem tyckte hon absolut att vi skulle åka till akuten. Vi grälade en stund om vad som är akut och inte, och sen vann Caisa och vi åkte in.
Väl inne fick jag vänta tre timmar, sen fick jag fyra stygn i fingret av en söt doktrissa och en stelkrampsspruta i baken av en sur men skicklig syster.
Nu är frågan: Hur fan ska jag kunna följa hygienrktlinjerna på jobbet?
Ni vet, sprita händerna, handskar på, inga smycken på händerna. Räknas en fet fingertuta som smycke, tro?
tisdag 1 mars 2011
Löptränar
Laddar inför vårruset! Första träningen på löpbandet ikväll. Tänkte satsa på att ta mig framåt ca 5 km utan tidspress och mestadels genom att gå.
Vad förvånad jag blev när jag inte blev trött! Jag kutade för glatta livet, och det var riktigt behagligt, fastän något enformigt. Dagtid är utsikten från löpbandet oslagbar, man se ut över vattnet (isen) och kan underhålla sig med ett vackert vinterlandskap. Men nu såg jag bara min svettiga spegelbild i fönstret. Föga uppmuntrande.
Nåväl, 5 km på 35 minuter! Det tycker jag var helt OK för första träningen!
Håller tummarna för att de nya skorna räddar mina benhinnor nu.
Vad förvånad jag blev när jag inte blev trött! Jag kutade för glatta livet, och det var riktigt behagligt, fastän något enformigt. Dagtid är utsikten från löpbandet oslagbar, man se ut över vattnet (isen) och kan underhålla sig med ett vackert vinterlandskap. Men nu såg jag bara min svettiga spegelbild i fönstret. Föga uppmuntrande.
Nåväl, 5 km på 35 minuter! Det tycker jag var helt OK för första träningen!
Håller tummarna för att de nya skorna räddar mina benhinnor nu.
fredag 25 februari 2011
Sjuk
Förbannat också. Från frisk till sjuk på sex timmar! Kom hem och mådde prima fast var lite trött. Vid 19-tiden började jag få lite ont i halsen och kände mig svullen. Avbokade spinningpasset och lade mig tidigt. Vaknade kl 23 av att halsen var helt igenkorkad. Känns som en sträv tennisboll i epiglottis. Idag känns hela huvet stort och svullet och det är svårt att svälja.
Skit och förbannat elände! Jag som inte blir sjuk! Jag är världens mest friska och hälsosamma människa! Jag brukar inte sjukskriva mig för annat än lårbensbrott och eget barnafödande. Fan också vad arg jag är!
Sitter här i soffan och gör en massa onödiga köp på Tradera.com, kollar mailen en gång i minuten, kommenterar allas statusar på Facebook och bloggar. Molly ligger bredvid mig med huvudet vilande på sin tennisboll, en hoppfull blick. Kanske mamma helt plötsligt tar bollen och kastar iväg den? Caisa sover fortfarande. Hon har varit förkyld hela veckan.
Man skulle kunna tänka sig att det är jättemysigt att vara hemma hela familjen och vara förkylda tillsammans, men ICKE. Vi kommer garanterat gå varandra på nerverna precis hela dagen. Båda blir skitsura när vi är sjuka.
Snön faller. Ser inte ut som 26 minus idag i alla fall. (Var det igår morse.) Våren får mer än gärna göra sitt intåg just nu.
Skit och förbannat elände! Jag som inte blir sjuk! Jag är världens mest friska och hälsosamma människa! Jag brukar inte sjukskriva mig för annat än lårbensbrott och eget barnafödande. Fan också vad arg jag är!
Sitter här i soffan och gör en massa onödiga köp på Tradera.com, kollar mailen en gång i minuten, kommenterar allas statusar på Facebook och bloggar. Molly ligger bredvid mig med huvudet vilande på sin tennisboll, en hoppfull blick. Kanske mamma helt plötsligt tar bollen och kastar iväg den? Caisa sover fortfarande. Hon har varit förkyld hela veckan.
Man skulle kunna tänka sig att det är jättemysigt att vara hemma hela familjen och vara förkylda tillsammans, men ICKE. Vi kommer garanterat gå varandra på nerverna precis hela dagen. Båda blir skitsura när vi är sjuka.
Snön faller. Ser inte ut som 26 minus idag i alla fall. (Var det igår morse.) Våren får mer än gärna göra sitt intåg just nu.
onsdag 23 februari 2011
Tålamod
Gud, ge mig en påse stort tålamod!
