Finbesök i tallen

Utanför vårt sovrumsfönster står en ståtlig tall. I den hänger ett fågelhus som jag fyller med solrosfrön och nötter. Men det är inte bara fåglar som hittar dit! Bland talgoxar, nötväckor, blåmesar och koltrastar har den här filuren blivit en återkommande middagsgäst:

Och kolla vad smidig han är! Han äter till och med uppochner!

En fantastiskt söt liten kille, eller är det en tjej? Hur ser man sånt?

Idag upptäckte jag ytterligare nytt besök. En stor, fin fågel som jag inte känner igen. Och såklart har morsan lånat min fågelbok... Nån som känner igen?

Jultankar

Snart är den över och verkligen slår över i "normalläge" igen. Skönt.

Tycker att människor (inklusive mig själv) helt har glömt bort vad julen handlar om. För mig, som inte är överdrivet religiös, är julen en vändpunkt. Hela hösten och tidiga vintern har vi sett hur mörkret har sänkt sig sakta över världen, det blir kallare, snålare, lite jobbigare, lite stressigare. Avsaknaden av ljus lägger sordin på allt liv. Naturen somnar en stund. Träden drar in sin sav, djur går i dvala, växter vissnar och deras blomstänglar fryser, vassen står inklämd i isen, fastfrusen. Till och med sjöns vågor stillnar och stelnar. Blir hårda, kalla och stilla. Allt stannar upp.

Och så, när det är som allra mörkast, allra kallast, allra dödast, då tänder vi ljus. I varenda fönster glimmar det adventsljusstakar, julgranar och öppna eldar sprakar. Familjer samlas, äter och firar och håller varandra varma. Ger varandra gåvor. Vi påminns om att vara snälla. Om att godhet inte har gått i dvala, utan är kvar vid liv, och är det enda som faktiskt driver oss framåt mot en ny vår.

För här vänder det. Här är mörkrets vändpunkt, nu går vi in i ett nytt tidevarv. Snart vrider sig jorden igen mot solen, och våren kommer. Ljuset härskar över mörkret, och världen vaknar till liv.

Det är jul för mig.

Ensamt

Känns lite ensamt såhär efter jobbet att sitta solo på juldagen... Men jag är så himla trött så jag orkar inte ta mig iväg nånstans heller.

Har i alla fall varit lugnt på jobbet i jul. Bra folk att jobba med och inget pressat platsläge.

Varför känner man sig så ensam just idag? Jag är ju alltid ensam på kvällarna, eftersom Caisa alltid jobbar kväll. Fast då har jag ju Molly hemma... Nä, nu är det väldigt tomt.

Julefrid?

Kaos i världen. Kaos på jobbet. Kaos i mig.

Skitdåligt samvete för att jag sa "Nej" när en stackars syrra på jobbet ringde och frågade om jag kunde ta ett extra pass imorgon (utöver mitt ordinarie kvällspass alltså). Jag orkar bara inte! När ska jag hinna träffa familjen och fira pappas födelsedag? När ska jag hinna vila? Jag sa nej, och sen kom Ångesten.

Vet hur svårt det är där och sitta och ringa in folk. Men hur mycket ska man orka med? Jag känner mig redan döstressad och slut i kroppen, som det är!

Det finns dem som VAB:ar i tid och otid och sjukskriver sig för snuva och huvudvärk. Tycker att de borde beordras in i såna här lägen. Annars får man väl stänga ner vårdplatser? Om vi inte har folk så det räcker måste det märkas! Stäng halva avdelningen och se vad som sker, kanske tar ledningen då tag i problemet med korttidsfrånvaro på allvar...

Arg, trött, utarbetad, ledsen och BITTER!!!

Midvinternattens köld är hård

Vädret äger!

Det är ju verkligen så!

Flygkaos, tågkaos, bilkaos... Allmänt kaos, för att Kung Bore har sagt "stanna hemma".

Så jag tände en brasa i kaminen. Sen började det lukta lite mysko och bli ovanligt varmt och då blev jag nojjig och vågade inte lämna den och åka och träna. Så jag tog en kort promenad istället med Molly (på luktavstånd, om det skulle ta fyr i huset). Molly fick kramp i fötterna av kylan och ville inte gå så långt. Minus 18!

Månen var full, himlen stjärnklar, snön blåvit, gnistrande ljus. I månskenet och snöns reflektioner var det ljust som mitt på dagen. Märkligt för att vara årets mörkaste dag...

Nu vänder det. Nu är det så mörkt det kan bli. Nu är det värsta över. Nu kommer ljuset segra igen!

Glad över detta traskade jag på i månljuset med kölden bitande i kinderna och snön knarrande under skorna. Hem till ett varmt hus med doft av vedeldad kamin (som inte överhettats och eldat upp huset, som tur var) och hyacinter. Jag tänker att det nog är väldigt, väldigt kallt att inte ha någonstans att bo inatt. Och jag gläds åt att jag har lyckan att bo så fint och mysigt.

Och jag tänker att vad är väl ett träningspass...

Jul, jul, strålande jul

Ja, idag firar vi jul i Kivingekojan.
Som jag sagt tidigare så jobbar jag hela julhelgen och Caisa åker då hem till Värmland för att slippa sitta ensam när jag är på jobbet. Så denna helg var liksom vårt enda alternativ för lite julmys.

Igår var vi hos Uffe och Lotta (grannarna på andra sidan vägen) på middag och Plump. Sen blev det lite avslutande Singstarturnering också. Mycket mysigt. Jag blev totalfrälst i Blossas nya saffransglögg! Helt underbar!

Nåväl, det blev en sen kväll, och idag sov vi till halv ett! (Jag tror aldrig det har hänt mig förut!) Och nu firar vi jul. D.v.s. ljusen är tända på soffbordet. Caisa spelar Donkey Kong som hon fick i julklapp av mig, och jag sitter under en eluppvärmd filt, som jag fick av henne och vi liksom bara är. Det snöar utanför. Det doftar lite hyacint och brasa. Molly ligger och myser bredvid. Livet är ungefär just så som man kan önska sig just nu.

Relationsfärdigheter

Fastnar i negativa automatiska tankar. Som att köra in i en snövall och stå där och spinna med hjulen, som bara gräver sig djupare och djupare ner i snön.

En negativ tanke föder en annan, framkallar nåt slags greppbar och behaglig melankoli, som i sin tur föder ytterligare negativa tankar. Ser mig själv i spiralen och vet att jag måste ta mig ur. Men det är så lätt att snurra på, bara hänga med, göra och säga det som faller en in. Det är mycket jobbigare att stanna och hejda alla impulser. Att göra ingenting. Att känna allt.

Att av någon outgrundlig anledning känna sig misslyckad, ensam, oälskad, nedprioriterad och allmänt kass, utan att tycka synd om sig själv. Utan att anklaga omgivningen. Utan att skuldbelägga någon. Utan att säga det där som jag vill säga, men som bara gör allt värre.

Sitta tyst. Vara med i allt detta. Det jag känner känner jag. Jag känner mig förjävlig, ointressant och oviktig. Men jag vet att det är en känsla och inget faktum. Jag vet att det finns dagar då jag känner mig fantastisk, omtyckt och älskad. Och jag vet att verkligheten inte är svart eller vit. Jag är inte antingen underbar eller helt slut i huvet. Jag är inte antingen avgudad eller avskydd.

Jag ville bara försöka få våra fantastiska själar att mötas. Och jag var alldeles för utmattad och sårbar för att ta ett nej.

Stress

Funkar ganska dåligt under lång tids stress.

En hastig händelse och snabba beslut och lite adrenalin och agera här och nu funkar bra. Men när man liksom inte hinner lugna ner sig mellan alla duster, när det ständigt är nåt nytt på gång, när det väller in patienter och man står mitt i virrvarret och försöker reda ut vem som skall prioriteras bort från övervak, vem man ska kontakta för att få en vettig ordination och vem som skall beordras övertid eftersom någon är sjuk samtidigt som man i bakhuvudet har ångest för att man inte lämnat in kvitton för friskvårdsersättning i tid och på så vis bjuder Landstinget på 1500kr, att man ännu inte köpt en enda julklapp, och att det typ vräker ner snö och att hemfärden lär bli ett högriskmoment, och detta fortsätter dag efter dag efter dag... Då blir man trött.

Och då händer det att man glömmer att ta på sig linserna på morgonen (och upptäcker det halvvägs till jobbet, för sent för att vända), eller glömmer mobilen hemma trots att man väntar viktiga samtal, eller lägger brödet i kylen och smöret i brödkorgen.