De senaste dagarna har jag utsatts för prövning.
Jag anstränger mig hårt, HÅRT, för att vara snäll, vänlig, tålmodig... Djupa andetag. Mindfullness...
Alla är vi olika. Jag är en vessla och har blivit ålagd att handleda en snigel...
De senaste dagarna har jag utsatts för prövning.
Jag anstränger mig hårt, HÅRT, för att vara snäll, vänlig, tålmodig... Djupa andetag. Mindfullness...
Alla är vi olika. Jag är en vessla och har blivit ålagd att handleda en snigel...
torsdag 17 februari 2011
Tänt var det här
Ledig dag igår. Var i Enköping och köpte tyg till Klänningen. Sen hos Nanna och gosade med Hannes. När jag kom hem vid 5-tiden upptäckte jag till min stora fasa att det stod lågor ur grannens skorsten. I vild panik sprang jag dit och bankade på hans dörr, och som tur var var han hemma och oskadd, hade inte märkt någonting alls.
Väntan på brandkåren kändes som en evighet medans vi stod och tittade på den eldsprakande skorstenen. Men till slut kom två brandbilar med en massa brandmän, bärandes på tunga syrgastuber och gud vet allt... (En tanke slog mig att de alla såg så unga och pojkaktiga ut, kan de ha varit ens 25 år? Men de slet och jobbade som om de aldrig gjort annat.)
Till slut var elden släckt och stackars José fick inte elda mer den kvällen. Jag bjöd över honom på en kopp kaffe för att trösta.
Usch vilken dramatik. Det är en av mina största rädslor, att det ska börja brinna i skorstenen. Detta är tredje skorstensbranden i vårt område den här vintern. Nu törs jag inte elda mer förrän sotaren har varit här! =(
Elda säkert i kylan!
Väntan på brandkåren kändes som en evighet medans vi stod och tittade på den eldsprakande skorstenen. Men till slut kom två brandbilar med en massa brandmän, bärandes på tunga syrgastuber och gud vet allt... (En tanke slog mig att de alla såg så unga och pojkaktiga ut, kan de ha varit ens 25 år? Men de slet och jobbade som om de aldrig gjort annat.)
Till slut var elden släckt och stackars José fick inte elda mer den kvällen. Jag bjöd över honom på en kopp kaffe för att trösta.
Usch vilken dramatik. Det är en av mina största rädslor, att det ska börja brinna i skorstenen. Detta är tredje skorstensbranden i vårt område den här vintern. Nu törs jag inte elda mer förrän sotaren har varit här! =(
Elda säkert i kylan!
tisdag 15 februari 2011
Babbel
Ringarna är beställda (det blev den på bilden nedan). Nu håller jag på och flänger runt i diverse tygaffärer för att hitta Det Perfekta Klänningstyget I Den Snyggaste Färgen Och Med Det Snyggaste Fallet. Inte lätt för nån som inte har en aning om ens hur man syr en simpel bordsduk... Men Emma, hon kan hon!
Var och tränade BodyCombat idag. Idag var ett av de tyvärr ack så sällsynta tillfällena då jag hade mer energi än jag hade förväntat mig. Det är så kul när man liksom överraskar sig själv med tokhöga knän i ett rasande tempo och dessutom får in riktigt hårda och snabba slag! Nog med skryt, men det var skönt att verkligen ta i av all sin kraft. Förvånad, blev jag!
Och så kom jag att tänka på en märklig sak. Att ta kontakt. Jag har inga problem att ta kontakt med främmande människor, och säga nåt vänligt eller starta en ytlig konversation om något världsligt. Jag är ganska så social av mig. När jag får ta initiativet. Men när plötsligt någon annan tar kontakt, någon som dessutom verkar hyfsat självsäker och framåt, och börjar prata med mig, då känner jag mig jättekonstig! Blir misstänksam och blyg, och undrar vad hon eller han har för baktankar... Tänk vad knäpp man kan vara!
Och vet ni hur många Karin det krävs för att byta vår badrumslampa? Typ 20 minst. Men vi fixade det! Jag och mina alter egon... Nu ser man varenda pormask!
Var och tränade BodyCombat idag. Idag var ett av de tyvärr ack så sällsynta tillfällena då jag hade mer energi än jag hade förväntat mig. Det är så kul när man liksom överraskar sig själv med tokhöga knän i ett rasande tempo och dessutom får in riktigt hårda och snabba slag! Nog med skryt, men det var skönt att verkligen ta i av all sin kraft. Förvånad, blev jag!