Min hjärna går helt enkelt på någon slags akut sparlåga - reservdrift. Normalfunktionen är tillfälligt nedlagd.

Tråkblogg

Så var det det här med lediga dagar. Inga uppgifter, ingen mening, inga hål att fylla.

Vallade skidorna och tog en kort premiärtur runt Kivinge. Det blev på tok för svettigt i alla mina kläder, och det var ganska svåråkt. Måste hitta något spår...

Landade på soffan med en bok och en apelsin. Känner rastlösheten komma krypande. Borde inte slösa bort en hel dag i soffan. Men jag känner inte för att göra någonting! Tömd på energi och lust och längtan. Är bara sur, trött, less. Tycker det mesta är tråkigt och ingenting lockar.

I julklapp önskar jag mig passion, hängivenet och överdrivna mängder kärlek.

Frisk för fan

Självklart blev jag frisk efter att ha legat nedbäddad under en massa filtar en hel kväll. Så det var bara att pallra sig iväg till jobbet igår. Heldag, 7-21:30. Kaos från sekund 1 som jag klev innanför dörrarna tills jag klev ut igen. Det regnade in patienter hela dagen, den ena sjukare än den andra. Dessutom som vanligt sjukanmälningar och jag var tvungen att sitta och ringa in folk, samtidigt som jag försökte vårda mina dåliga patienter. Skönt att vara ledig idag.

Subfebril

Tung i huvet, svettas, fryser, svettas, fryser. Ont i huvet. Trött.

Temp: 37,4. Inte ens subfebril ju. Helt värdelöst. Men hela jag huttrar och kokar samtidigt. Och det gör liksom ont bakom ögonen.

Ytterst pinsamt eftersom jag är den som gnäller allra mest när folk sjukskriver sig i tid och otid! Nu har jag inte sjukskrivit mig än. Men jag ska jobba 7-21:30 på söndag, så det är bara att bli frisk nu, eller skämmas häcken av sig.

Färglös

I min garderob finns förutom svarta, vita och grå kläder endast blågrönt! Jag noterade detta idag, de enda färgerna jag använder är blått och grönt och nyanser däremellan! Är det inte hysteriskt tråkigt? Tänk om livet var lite mer orangerosa med lila prickar...

Jamen precis såhär!

Kasst läge

Idag är det inte mycket som känns rätt. Tycker jag försöker och försöker men blir bara missförstådd och misstrodd och fattar egentligen ingenting.

Dagen började dåligt. Fortsatte lite halvkasst, bland annat ett oväntat dödsfall och ett cancerbesked. Sen provade jag kläder och kom inte i ett enda plagg. Inget satt fint. Allt var för smått. Till och med storlek LARGE. Jag blev ledsen. Började leta bland avdelningen för korpulenta damer och blivande mödrar...

Och till råga på allt matvägrar Molly, och all min solbränna har flagat bort. Jag är torr som fnöske. Jag känner mig ungefär så spännande och rolig som ett frimärke från 1983.

Häxan

Åh, jag garvar på mig!

Uffe ringde.
"Hej, du har du Häxan hemma?"
"Ja hon är här, vill du prata med henne?"
...Tystnad...
Uffe: "Heeeh... Alltså putsmedlet 'Häxan'..."
Jag: "JASÅ! Jag trodde du menade Caisa!"

Uffe skrattade hejdlöst, jag hörde att Lotta kiknade i bakgrunden och jag vek mig nästan dubbel. Den enda som såg lite surmulen ut var Caisa...

Temperaturväxlingar

Ikväll kändes det plötsligt riktigt varmt och fuktigt ute, och jag tänkte att det kanske började bli plusgrader. Det var -10 grader invid huset. Men det är klart, har man vant sig vid 17-18 minus så...

Det bästa med kylan är värmen när man kommer in, att ta en lång varm dusch och krypa ner under täcken och filtar med hund och katter och så småningom även en varm och mjuk sambo. Inatt vaknade jag lite lätt när hon kom hem, av att hon stoppade om mig i sängen, och bäddade om mina fötter med en yllefilt. Det är kärlek det!

Jag tror inte det är sant ibland. Kan man älska nån så mycket som jag älskar Caisa? Ibland undrar jag också om man kan vara så irriterad på nån som på henne, men det är en annan sak. Idag är jag extra alldeles jättekär i min fantastiska livskamrat, sambo, fästmö, flickvän, blivande fru.

Erfarenheter i mörkret

Tre helt nya erfarenheter på en kväll:
1. Frost i ögonfransarna. Aldrig haft förut. Såg ut som vit glittermascara.
2. Kamelsurf. Syster min åkte i lina efter Kalle Kamel som inte ville gå i koppel. Mycket underhållande att se på.
3. En kronhjort kutade över vägen. Var tvungen att väja för den och trodde först det var en ren! *pucko* Det var helt tydligt inget rådjur, och den hade stora kronor till horn och en liten svartvit svans. Aldrig sett förut.

Sjukt kallt!

-18 grader imorse. Kylan liksom gnistrade i luften som glitter. Och så dimma på det = halt som fan.

Vantar, mössa, långkallingar, täckjacka, tröja, halsduk, suck och stön! Man är svettig innan man fått på sig skyddsmunderingen. Bilen hostar trött, men går snällt igång. Molly har absolut ingen lust att gå ut.

Det är vackert. Rent och klart och gnistrande vitt. Men det är förjäkla kallt!

Idag sprang jag in på Intersport i Bålsta och köpte mig ett par överdragsbyxor (bra att ha ovanpå långkallingar, jeans blir så jäkla tight) och en undertröja. Och så passade jag på att köpa en sportbh. Hihihi, igår såg jag nå't roligt i spegeln på träningen: Mina tuttar som skumpade upp och ner! Antingen har jag blivit alldeles slapp eller så har jag haft tightare toppar tidigare. Dags att spänna fast dem! Roligt. Jag är inte van att över huvud taget lägga märke till mina egna bröst.

Bullfrossa

En skön, ledig dag i midvinterkölden. Halt som fan, packad snö som skridskobanor på vägarna. Sparsamt med dubb i däcken. Det går inte snabbt, inte. Tog en sväng med Nanna till Uppsala och fikade hos Veran, som hade bakat sjukt goda bullar och kakor. Jag åt upp ett helt bullfat nästan. Hon lovade att det inte var något smör eller socker i alls. =) Bara spenatsaft och rivna morötter.

Lagom less

Läste just en kompis Facebookstatus: "Lagom less på nästan allt."

Mitt i prick! Exakt så känner jag just nu. Kommit hem efter jobbet, är helt slut, arg på trafikdårar, arg på det mesta. Svårt att liksom uppskatta det lilla fina i tillvaron just nu, trots all härlig snö och Caisas pyntande här hemma. Är som tömd på energi och orkar inte ens fundera ut varför. Huvudvärk och självärk. Ingen intensivångest, definitivt inga lyckorus. Bara Lagom less på nästan allt.

...och när jag vaknar är det vinter

Världen ligger inbäddad i ett mjukt täcke av vit, fluffig pudersnö. Det har redan kommit några decimeter och börjar bli ansträngande att ta sig fram i skogen. Jag får skotta trädgårdsgången, som lika snabbt snöar igen igen. Några talgoxar och en nötväcka slåss om solrosfröna i fågelmataren. Gamla fröställningar från sommarens fägringar står spretiga, taggiga, täckta av snö, i rabatterna. Det är tyst. Snön lägger sordin på världens larm. Det är vinter.

Saknar julkänsla

Det verkar som att alla har kommit in i värsta adventsstämningen. Men inte jag, inte. Jag väntar fortfarande på att snön ska smälta undan och små söta krokusar ska börja sticka upp. Jag har verkligen inte fått in nån skön julfeeling i år. På Söndag är det ju första advent, och jag är inte ens sugen på att sätta upp ljusstakar i fönstrena... Är det för att jag är inställd på att jobba i jul? Caisa sticker hem till Värmland, så jag kommer sitta ensam mellan arbetspassen. Jag deppar inte för det, tycker att det är ganska trivsamt att jobba på julen ibland. Då behöver man inte stressa så mycket med att ha det perfekt här hemma, och laga en massa präktig julmat som ändå står och blir gammal i kylskåpet. Nej, en smal jul skall vi ha i år. Sparsamt med pynt, lite ljusstakar här och var skadar väl inte, bara några enstaka julmatsingredienser, inte något helt julbord. Pepparkakor och glögg och kanske lite sill och lax borde räcka.

Har jag berättat om mitt favoritjulpynt? Det är min mamma som har en liten vit gris i trä, som håller en skylt där det står: Ner med julen. Min mamma är ingen julfantast direkt. Jag gillar den.

Viktig fråga

Får man kommentera andra människors vikt?

Jag står kluven och undrande.

Jag har säkert nämnt förut, en kille på gymmet som varit väldigt tjock, och som tränat utav bara helvete och nu blivit betydligt smalare, väldigt stark och muskulös. Jag är väldigt imponerad av denna förvandling, att se detta sporrar mig att fortsätta träna själv. Så idag, efter boxningen, sa jag det till honom. Att jag tycker att det är beundransvärt att han har gått ner så mycket och blivit så vältränad. Han rodnade lite, men svarade att det var skönt och att han orkade mycket mer nu.

Sen kom jag på att jag kanske gjort totalfel? Sån't kanske man inte alls får kommentera! Han kanske tyckte det var jättepinsamt, och tyckte att jag skulle sluta glo på andra och börja försöka bränna lite fläsk själv!

Hur skulle jag ha tyckt om någon kommenterade min vikt? Jag vet faktiskt inte... Kanske bli smickrad om den sade något snällt? Kanske bli ledsen om nån frågade "har du gått ner i vikt?" och jag var tvungen att svara "nä..."? Ännu ledsnare om någon frågade om man gått upp...

Man kanske bara ska hålla käften?

Semestern

Efter några dagar i vardagen så är allt precis som vanligt igen, förutom möjligtvis en viss brun nyans i huden som sakta men säkert tynar bort, den med.


Jag känner att jag kanske borde skriva lite om vad vi har gjort på semestern, men faktum är att det inte finns så himla mycket att skriva förutom: SLAPPAT! Vi har verkligen bara tagit det lugnt. Solat massor, jag har badat massor både i havet och i poolen och i badkaret på hotellrummet (Caisa tog ett dopp i poolen), ätit och druckit gott och gått lite promenader. Tre utflykter hann vi med också. En dag tog vi en lokalbuss till den lilla fiskebyn Arguinegin där det var marknad. Vi strosade runt ett tag och åt lunch där, sen var det inte så mycket mer med det. En dag hade vi bokat "Kamel- och jeepsafari". Dvs vi åkte öppna jeepar till en farm med dromedarer (enpuckliga kameldjur till skillnad från riktiga tvåpuckliga kameler), red i en turistig karavan och fick sedan gosa med och klappa dromedarerna. Efter det tog vi en jeeptur i bergen. Sista dagen hade vi bokat "Supercat", en havstur på en lyxig katamaran under en halv dag. Det var tyvärr mulet och blåsigt just den dagen, men rätt skönt ändå.


Det har varit lagom varmt hela tiden, mellan 20-30 grader. Nån dag hade vi 33 grader på dagen, men då låg vi på stranden och stekte hela dagen. Annars höll det sig mest strax över 20-25 vilket jag tycker är alldeles lagom! Skönt i havet var det också. Rejäla vågor och spännande fiskar att speja på.


En rolig detalj: På ditresan var Caisa väldigt nervös och flygrädd och jag fick sitta och hålla henne i handen och lugna henne och förklara alla konstiga ljud och skakningar och sånt i planet. Jag var lugn som en filbunke (nästan) hela tiden. På hemvägen däremot var Caisa hur cool som helst, och behövde inte alls bli ompysslad. DÅ passade jag på att få tokångest och katastroftankarna härjade vilt i mitt trötta huvud. Jag fick pilla i mig en Sobril, sen kunde jag slappna av litegrann. Så jäkla märkligt! Bara för att jag inte hade nån att ta hand om (och på det sättet kanalisera min rädsla), så fick jag själv panik! Tok...


Så, här några små semesterbilder:

Klättrat upp högt upp på en sanddyn i Dunas de Maspalomas.

Ett dopp i havet med schyssta svallvågor.

En söt kamel. (Eller okej, Dromedar!)

Skål och välkomna.

Som sagt, vi hade turen att ha badkar på rummet! Badgris som jag är var jag ju tvungen, hur varm det än var...

Ahh!

Sådär - nu är vi bruna, utvilade och tankade med sol och energi!

Veckan var underbart skön, slapp och sådär härligt semestrig som jag hade önskat mig. Bilder kommer!

Men fasen vad skönt det är att vara hemma igen. Jag är en sån hemkär toffel! Underbart att ta en lång dusch i sitt eget badrum, tända en brasa i kaminen och krypa upp i vår mjuka, sköna, nerlegna soffa och glo på TV som inte är dubbad till spanska!

Adios!

Nu drar vi

Ikväll 21:45 åker vi till Maspalomas på Gran Canaria. Inte helt fel, faktiskt! Ses om en vecka!

Trägen vinner

Jag morrar och visar tänderna. Förkylningen backar. Precis som det ska va!

Fast jag har läst en jättesuperdupervetenskaplig artikel nånstans, kanske i aftonbladet, att man inte får träna när man är det yttepytteminstalilla förkyld - jo det är alldeles sant! - så jag var tvungen att lata mig på soffan ikväll med. För att vara helt på den säkra sidan. Hängslen och livrem.

Tog i alla fall en rask promenad i mörkret med Molly. Glittrande som en julgran med reflexer från topp till tå och med Mollys blinkande halsband slirade vi ut på vägen här utanför. Vi var typ så nära *visar med fingrarna* att bli nerplogade i diket av plogbilen. Han vägrade väja! Vi fick kasta oss handlöst i diket för att inte svepas med av hans plogblad. Jävla dåre!

Snuva och snö

Snorig och raspig i halsen. Jag vägrar bli sjuk. Överdoserar diverse örter, vitaminer och äckligt te med sjukt mycket citron och honung i (så man inte känner på smaken att det är te). Försöker också hålla mig varm, vilket är en ren lögn i detta väder då det snöar blöta spikar från sidan.

Har avstått ifrån träning igår och idag, för jag vill verkligen inte bli sjuk nu inför resan! Får se hur det känns imorgon. Vore ju hemskt om jag inte skulle kunna träna på två veckor! Förstå vilken träningsvärk jag kommer få då när jag sätter igång igen! Åhujeda mej!

Skottat snö har jag gjort i alla fall, så det stod härliga till. En decimeter lade sig prydligt på backen ikväll. Fint och mysigt, men tungt och halt. Och rätt kallt. Och rätt blött.

Ska faktiskt inte alls bli så tokigt att åka till Maspalomas på fredag. 23 grader. Sol.

Frost och bad

Passade på att vara ute i trädgården hela dagen igår, så länge som det fanns solljus i alla fall. Eldade i tunnan, högg en massa ved, räfsade löv, och Caisa pysslade i förrådet. Vid 19-tiden var det 38 sköna grader i tunnan och bara att glida ner. Frost i gräset och is på trappstegen, och så himmelskt skönt varmt i vattnet och doften av eld och tända ljus. Och så ett glas vin på kanten. Det är riktig lyx för kropp och själ, det!

Ännu en frostig och solig dag idag. Sitter och tittar ut på tagoxarna som mumsar förnöjt från det lilla fågelhuset jag hängt upp här utanför. Ska strax ner till gymmet på ett spinningpass.

Kallt igen

Vaknar till en trädgård klädd i frost och ett svagt solljus från en låg sol långt borta. November. Går ut och pysslar med badtunnan. Städar och rengör lite. Fyller på med vatten. Ska ta mig ett bad ikväll. Passar på att få det lilla solljus som erbjuds såhär års. Det är stillsamt. Fridfullt. Skönt.

Lätt-lätt

Ännu lite lättare idag. Faktiskt mått riktigt skapligt! Skönt.

Tror att alla tog den här omställningen till vintertid jäkligt hårt. Alla verkar mer eller mindre deprimerade och beter sig onekligen lite konstigt. Har stött på lite motstånd här och var ifrån idag, men inte grubblat så mycket över det, utan släppt det som "oviktig händelse".

Molly löper och ligger och är ledsen och vill träffa killar. Tänk för att det tycker jag inte alls att hon ska. Åh, hon är så söt i sina trosor, måste ju ha binda på henne så hon inte blöder ner säng och soffa. Mysigt att ha hund! Verkligen!

Jag längtar till Gran Canaria. Snart åker vi. Bort från mörkret, till solen. Jag är nästan inte alls nervös. Hittade dessutom glädjande nog några gamla Sobril i badrumsskåpet som jag kan plocka i mig om flygresan blir allt för obehaglig. Men det blir den nog inte.

Strax boxpass.

Lättare

Idag känns tillvaron en smula mer stabil.