Och så kom jag att tänka på en märklig sak. Att ta kontakt. Jag har inga problem att ta kontakt med främmande människor, och säga nåt vänligt eller starta en ytlig konversation om något världsligt. Jag är ganska så social av mig. När jag får ta initiativet. Men när plötsligt någon annan tar kontakt, någon som dessutom verkar hyfsat självsäker och framåt, och börjar prata med mig, då känner jag mig jättekonstig! Blir misstänksam och blyg, och undrar vad hon eller han har för baktankar... Tänk vad knäpp man kan vara!
Och vet ni hur många Karin det krävs för att byta vår badrumslampa? Typ 20 minst. Men vi fixade det! Jag och mina alter egon... Nu ser man varenda pormask!
söndag 6 februari 2011
Ringar
Jobbhelg. Kvällspass idag. Före det ett styrkepass på SATS, och en snabb tur till Jakobsbergs guldsmedsbutiker med Caisa för att spana på ringar.
Fan vad svårt det ska va! Vi kunde absolut inte hitta någon som båda ville ha, så vi enades om att vi ska ha olika. Jag vill ha blingbling och Caisa vill ha en slät. Båda vill ha vitguld. Det fanns ingen i butikerna som föll oss i smaken, men jag har surfat runt lite nu på kvällen.
Jag fastnade för en fin ring från Schalins som inte verkade alltför dyr:
Jag hoppas nu att jag kan hitta nån butik som har den, så jag kan prova den också!
Ett himla pyssel, detta att gifta sig...
Fan vad svårt det ska va! Vi kunde absolut inte hitta någon som båda ville ha, så vi enades om att vi ska ha olika. Jag vill ha blingbling och Caisa vill ha en slät. Båda vill ha vitguld. Det fanns ingen i butikerna som föll oss i smaken, men jag har surfat runt lite nu på kvällen.
Jag fastnade för en fin ring från Schalins som inte verkade alltför dyr:
Jag hoppas nu att jag kan hitta nån butik som har den, så jag kan prova den också!Ett himla pyssel, detta att gifta sig...
torsdag 3 februari 2011
Gräsänka och vänskapsansvar
Vad gör man när man är ensam?
Caisa är i Göteborg på nån utbildning. Så vad gör jag en ledig dag alldeles själv?
Jag lyssnar på jazz! Riktig fuljazz, så'n jazz som man antingen måste älska eller hata. Jag skruvar upp volymen och guppar runt i takt till vispar mot virvlar, hesa saxofoner och akustiska kontrabasar. Jag dammsuger, tvättar, dammar, städar. Och jag kollar avsnitt efter avsnitt av Dexter, som är min nya tillfälliga passion.
Försöker hålla kontakten med mina vänner. Det är inte lätt! Svårt att få tid att ses, svårt att hitta tillfällen som passar, svårt att samordna allt. Ibland glömmer jag bara att höra av mig. Och så får jag helt sjukt dåligt samvete. En elak röst klingar i mitt huvud: "Man kanske ska tänka på att höra av sig till sina vänner annat än när man behöver hjälp!". (Satmara, du visste inte ett skit om vad du pratade om.)
Och jag tänker: Är det alltid mitt ansvar? Är det alltid mitt fel när jag och mina vänner, eller min familj och släkt, inte har hörts av eller setts på länge? Jag har också ett telefonnummer, en mailadress, ett hus som oftast står öppet. Det kan inte alltid vara upp till mig att ta kontakt, kolla läget, bestämma träff...
Ibland har man bara inte tid. Livet virvlar iväg med en utan att man hinner reflektera. Om någon då stoppar mig mitt i allt med en träff, ett sms, ett "hej, jag har inte glömt dig", så skulle jag bli väldigt glad. Istället för att människor sitter och surar för att de känner sig ensamma och övergivna.
Fast det kanske de inte gör. Kanske tänker de precis som jag, att de har dåligt samvete för att de aldrig hör av sig. Kanske tror de att jag sitter hemma och är ensam och ledsen... Kanske har de också ett virrvarr av liv runtomkring sig.
Ja, tänka sig.
Caisa är i Göteborg på nån utbildning. Så vad gör jag en ledig dag alldeles själv?
Jag lyssnar på jazz! Riktig fuljazz, så'n jazz som man antingen måste älska eller hata. Jag skruvar upp volymen och guppar runt i takt till vispar mot virvlar, hesa saxofoner och akustiska kontrabasar. Jag dammsuger, tvättar, dammar, städar. Och jag kollar avsnitt efter avsnitt av Dexter, som är min nya tillfälliga passion.