Jag har lagt fånigt tjafs bakom mig. Orkar faktiskt inte ta åt mig av kritik som inte är befogad. Folk kan få hålla på och vifta med sina pekpinnar, spela i sina pipor, men jag kommer inte dansa. Jag vet varför jag tog det så hårt. För det klämde på en av mina mest fasta principer - att vara en god vän. Men om jag nån gång inte lyckas vara allas bästa väl i alla lägen, så tycker jag att det är någonting som angår mig och min vän. Intriger är det värsta jag vet, och jag tänker inte bli en del av något sådant. Vill människor gräla får de göra det utan mig.

Jag har stannat till, observerat (verkligen en närstudie), accepterat (vissa människor beter sig såhär), och lämnat (finns ingen mening att gå under av lite tjafs). SOAL. Stop, observe, accept, let go.

Inget annat. Punkt.

Det är mörkt. Det känns ända in i själen, mörkret. Den totala avsaknaden av ljus! Mindre än två veckor kvar till solsemester!

Soppa

Ingredienser:
1st Nära vän
1st Nära väns ex, tillika vän
1st Nära väns ex granne, tillika ens egen föredetta granne och god vän
1 krm självömkan
2 msk skitsnack
1 hund
1 fråga om hjälp

Gör såhär:
Separera nära vännen och exet varsamt, var noga med att nära vännen inte går sönder under proceduren. Försök även se till att exet håller sig hyfsat helt. Blanda samman exet med grannen till en smetig röra och tillsätt självömkan och lite skitsnack efter smak. Strö så ner nära vännen och dig själv i smeten, och tillsätt din hund och fråga om hjälp. Ställ kallt i några månader upp till ett halvår. Tag sedan fram och lyft på locket, varsamt då den jästa soppan lätt pyser över kanterna. Färdigt att servera.

Obs! Grannen bör inte vara i övergångsåldern, då soppan lätt kan få en bitter smak.

Idag grät jag på jobbet. Inte på grund av jobbet, utan för att jag råkade befinna mig där när jag behövde gråta. Höjden av förnedring att komma ut från toaletten med rödsprängda ögon och glansig nästipp... Jag slank kvickt in till en gammal dement gubbe och satt och masserade hans förlamade arm en stund. Det tyckte vi båda var en bra sak. Nu känns det lite bättre.

Aldrig riktigt slut

"jag säger vad jag vill skit samma om nån skräms
om det blir pinsamt för en del så är det ändå dom som skäms
jag har gjort fel ibland jag vet men ingen mening att ge opp
jag tror det bor en liten hjälte i varenda liten flopp
och jag vill hellre bli en sån så har jag lärt mig det igen
för det finns nåt bra och stort i alla om och alla men"

Lars Winnerbäck, Aldrig riktigt slut

Ångest

Det ska fan va en hel jävla dag åt att ha sån förbannad jävla kukångest!

Ja nu är jag förbannad!

Från ingenstans, av ingen anledning, bara är det där. Ett slemmigt, svart odjur som kommer släpandes med sina vidriga tentakler, slingrar sig om min hals, kladdar ner mig. Luktar illa. Mår illa hela tiden. Sådär att man känner att man nästan kommer spy, men bara nästan. Inte tillräckligt mycket för att faktiskt få upp spyan och må lite bättre. Nä, kvar ska den ligga och bubbla i magen.

Det kryper i kroppen, musklerna kan inte vara stilla och slappa. Som en fiolsträng hela jag, för hårt spänd, går snart av! Kan inte sitta still. Orkar inte röra mig. Försöker göra nåt, men vad? Kan inte förmå mig att göra nånting, blir liksom förlamad. Så jävla värdelöst.

Om det ändå fanns en bra anledning. Om jag kunde förstå varför jag helt plötsligt bara mår skit och åt helvete förjävligt! Men nej. Här ska man sitta och yla och gny som en liten jävla bäbis bara för att!

JAG VÄGRAR! FAN, JAG VÄGRAR!!! Jävla skithelveteskukångestfanskap!!! JAG VÄGRAR!

Helvete

Idag visade sig vara en sån där dag då jag mår alldeles sjukt äckel-dåligt av ingen anledning alls. Känns bara som om hela livet är helt kefft och jag bara vill gå och dö i nån smutsig källare nånstans. Det känns som om min kropp redan har börjat ruttna...

Men åhh!

Telefonen var ju som vanligt död, slut på batteri. Måste ladda innan jag kan ringa. Så typiskt. Tar en kopp kaffe till. Varför är ingen vaken? Jag känner mig ovanligt verbal.

Tänkte på en sak. Egentligen är det ju helt naturligt och ganska sunt att vänta med att kasta sig rakt ner i lejonkulan innan man verkligen vet med säkerhet att man vill bli sliten i stycken av ett hungrigt rovdjur! Det är bara jag som inte tänker så i hela världen.

För tidigt

Uppe redan halv sju en ledig dag. Molly fattade inte att vi ställde om klockorna igår, och vaknade glatt i vanlig tid och låg och flåsade mig i örat och sparkade mig i magen med tassarna. När jag gått upp och släppt ut henne var jag plötsligt jobbigt pigg, så det var ingen idé att lägga sig igen. Nu har jag suttit här vid datorn medans det ljusnat ute, druckit mitt kaffe och läst alla intressanta bloggar och Facebookinlägg. Snart ska jag ringa försäkringsbolaget och bilverkstaden. Måste ju få ordning på bilen efter krocken.

Känner mig glad i magen åt en vän som förtjänar att vara glad och ha det bra. Åh vad det känns skönt när man vet att vänner har det gött! Det är nästan så jag blir lite pirrig och känner mig nykär själv bara för att jag vet att kärlek svävar i luften. Okej, okej, inga rosa moln ännu. Nej, nej, jag vet. Lugn och fin nu. ;) Men ändå: Wiiii, bara att få nuppa!

Mördare

Igår morse påväg till jobbet bländade jag av för mötande bil i backen ner förbi Övergrans Kyrka, och plötsligt från ingenstans sa det bara SMACK och ett rådjur kom flygande in i fronten, upp på huven, ner i diket och hornen flög åt varsitt håll och landade med ett varsit klonk-klonk på vägen. Jag stod på bromsen och skrek "Neeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeej!", till ingen nytta alls. Det gick liksom inte att få det hela ogjort.

På med varningsblinkers, fram med mobilen och rusade ner i diket till den stackars lilla bocken som låg där och flämtade och sparkade med benen. Ringde förstås 112 och blev först kopplad till fel sambandscentral - Stockholm - och sen fick jag prata med jordens drygaste polis i Uppsala, som tyckte att jag skulle "markera platsen med snitsel eller nåt". Jag förklarade att min bil med varningsblinkers nog var markering nog, och att en jägare måste komma och skjuta djuret omedelbart. "Ja, men jag vet inte hur lång tid det tar innan nån kan komma, så du måste markera platsen", svarade den totalt intelligensbefriade polismannen. "Men hör du vad jag säger? Jag sitter i diket med rådjuret i knät, som knappt kan andas och lider, jag tänker givetvis inte åka härifrån förrän det kommer en jägare och har ihjäl djuret FATTAR DU VÄL!!!". Polisen suckade. "Jaja, du får väl sitta där hur länge du vill, jag ska ringa en jägare..."

Rådjuret rosslade och kämpade för att få luft. Jag satt och försökte hålla det lugnt - dumma mig, ett rådjur blir ju knappast lugnare av att en människa sitter och håller i det?!?!! - och se till att det inte tog sig iväg in i skogen. Ringde Caisa och hon kom direkt och satt där hos mig. Efter kanske tio minuter orkade djuret inte andas längre, och strax därefter kom jägaren och då var djuret dött.

Jägaren var jättesnäll och förklarade att jag gjort helt rätt, fastän nästa gång kunde jag kanske backa undan från djuret så att det inte blev ännu mer stressat (idiot! vad tänker jag med???), och han tröstade med att det var en bock, och då fanns det ju inga killingar som sprang runt och letade efter mamma.

Bilen var ihopknögglad i fronten och ena lyktan hängde ner i sina kablar, så det var bara att köra hem den och bli skjutsad till jobbet. Blev bara nån halvtimme försenad, men hela dagen kändes helt fel och dålig. Jag kunde inte tänka på nåt annat än att jag dödat ett oskyldigt litet rådjur. Mördare!

Imponerad

Jag blir så imponerad av personalen på mitt gym (SATS Bålsta). Visst, det är dyrt att träna där. De har små lokaler, och inte jättestort utbud av klasser. Men fasen vilken trevlig atmosfär det är där! Jag blir så imponerad av att instruktörerna till och med kan luska ut vad man heter!

Boxinstruktören igår kom fram och hejade på: "BRA KARIN, SNYGGT!!!", och jag bara "??? What? Hur vet hon vad jag heter??". Vi har ju inte presenterat oss för varandra, man lämnar bara fram sin lapp och ställer sig och slåss. Imponerande.

Lika imponerad blir jag av en kille som ofta går på samma pass som jag. Han är stor, mycket stor. Tjock. Väger säkert över 100 kg. Han går dit med ett stort leende flera gånger i veckan, och går på de allra tuffaste klasserna, och jävlar vad han tar i! Och man ser för varje vecka hur han liksom krymper! Det är mer imponerande än de pinnsmala hårt sminkade tjejerna med silikonbröst som kommer dit vecka efter vecka och lyfter exakt samma vikter utan att det händer ett skvatt.

Lyckligt lottad

Igår kväll när jag rastade Molly i området ösregnade det, och jag var alldeles våt från topp till tå. Det var mörkt och kyligt och riktigt höstigt. Kom då att tänka på hur himla lyckligt lottad jag är egentligen!

Tänkte på stackars små rådjur som ligger under någon gran någonstans och blir alldeles genomblöta och kalla. Stackars hemlösa människor i stan som inte har nånstans att gå in, utan får ta skydd under en kartong eller under en bro, hungrig, blöt och kall.

Själv fick jag när Molly gjort sitt gå in i mitt mysiga lilla hus, där en brasa sprakade i kaminen, och ta av mig våta kläder, torka håret och krypa upp i en mjuk soffa under sköna filtar.

Mätt i magen, torr och varm, trygg och lycklig. Meningsfull. Får man ha det så bra?

Komplimanger

Varför är det så pinsamt med komplimanger?

Jag är nog ganska snål med sådana, men jag delar gärna ut dem när jag tycker det är befogat. Jag skulle t ex aldrig berömma någon för sin supersnygga tröja om jag tyckte den var halvdan, bara för att starta en konversation... Däremot är jag inte sen med att kläcka ur mig om jag tycker någon har gjort nåt bra, är snäll eller osedvanligt snygg.

Både igår och idag har jag fått komplimanger om att jag är en duktig sjuksköterska, att jag är trevlig och kunnig. (Nej, jag tror inte doktorn vill gifta sig med mig.) Det värmer såklart och jag blir glad - men samtidigt tycker jag det är så himla pinsamt! Jag vill bara gå därifrån och säga "äsch, lägg av!", men det skulle ju bara vara drygt och självbelåtet, eller hur?

Åhh, hur BETER man sig?!

Jag sa helt sonika: "Det var roligt att höra, tack!" och övergick raskt till rondandet.

Frågan är: Varför är det pinsamt?

Nota bene(n)

Idag på träningen tittade jag i de stora speglarna och tyckte inte att mina lår såg överdrivet tjocka ut.

Jag tyckte det var värt att notera.

Skräckens hus

Trots att 50% av festdeltagarna lämnade återbud dagen innan eller samma dag, så blev vi 8 stycken tappra festdeltagare som skålade i grön bål, rykande av kolsyreis.


Hade smyckat trädgården med gravstenar och tända ljus och skålar med kolsyreis som gav en läskig rök. Inomhus hade vi spindelnät hängande i gardinerna, och spindlar som dekoration, diverse små pumpor och mandariner med påmålade ansikten.



Bäst utklädd var HELT KLART Johan. Han kom som arabisk kamelfösare tillsammans med min superheta syster, som var haremskvinna.

Här följer lite bilder.

Syster dekorerar Johan.

Jag var utklädd till mumie.

Bästa ArabJohan!!!

Veronica med snyggaste sminket och Devil-Anna!

Vinter, Halloween, Höststädning

Jaha, den där hösten var ju lite annorlunda...

Redan i Augusti kallt och "höstklar" luft. En lång period med skiftande nyanser i grönt-gult-rött-brunt. Fortfarande träd och bruskar med gröna lövverk. Några träd står helt kala. Och så snö på det! Den 22 oktober liksom snö på backen, som dessutom ligger kvar! Fick ju nästan som julkänsla... Efter en stund kändes det precis som om vintern aldrig hade försvunnit i våras. Som om sommaren aldrig var här och hälsade på. Vintern kändes så bekant. Knarret under sulorna, kylan och halkan... Som igår!

Ur led är tiden.

Ikväll ska vi ha Halloweenfest. Fast jag kanske ska göra om den till Adventsfest? Nejdå. Här ska spökas till det ordentligt. Som vanligt manfall i sista minuten. Såg ut ett tag som om vi skulle bli uppåt en 20 pers, men slutar nu (förhoppningsvis om inte fler ställer in) med ca 11. Kan iofs vara ganska lagom.

Det är städdag i vägföreningen strax. Jag hatar verkligen sånt påtvingat socialt umgänge med människor man inte känner. Och vad ska städas?? Alla har sin tomt. Jisses, vi bor väl för 17 mitt ute i skogen! Jaja, jag går dit och ser entusiastisk ut en stund, det lär ju inte gå att vare sig kratta löv, klippa gräs eller gräva i detta snö- och isväder, så jag kanske slipper engagera mig.

Nääe!

Vad ÄR det här? SNÖ? Mitt i sommarn!

Kamelas!

Plötsligt glömde jag livets svåra kval och röda ilska. Jag är kär!

Syrrans två underbara kameler, Kalle och Lillebror har kommit! Lite stressade var de av all uppståndelsen och den lite jobbiga separationen från flocken på Öland. Men det gick oväntat lätt att få kontakt!

Kalle var lättast, Lillebror var lite räddhågsen.

För alla som nu undrar kommer lite FAQ:
Q: - Fryser de inte?
A: - Kolla pälsen. Det är asiatiska kameler, som har sitt naturliga habitat nånstans i sibiriska öknen.

Q: - Men får man ha kameler??
A: - Nej. Min syster är känt kriminell och djurplågare! Skämt åsido: Ja, de räknas som vanlig tamboskap, typ kor. Syrran har dessutom kontaktat Jordbruksverket för att kolla upp alla regler och bestämmelser och bjudit in dem på en inspektion om de vill. Detta är ingen impulsgrej. Noga planerat.

Q: - Vad kostar en kamel??
A: - En hel del. Som en lite billigare häst, typ?

Q: - Vad äter kameler?
A: - Typ det mesta, verkar det som. Verkar gilla gräs!

Här får ni lite bilder från mitt möte med Kalle Kamel.

Först fick man truga lite. Kalle var lite tveksam.

Men med lite mutor fick vi snart kontakt.

Och rätt snart var han framme och sniffade på mig och undrade väl vad för slags djur jag var.

Hjälstaviken

Morgonpromenad vid Hjälstavikens naturreservat. Bara ett par kilometer härifrån ligger ett fantastiskt naturreservat och fågelskyddsområde med våtmark, en skyddad fågelsjö, lövskogar, ett högt berg och fantastisk vackert landskap. Vi tog en promenad på spången över Hjälstaviken. Det låg en isskorpa på vattnet och under isen såg man massor med småfiskar som stod och såg lite förvånade ut. Kossorna gick lugnt och sävligt runt och smaskade på vass, gräs och ekollon. Det prasslade av frost i gräset och stora gula högar med löv virvlade runt fötterna. Stora, majestätiska ekar höjde sina tunga grenar över oss och släppte ett flor av gula löv över oss. Det var så fint. Tryggt. Nära. Det gav mig energi.

Arg

Går ut i skogen. Frost i gräset. Kallt. En tunn isskorpa på vattenpölarna. Så mycket ilska inombords. Så frustrerad. Sparkar argt på kvistar och kottar, men känner att jag är kraftlös. Pinnarna flyger lekande lätt en halvmeter och landar mjukt på grön mossa och ligger och fnittrar åt mig. Benen orkar nästan inte gå.

Jag rabblar långa haranger av svordomar, hot och upprättelsetal om vartannat för mig själv, för hela skogen. Jag ropar rakt ut. Flåsar, flömtar. Det kommer rök ur munnen. Hjärtat slår hårt och fort och jag svettas men fryser.

Säger till mig själv: Här och nu. Primär känsla. Arg. Så arg. Känner mig maktlös. Vill göra massor! Vill ställa allt till rätta! Vill ta hand om, fixa, hjälpa. Kan ingenting. Ingen-ingenting. Det kanske är så det måste vara nu. Jag kanske faktiskt inte kan göra någonting just precis nu. Men jag nöjer mig inte med det. För ilskan äter upp mig. Den blir till ångest och illamående. Jag måste lära mig att ha den. Ilskan. Den måste få finnas där. Utan att vara något annat än ilska. Den måste bara ligga där och vara arg. Saker måste fungera ändå. Jag måste fungera ändå. Jag måste acceptera att jag är arg, och att jag inte kan göra någonting som helst åt situationen just nu.