Försöker hålla kontakten med mina vänner. Det är inte lätt! Svårt att få tid att ses, svårt att hitta tillfällen som passar, svårt att samordna allt. Ibland glömmer jag bara att höra av mig. Och så får jag helt sjukt dåligt samvete. En elak röst klingar i mitt huvud: "Man kanske ska tänka på att höra av sig till sina vänner annat än när man behöver hjälp!". (Satmara, du visste inte ett skit om vad du pratade om.)
Och jag tänker: Är det alltid mitt ansvar? Är det alltid mitt fel när jag och mina vänner, eller min familj och släkt, inte har hörts av eller setts på länge? Jag har också ett telefonnummer, en mailadress, ett hus som oftast står öppet. Det kan inte alltid vara upp till mig att ta kontakt, kolla läget, bestämma träff...
Ibland har man bara inte tid. Livet virvlar iväg med en utan att man hinner reflektera. Om någon då stoppar mig mitt i allt med en träff, ett sms, ett "hej, jag har inte glömt dig", så skulle jag bli väldigt glad. Istället för att människor sitter och surar för att de känner sig ensamma och övergivna.
Fast det kanske de inte gör. Kanske tänker de precis som jag, att de har dåligt samvete för att de aldrig hör av sig. Kanske tror de att jag sitter hemma och är ensam och ledsen... Kanske har de också ett virrvarr av liv runtomkring sig.
Ja, tänka sig.
onsdag 2 februari 2011
Tankar och sån't
Dagarna bara går, och jag tänker varje dag att jag borde skriva nåt smart i bloggen. Men antingen kan jag inte komma på nåt, eller så hinner jag inte slå på datorn, eller så har datorn en dålig dag och vill inte vara med.
Och ibland har jag bara ingenting att säga.
I helgen var vi i Linköping hos min barndomsbästis Emma och hennes man Mattias och deras son Alfons, som jag träffade för första gången. Han var ursöt och väldigt charmig! Emma ska hjälpa mig att sy min brudklänning, så vi tog mått, diskuterade tyger, stuk och stil.
Jobbar just nu på att stänga av vissa saker. Inte ta in allt, inte reagera på allt, inte alltid lägga mig i och säga min mening, utan stå bredvid och titta på utan att agera. Det är svårt. Särskilt på jobbet när jag så himla ofta stör mig på tjejer som sitter och diskuterar bantningsmetoder, bröstförstoringar och hur man bäst gör för att se ut som precis alla andra. Det kliar i hela mig när jag hör hur de anstränger sig för att uppnå någon slags total ICKE-UNIKHET, och deras enda mål i världen verkar vara att bli DUSSINMÄNNISKOR.
Det är så jag vill kräkas.
Men just nu är alltså min strategi att enbart sitta still, tyst, äta min mat eller dricka mitt kaffe och INTE SÄGA ETT ORD (om ingen frågar). Om någon frågar efter min åsikt så kommer jag LUGNT och sansat, och med en vänlig ton säga något i stil med:
- Jag förstår inte hur ni tänker. Jag har så svårt att sätta mig in i era värderingar. Att det på något sätt skulle finnas ett egenvärde i att sudda ut sin egen identitet och göra om sig till någon slags kopia av de retuscherade tonåringarna på framsidan av Hänt i Veckan. Jag är ledsen, men jag är inte alls med på ert tåg.
Och ibland har jag bara ingenting att säga.
I helgen var vi i Linköping hos min barndomsbästis Emma och hennes man Mattias och deras son Alfons, som jag träffade för första gången. Han var ursöt och väldigt charmig! Emma ska hjälpa mig att sy min brudklänning, så vi tog mått, diskuterade tyger, stuk och stil.
Jobbar just nu på att stänga av vissa saker. Inte ta in allt, inte reagera på allt, inte alltid lägga mig i och säga min mening, utan stå bredvid och titta på utan att agera. Det är svårt. Särskilt på jobbet när jag så himla ofta stör mig på tjejer som sitter och diskuterar bantningsmetoder, bröstförstoringar och hur man bäst gör för att se ut som precis alla andra. Det kliar i hela mig när jag hör hur de anstränger sig för att uppnå någon slags total ICKE-UNIKHET, och deras enda mål i världen verkar vara att bli DUSSINMÄNNISKOR.
Det är så jag vill kräkas.