Fy fan vad svårt det är.

Less och kaos

Idag är jag förbannad. Less. Trött. Uppgiven.

Jag blir frustrerad på människor i största allmänhet. Mänskligheten. Alt jävla elände. Människor som förstör för varandra. Människor som krigar, slåss, bombar, våldtar, rånar, stjäl, krossar, hotar, dikterar, förgör.

Världen är ett så komplicerat ställe att vara på. Människor är komplicerade varelser. Vi gör så mycket mer än vi är medvetna om, och vi tänker så kortsiktigt och så egoistiskt.

Varför förstår jag inte hur folk tänker? Varför blir jag så arg? Varför skär det ända in i hjärtat? Jag borde ju inte bry mig! Det rör ju inte mig. Jag har det ju bra. Jag har det så jävla oförskämt bra! Men jag kan liksom inte riktigt njuta av det fullt ut. För jag grubblar på vad han sa, hur hon tänkte, hur de gjorde, vad den menade, varför det blev så, hur det egentligen var tänkt och vad jag egentligen vill.

Jag tror jag har PMS. Eller så är världen ur led. Kaos i huvet.

En fråga

Fick en fråga igår. "Hur kom du på att du var homosexuell?". En helt adekvat fråga. Klart man undrar! Men vad svarar man? Hur kommer man på att man är heterosexuell? Man prövar sig väl fram, antar jag...

Jag har inte funderat så mycket över det själv, men jag tror att jag alltid har vetat att jag gillar tjejer. Så länge jag kan minnas har jag varit sexuellt attraherad av kvinnor och haft intensiva kärleksfulla förhållanden med mina "bästisar". Men när puberteten kom, och sexualiteten skulle formas, så var det ju så självklart att man skulle börja träffa killar. Jag tror inte att jag funderade så mycket över det. Jag prövade mig fram, i en visshet om att jag nog ändå var bisexuell. Jag fick det aldrig att funka med män särskilt bra. Sexet blev aldrig helt tillfredsställande, jag blev aldrig helt och hållet kär. Jag hade hela tiden en längtan efter något annat.

Till slut bestämde jag mig väl för att prova. Jag började träffa tjejer. Och det var skitbra! Nytt och omtumlande och lite förvirrande kanske, men bra. Det där som saknades föll på sin plats. Men det var ju för all del inte helt enkelt. Att träffa män, att få dem intresserade och framför allt att få dem i säng har alltid varit en lätt handvändning. Men se tjejer, det är mer komplicerat. Så jag nöjde mig med en del män i brist på annat, men fick det ju som sagt aldrig att fungera.

Tills den dagen (vilken dag har jag egentligen ingen aning om) som jag erkände för mig själv att jag faktiskt är homosexuell. Jag tänder på kvinnor. Jag blir kär, förälskad och kan älska andra kvinnor. Vilken förmåga!

Och bara tanken på att släppa detta med att hitta en passande MAN, som jag kunde fylla den sociala mallen med, och vara precis som alla andra med, gjorde mig fri och ett snäpp lyckligare.

Och jag har aldrig någonsin stött på några hinder utifrån. Ingen har kommenterat, haft åsikter, ogillat eller ifrågasatt min sexualitet. Alla har välkomnat mig precis som jag är. Min familj, mina vänner, till och med min 85-åriga farmor är jättestolt över mig och min flickvän. Och det känns gott ända in i minsta lilla vrå i hjärtat.

Nä, den enda som satt upp några slags hinder för min sexuella och känslomässiga utveckling har väl varit jag själv, och jag ser inget fel med det. Allt är inte självklart från början. Man måste pröva sig fram.

Och jag har ingenting emot att folk frågar. Det får mig att tänka till själv och det är kul!

Only women bleed

Kvinnor lider i tystnad. De står ut. Härdar ut. Tar ett djupt andetag. Blir förnedrade, smutskastade, lurade, illa behandlade, sårade. Männen tar det de vill ha, och när de inte får vad de vill ha gör de vad de kan för att förstöra. Hotar, stressar, lämnar, begränsar, ställer till med kaos. Männen försvinner spårlöst, hörs inte av. Borta. Dyker upp igen och predikar om "en faders rättigheter". Vad har man för rättigheter om man inte anser sig ha några som helst skyldigheter?

Den här låten tillägnar jag det största svin, den mest egotrippade man, den mest störda, manipulerande, lögnaktiga MANNEN jag någonsin träffat. May you burn in hell.


ALICE COOPER - ONLY WOMEN BLEED - 1975 (WELCOME TO MY NIGHTMARE)

Man got his woman to take his seed
He got the power
She got the need
She spends her life through pleasing up her man
She feeds him dinner or anything she can

She cries alone at night too often
He smokes and drinks and don't come home at all

Only women bleed

Man makes your hair gray
He's your life's mistake
All you're really looking for is an even break

He lies right at you
You know you hate this game
Slaps you once in a while and you live and love in pain

She cries alone at night too often
He smokes and drinks and don't come home at all

Only women bleed

Black eyes all of the time
Don't spend a dime
Clean up this grime
And you there down on your knees
Begging me please
Come watch me bleed

Only women bleed

I gotta feeling...

...that tonight's gonna be a good night! =) (Bra låt.)

Eller att today's gonna be a good day.

Today started out just fine! Vaknade till solljus. De gula trädkronorna i trädgården sprider en mysig atmosfär och silar ljuset sådär alldeles görsnyggt.

Caisa chockade mig klockan 10 med att föreslå en joggingtur före frukost. (!) "Bahh", tänkte jag, som var på lite morgonmyshumör, men vafan! Om hon föreslår lite jogging så kan jag ju inte vara en mespropp, så jag hakade på. Ut och flåsa! Det blev ingen lång tur, för båda var smådöda efter sisådär en kvart. Men det var en jäkligt skön start på dagen. Nu är jag sjukt pigg och på nästan irriterande bra humör.

Planerar en tripp till vårt shopping-mekka Kista Galleria. Lite shopping och lunch där, sen åker vi till syrran i Håbo-Tibble och hjälper till att bygga kamelhage. Sen ska vi äta tacos och tända ljus och mysa med dem.

I gotta feeling... Wooo hoooo, that tonigh'ts gonna be a good good night...

Typ ingenting

Det är något som inte stämmer idag... Är det den plötsliga totala solförmörkelsen och det överraskande regnet? En gnagande känsla av att nånting är fel.

Skit samma. Arbetsrummet (/gästrummet/lilla rummet/bajsrummet) är nu så gott som klart. Sekretären är vitmålad och slipad till lite antik patina i kanterna. Nu är rummet BRUNT på väggarna, med brunt trägolv och antikvita möbler, hyllor, lampor och tavelramar. Nu saknas bara ett par schyssta vita gardiner och en ljus matta.

Tittar ut i skymningen. Det ser ut som om min trädgård gråter.

Jag åker och boxas. För att jag kan. För att jag vill. För att jag borde. För att det gör mig pigg, glad och vild. Och för att för en stund få glömma allt som stör.

Beslöjat fjortisprat

Råkade höra en konversation på gymmet idag, efter Energypasset. En kvinna i 40-årsåldern säger till sin väninna: "Jag har faktiskt inte ätit nåt sedan klockan fyra. Och då drack jag bara en Nutrilett!"
Det var inte så mycket innehållet i det hon sa som fick mig att reagera, det var tonläget. Stoltheten och den anade längtan efter att någon ska reagera på vad hon säger och säga något uppmuntrande eller beskyddande. Det där som man hörde bland sina kompisar i 7:an - 8:an när alla maniskt skulle börja banta.
Jag tänkte: "Oj vad imponerande!". Nej, det gjorde jag förstås inte.
Jag tänkte: "Dumma kossa, är inte du lite gammal för att börja med fjortisanorexia nu???"
Men det sa jag inte.
Jag sa ingenting. För diskussionen rörde inte mig. Jag hör för mycket. Mina öron är som parabolantenner.

Har smällt i mig en stor tallrik gröt nu, med mycket socker och kanel på, och är behagligt mätt i magen. Sitter och slötittar på Uppdrag Granskning, där de pratar om Niqab och Burka. Det står en man där och förespråkar att det ska vara tillåtet att bära dylika heltäckande slöjor i offentliga yrken, som lärare och polis.

Jag säger bara "gusse!". Att det ens kommer upp till debatt! Skulle det vara tillåtet för mig att arbeta med rånarluva neddragen för ansiktet? Jag kanske känner mig ovanligt ful, och har ingen lust att visa mig. Det borde vara min enskilda rätt!

Jag orkar inte...

Finblogg

Jag kan faktiskt anstränga mig lite ibland, jag också! Så lite spackel och några hårspännen i skatboet och VIPS! En prinsessa!

En lite kaxig prinsessa, kanske.

Min prinsessa dukar för kalas. Vi hade köttfärsbattle med Uffe och Lotta igår kväll. Var och en gjorde sin egen köttfärssås och så fick vi rösta vilken som var godast. Uffe vann, jag kom tvåa! Min inehöll givetvis grädde och chilisås. ;) Mums!

I morse blev jag väckt med kaffe och kärlek på sängen. Kan dagen börja bättre? Dessutom sken solen in genom sovrumsfönstret och jag är nu uppe och har duschat och ätit frukost och klockan är bara halv elva! Hade planerat att träna idag innan jobbet, men det fick utebli. Ibland får man prioritera!

Fulblogg

Faktum är: Verkligheten är inte alltid så jävla snygg.

Oftast är jag ganska ful. Jag går för det mesta omkring osminkad i mysbyxor med håret i nåt slags tofs och lockar som inte riktigt når till tofsen spretande hit och dit. Allt som oftast är jag blek, finnig och lite småfet.

Men vad gör det?!

Så... Här får ni Sanningsblogg. Ärligblogg. Fulblogg. Blek, finnig och alldeles fantastisk!


Ett skatbo på huvet. Men inte ett enda grått hår! Än...

Och det är ju så praktiskt att gömma sig bakom!


Ja, ni ser ju. Helt underbar. Kolla bara vad bra jag är på att rensa svamp!


Och fasiken vad svamp jag har plockat!

Tom igen

Idag är en sån typisk tomdag. Jag känner mig alltigenom helt tom!

Det är inte en dålig dag, och den är inte särskilt bra heller. Haft en hektisk dag på jobbet med tre trombektomilarm och kom inte iväg hem i tid, vilket gjorde att jag hamnade i köer. Fast jag brydde mig inte direkt. Jag var inte arg på köerna. Jag längtade inte hem. Jag kände inget speciellt.

Gick ut i skogen med Molly efter att ha betalat räkningarna. Plockade svamp. Svamp i skogen, skogssvamp, tramp, tramp. Det var bara svamp. Trattkantareller. Massvis. Jag plockade dem. Jahapp?

Stekte kantarellerna och åt dem. Och de smakade kantareller. Var varken särskilt hungrig eller svampsugen. Det var inte gott och inte alls äckligt. Det bara var.

Hallå, vart har alla mina känslor tagit vägen? Jag känner mig alldeles naken och kall och tom utan dem! Är det såhär människor känner sig hela dagarna? Indifferent...

Jag känner mig inte deppig, inte ledsen, inte arg, inte glad. Bara tom.

Härligheten

Ah, en timmes BodyCombat var precis vad jag behövde. Det gick verkligen hur bra som helst idag! Jag kände ett tag att jag var påväg att dö eller kräkas, men så gav jag fan i det och fortsatte ändå (med en viss person på näthinnan fick jag fantastisk styrka i mina sparkar) och orkade ännu mer!
Härlig känsla.

Mindre härligt var dock mitt klädval. Jag har köpt ett par nya, turkosa shorts som är precis sådär jättesköna och sladdriga och mjuka som shorts ska va. Caisa gnäller alltid på att jag snor hennes shorts, så jag kände mig manad att skaffa något eget. Nåväl, jag brukar inte ha shorts när jag tränar, men tänkte att det skulle bli luftigt och skönt. Jag tänkte dock inte på att under ett BodyCombat-pass är fötterna mer ovan midjehöjd än nedom... Magövningarna ska vi inte tala om, när man ligger på rygg och lyfter ben och rumpa upp mot taket och "låser fast motståndaren" med benen.

JAG VISADE JU HELA HÄRLIGHETEN!!!

Nu är det inte något fel på min härlighet, men man kan ju välja sina stunder att visa upp den...

Onyanserad

Nu tänker jag värdera. Bryta mot alla färdighetsregler och låta bli i att acceptera och tänka efter.

JAG BLIR SÅ INIHELVETE JÄVLA ARG! Utan att råka lämna ut någon alldeles för mycket kan jag tala om att det handlar om min bästa kompis och hennes relation till ÅSNEPUNGEN till pappa till barnet.

Vad är det som gör att vissa människor bara ser sig själva, sitt eget bästa och bekvämaste och inget annat??? Trodde i min enfald att i alla fall när folk får barn, skulle de börja tänka annorlunda och börja prioritera barnet framför sig själva.

Men icke.

Jag blir så ledsen. På sätt och vis tycker jag så jävla synd om Nanna som får ro den här stora och tunga båten helt själv, med allt vad det innebär att vara gravid, förstagångsmamma och orolig. Inte nog med att behöva klara allt detta på egen hand efter en redan jobbig separation från sin flickvän, så ska hon ha det här jävla BLÅBÄRET i sitt liv också, som bara är en osalig jävla ande som går omkring och tycker synd om sig själv för att han inte får doppa kuken!

Och på ett annat sätt så är Nanna för stark för att tyckas synd om. Jag kan inte säga annat än att jag beundrar hur hon står stolt och stark i alla motgångar och går igenom det här med huvudet högt. Beundransvärt. Imponerande.

Själv hade jag varit en våt fläck på golvet vid det här laget.

Condemnation

Tycker det var rätt länge sen nu, som jag citerade nån bra låt! Så, ni som trodde ni skulle slippa: HAHAA!

Depeche Mode - Condemnation

Condemnation, tried
Here on the stand with the book in my hand
Truth on my side

Accusations, lies
Hand me my sentence, I'll show no repentance
I'll suffer with pride

If for honesty you want apologies
I don't sympathize
If for kindness you substitute blindness
Please, open your eyes

Condemnation
Why?
Because my duty was always to beauty
And that was my crime Feel elation
High
To know I can trust this fix of injustice
Time after time

If you see purity as immaturity
Well, it's no surprise
If for kindness you substitute blindness
Please, open your eyes

Sperma och sånt

Idag är jag ledig, efter min jobbhelg. Skönt. Grått och blåsigt väder dock. Vad ska man hitta på?

Drömde i natt att jag planerade att skaffa barn med en manlig kompis. Ja, i drömmen så var jag alltså singel, så det var ingen otrohetsaffär. Undra varför jag drömde så. Jag är ju inte ens sugen på barn. Än mindre på att skaffa barn med en karl.

Men det är väl bara att inse, den dagen man vill ha barn så lär man ju få sära på benen för en man. Verkar ju hutlöst komplicerat att inseminera och lyckas bli gravid på det sättet. För att inte tala om privata donationer... Och i ärlighetens namn tycker jag det känns lite onödigt. Jag menar, jag är ju (mig veterligt) fullt frisk och kan få barn med en man. Det är ju bara jag som har valt att vara motvalskärring och leva tillsammans med en annan kvinna. Så varför skulle jag egentligen ha rätt att trängas i samma kö för donerad sperma som de kvinnor som faktiskt ligger med män för att få barn, men inte kan? Eller jag kanske tänker helt fel nu?

Undrar varför mina tankar en ledig måndagmorgon går till något så snuskigt som kladdig sperma?! Hahaha. Och vilket obehagligt ord! SPERMA. Gud...

Bidrag till Välfärden

Japp, jag släpar enträget mitt strå till stacken. Jag har jobbhelg.

Vilket i och för sig inte bekommer mig speciellt mycket. Det var lugnt på avdelningen igår. Hann det jag ville hinna med och kunde till och med sluta lite tidigare. Hade en lugn slapp myskväll hemma i soffan med Caisa och Molly framför brasa och film. Köpte kinamat i Bålsta och slapp på så sätt både laga mat och diska!

Idag har jag lite sovmorgon, börjar klockan ett. Hinner med ett cykelpass på SATS innan jobbet. Blir skönt att få svettas ut den feta kinamaten (och chipsen som jag råkade knapra i mig till filmen, aja baja...).

Det är blåsigt och höstigt ute. Nu har flera träd bytt färg till vackert gul-orange-röda. Vinden sliter i kronorna och de löv som dött virvlar iväg. Skogen har ändrat doft från skarp, frisk gräsdoft till mullig, svampig, fuktig svampdoft.

Jag packar min väska och försvinner ut i livet en stund.