Men just nu är alltså min strategi att enbart sitta still, tyst, äta min mat eller dricka mitt kaffe och INTE SÄGA ETT ORD (om ingen frågar). Om någon frågar efter min åsikt så kommer jag LUGNT och sansat, och med en vänlig ton säga något i stil med:
- Jag förstår inte hur ni tänker. Jag har så svårt att sätta mig in i era värderingar. Att det på något sätt skulle finnas ett egenvärde i att sudda ut sin egen identitet och göra om sig till någon slags kopia av de retuscherade tonåringarna på framsidan av Hänt i Veckan. Jag är ledsen, men jag är inte alls med på ert tåg.
måndag 24 januari 2011
En elefant i rummet
Jag tror att i alla relationer - om det så är vänskapsrelationer, kärleksrelationer eller bara jobbrelationer - så finns det ibland en elefant. En sån där lite pinsamt stor och otymplig elefant som går omkring och stör, ni vet. Men som man inte pratar om. Den påverkar i stort sett allt man gör och hindrar en i vissa lägen, men vi talar inte om den, så kanske den försvinner av sig själv.
Igår tog jag vänligt men bestämt tag i elefanten, ställde den mitt i rummet, beskådade den, verkligen såg den. Gjorde den synlig. Och så ledde jag den varsamt ut ur rummet. Åtminstone kändes det så. Kanske kommer den tillbaks på nya besök. Kanske blir den också lite tamare för varje gång det händer. Vem vet?
söndag 23 januari 2011
I'm back.
Slår åter upp portarna. Varför?
Bra fråga.
Kanske har jag bara ett behov att få ner i skrift det jag tänker, för att få det mer tydligt för mig själv. Och ibland blir jag så deppad av att skriva dagbok, för att ingen läser de genialiska idéerna och tankarna jag har!
Ett villkor för att få läsa den här bloggen är
* Ta den precis för vad den är. En stakt färgad, subjektiv bild sedd helt ur min egen synvinkel. Inga fakta, ingen vetenskap, ingen absolut sanning.
Det DU tolkar av det du läser, speglar nog mer någonting i dig själv, än någonting i mig eller andra i min omgivning. Tänk vänligen på det.
Så, till bloggandet. Jag måste ju uppdatera allt viktigt och skitonödigt som händer i mitt liv!
Nanna har fått sin efterlängtade unge, och han ska heta Hannes. Jag har hållt honom, sniffat på honom och bytt hans bajsiga blöja, och jag älskar den lille tjockungen av hela mitt hjärta. Hinner tyvärr se honom alldeles för sällan eftersom jag jobbar mycket, tränar en del och har en egen familj att ta hand om, och Nanna bor ju numer inte direkt nästgårds. Men, jag hoppas verklien få bli en del av den ungens bekantskapskrets och hjälpa Nanna i vått och torrt.
Och så har vi bokat datum för Dagen D! Dvs bröllopet! Det blir i Övergrans Kyrka, en knapp kilometer härifrån, när hägg och syrén doftar som ljuvligast. Och nej, jag är inte nervöd, och jag har inte kommit på vad jag ska ha på mig eller vad vi ska äta på festen. Det löser sig. Långt kvar!
Jaa, vad händer mer? Jobbar på som vanligt. Har varit en jävligt tung jul- och nyårshelg med mycket sjukskrivningar på jobbet som vi ordinarie får täcka upp utöver våra egna heltider, vilket känns både i kropp och i huvud. Jag är hjärtligt trött på soffliggare som sjukskriver sig för skitsaker som lätt snuva, huvudvärk, mensvärk, halsbränna och hosta. Skäms! Folk borde ju känna till att när de ligger hemma och pillar navelludd sliter någon annan arslet av sig för att få verksamheten att gå runt...
Ja, jag är elak och cynisk.
Välkomna tillbaka!
Bra fråga.
Kanske har jag bara ett behov att få ner i skrift det jag tänker, för att få det mer tydligt för mig själv. Och ibland blir jag så deppad av att skriva dagbok, för att ingen läser de genialiska idéerna och tankarna jag har!
Ett villkor för att få läsa den här bloggen är
* Ta den precis för vad den är. En stakt färgad, subjektiv bild sedd helt ur min egen synvinkel. Inga fakta, ingen vetenskap, ingen absolut sanning.
Det DU tolkar av det du läser, speglar nog mer någonting i dig själv, än någonting i mig eller andra i min omgivning. Tänk vänligen på det.
Så, till bloggandet. Jag måste ju uppdatera allt viktigt och skitonödigt som händer i mitt liv!
Nanna har fått sin efterlängtade unge, och han ska heta Hannes. Jag har hållt honom, sniffat på honom och bytt hans bajsiga blöja, och jag älskar den lille tjockungen av hela mitt hjärta. Hinner tyvärr se honom alldeles för sällan eftersom jag jobbar mycket, tränar en del och har en egen familj att ta hand om, och Nanna bor ju numer inte direkt nästgårds. Men, jag hoppas verklien få bli en del av den ungens bekantskapskrets och hjälpa Nanna i vått och torrt.
Och så har vi bokat datum för Dagen D! Dvs bröllopet! Det blir i Övergrans Kyrka, en knapp kilometer härifrån, när hägg och syrén doftar som ljuvligast. Och nej, jag är inte nervöd, och jag har inte kommit på vad jag ska ha på mig eller vad vi ska äta på festen. Det löser sig. Långt kvar!
Jaa, vad händer mer? Jobbar på som vanligt. Har varit en jävligt tung jul- och nyårshelg med mycket sjukskrivningar på jobbet som vi ordinarie får täcka upp utöver våra egna heltider, vilket känns både i kropp och i huvud. Jag är hjärtligt trött på soffliggare som sjukskriver sig för skitsaker som lätt snuva, huvudvärk, mensvärk, halsbränna och hosta. Skäms! Folk borde ju känna till att när de ligger hemma och pillar navelludd sliter någon annan arslet av sig för att få verksamheten att gå runt...
Ja, jag är elak och cynisk.
Välkomna tillbaka!
måndag 3 januari 2011
Stå för sina misstag
Den stora Tröttheten slår till igen.
Tappar lusten på att försöka kommunicera med människor. Det är så himla svårt att undvika osämja och missförstånd när en del människor omedelbart intar försvarsställning och säger "nej nej och åter nej, du har fel och vad du än säger så kommer jag hävda motsatsen och säga att du har fel".
Jag orkar på fullaste allvar inte med sån't här.
Man ber om något - får ett fräsigt svar i falsett.
Blir arg och ledsen och påpekar detta.
Får till svar: Nej, du har fel, jag var inte otrevlig.
Man frågar något, får ett svar. Får sedan veta att det svaret inte stämde.
Man blir fundersam och påpekar detta.
Får till svar: Nej, jag sa det rätta från början, du minns fel.
Man påpekar ett faktum som enkelt går att bevisa med grundskolematematik.
Man får till svar: Nej, du har fel. Så är det inte. Och måste du bråka??
Nej, jag MÅSTE inte bråka. Jag HATAR att bråka!
Men jag vill faan ha ärlighet! Jag vill att min omgivning är rakryggad och ärlig och kan stå för sina fel och misstag och erkänna att det ibland brister lite. Precis som jag erkänner att jag ganska ofta har fel och överreagerar.
Det är helt okej att göra fel, att råka säga en osanning, eller att brusa upp och vara otrevlig ibland. Men man får fan stå för det och vara stor nog att be om ursäkt ibland, eller i alla fall medge att man kanske gjort nånting som gjort någon annan ledsen.
Tappar lusten på att försöka kommunicera med människor. Det är så himla svårt att undvika osämja och missförstånd när en del människor omedelbart intar försvarsställning och säger "nej nej och åter nej, du har fel och vad du än säger så kommer jag hävda motsatsen och säga att du har fel".
Jag orkar på fullaste allvar inte med sån't här.
Man ber om något - får ett fräsigt svar i falsett.
Blir arg och ledsen och påpekar detta.
Får till svar: Nej, du har fel, jag var inte otrevlig.
Man frågar något, får ett svar. Får sedan veta att det svaret inte stämde.
Man blir fundersam och påpekar detta.
Får till svar: Nej, jag sa det rätta från början, du minns fel.
Man påpekar ett faktum som enkelt går att bevisa med grundskolematematik.
Man får till svar: Nej, du har fel. Så är det inte. Och måste du bråka??
Nej, jag MÅSTE inte bråka. Jag HATAR att bråka!
Men jag vill faan ha ärlighet! Jag vill att min omgivning är rakryggad och ärlig och kan stå för sina fel och misstag och erkänna att det ibland brister lite. Precis som jag erkänner att jag ganska ofta har fel och överreagerar.
Det är helt okej att göra fel, att råka säga en osanning, eller att brusa upp och vara otrevlig ibland. Men man får fan stå för det och vara stor nog att be om ursäkt ibland, eller i alla fall medge att man kanske gjort nånting som gjort någon annan ledsen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)