Livsgnista

De senaste dagarna har jag känt mig ovanligt full av liv. Vaknat tidigt och känt mig utvilad. Mött dagen med entusiasm, nyfikenhet och massor av energi. Har ägnat mig åt mycket mindfullness både på ledig tid och på arbetstid. Jobbet har varit tungt och stressigt, men jag har ändå kunnat hantera det så att det inte blivit besvärligt. På ledig tid har jag tagit långa skogspromenader och njutit av sval höstluft och vackra färger. Jag har känt att jag orkar, kan och vill leva och jag har mått ovanligt bra i kroppen.

Det måste vara något fel...

Debattera... eller inte debattera?

Jag funderar. OK. Ett inlägg måste jag göra. Sen får det vara bra.

Jag har en politisk åsikt. Jag stoppade den i tre kuvert och stod för mitt snorgröna val. Jag står för det än, och det är med viss sorg i hjärtat jag ser att M får fortsätta slå undan benen för svårt sjuka, arbetslösa och socialt utsatta grupper, och än mer bedrövad blir jag av att se att SD tagit sig in i det svenska vardagsrummet med sin icke-rumsrena rasistiska "politik". MEN, det är svenska folkets val. Det svenska folket har lagt sin demokratiska röst. Är det då medias och myndigheters uppgift att bedriva någon form av häxjakt mot resultatet? Kan vi inte se och acceptera att svenska folket har sagt sitt, och börja agera konstruktivt utifrån detta? Det är väl helt uppenbart att det är ett stort jävla missnöje med svensk invandringspolitik. Gör då något åt det! Ge Sverige ett alternativ, bättre än att rösta in nynazister i riksdagen!

Det är onsdagmorgon, solen silar sina gula strålar genom det skitiga fönstret och får varje dammkorn att glimma som av guld. Jag jobbar kväll och vaknade tidigt. Kaffesmak i min mun. Tvättmaskinen mullrar inne i badrummet. TV:n står på och skvalar. Caisa sover i rummet bredvid. Kanske ska väcka henne med kyssar och kramar och tala om för henne att hon är det bästa jag vet och att livet är kort och att det är dags att vakna?

Eller så kanske jag borde sortera in rena strumpor från torkställningen?

Valfrihet

Jahapp, så blev det fyra år till med alliansregering. Ska bli intressant att se hur de ska hantera rasistpacket nu. Och Fredrik börjar famla efter Miljöpartiets stöd! Johodu, det kunde man ju tro. Men Maria är en stark kvinna. Hon vet hur korten skall spelas. Jag har aldrig varit så intresserad av politik förr, men det här är ju riktigt spännande!

Det var på allas läppar idag på jobbet. Hur f*n kunde SD få 20 mandat i riksdagen?!

Ja, det svenska folket måste ju ha röstat in dem. Så enkelt är det.

Är det så att svenskar verkligen har så hemsk människosyn? Eller är det bara så att vi har slutat tänka? Jag undrar hur många som röstade på Sverigedemokraterna som faktiskt läst deras valmanifest och förstått det, och står för dess innehåll...

Valfrihet... Är det att få välja fritt? Eller att slippa välja? Eller att få välja utan att behöva tänka?

Viktigt möte med SoS

Igår när jag kom till jobbet möttes jag av min chef som lyste upp och sa nåt i stil med:
- ...och du åker till Huddinge i eftermiddag.
- Va? Huddinge? Vad ska jag där och göra?
- Men Karin!!! Det är ju idag du ska bli intervjuad av Socialstyrelsen om Karolinskas patientsäkerhetsarbete! Har du glömt det???
- Oj, jaså var det idag?

Slarvigt, klantigt och dumt av mig att glömma bort en sån "stor" grej. För mig var den inte så värst stor. Det var väl bara att sitta där och svara på frågor, inget mer med det. Men hela cheferiet var helt uppskruvade och kom med råd och tips på vad jag skulle säga... Hahaha, stackarna, de var så nervösa. Min verksamhetschef hade till och med antytt till min närmaste chef att "Karin har ju en tendens att vara lite väl ärlig ibland... Du kan väl be henne försöka vara en smula diplomatisk...?" Åhh, jag viker mig dubbelt! XD

Hur som helst, jag kom iväg och deltog i intervjun och det gick smidigt och sen var det inget mer med det. Men det var ändå lite kul att få vara en representant för Karolinska Universitetssjukhusets medarbetare och ge min syn på hur KS jobbar med patientsäkerhet.

Tisdag

Vad är en tisdag för dig?

För mig är tisdag en tråkig dag. Den vardagligaste av alla vardagar. Fiskpinnar, dubbellektion i matte, fluortant, duggregn, fotboll på jumpan på en blöt grusplan.

Idag är en ledig, alldaglig, grå tisdag. Jag tog rejäl sovmorgon och gick inte upp förrän halv elva. Caisa var på dåligt humör. Jag gjorde i ordning kantarellmackor, av kantareller jag hittade i fredags. Förmiddagen var solig och jag började röja i trädgården. Rensade bort visset, utblommat, tråkigt och dött. Rensade även bort en hel del ogräs som vuxit vilt ett tag. Sen mulnade det på och började regna.

Nöjd, trött och med en värkande ländrygg åkte jag hem till Nanna i hennes nya fina hus i Grillby. Vi stack till Enköping och jag åt en kaloririk och ändå näringsfattig hamburgare med pommes på Max. Sen shoppade vi på Växtriket, jag köpte lite nya höstblommor och vårlökar. Därefter tog vi en fika på mitt favoritcafé Tant Gredelin. (Världens mysigaste. Ni som inte varit där, åk dit!) Därefter hem igen, lämnade av Nanna på vägen, tog en kort promenad med Molly vid ett naturreservat och väl hemma planterade jag mina nyinköpta blommor och lökar och nu protesterar ryggen vilt.

Lite sallad i magen nu, och strax iväg på ett Combatpass.

En vanlig, vardaglig, grå tisdag.

Att välja

Jag tycker det skulle vara en självklarhet att man går och röstar! Det är liksom det mest fundamentala i en demokrati. Det är för detta människor har dött i århundraden - för att få vara med och påverka.

Och vad är det då vi röstar fram? Hade en halvhjärtad diskussion med en kollega på jobbet idag, som hävdade att hon är så "ointresserad av politik", så hon bryr sig inte. "Inga partier är bra ändå." (Nä, för inga partier debatterar om fritt inträde på Blue Moon Bar, nagellacksbidrag och landstingsbetalade silikonpattar...) Nu var jag dum.

Nåväl, mitt konsensus är att hon är för lat för att engagera sig. Jag tycker inte att politik är roligt! Jag tycker mest det är en jävla pajkastning på sandlådenivå. Men jag måste väl ändå ta ställning, och försöka sålla ut vilka av dessa jeppar som förmodligen gör minst skada och kanske till och med lite nytta.

Jag berättade att jag kommer att rösta på Miljöpartiet. "Men vadå, de vill ju höja bensinskatten massor! Du kör ju bil! Hur går det ihop??!", sa hon och trodde att hon hade kommit på mig med att rösta ogenomtänkt. Shit... Är det verkligen så folk tänker? Röstar människor enbart för sin egen skull? Tänker vi bara på vad som kommer gynna oss själva? Hur kan jag få mer pengar i plånboken, leva bekvämare och trygga framtiden för mina barn? Får vi vara så småsinta och själviska?

Vi måste väl se det hela ur ett något större perspektiv, än enbart "Miljöpartiet vill höja bensinskatten, så då kommer det bli dyrare för mig att åka bil, alltså kan jag inte rösta på dem". Det är ju bara rentav ointelligent!

Mina hjärtefrågor är och kommer alltid att vara miljön, värnandet om Moder Jord och alla de andra varelser som försöker leva här i samexistens med oss människor, biståndspolitik, integration och jämställdhet. Gör insatser för att bevara fred istället för att skapa krig. Utveckla våra spårvägar istället för att bygga nya motorvägar. Bevara landsbygden och bygg mer i tätorterna. Tvinga människan att välja förnyelsebar energi så långt det går. Tänk på någon annan än bara dig själv. Då blev Miljöpartiet ett naturligt val.

Och så är ju Maria Wetterstrand så gudomligt het... :D

Kalas!

Det gör inte så mycket att hösten börjar bli mörk och kall när man kan bjuda in lite gött sällskap, tända massor med levande ljus, laga lite älgstek, elda i badtunnan och dricka gott rödvin!

Caisa och Madde fyllde 27 respektive 23 år, så vi hade en sammanslagen 50-årsfest igår. Det var klackarna i taket och jäkligt varmt i tunnan.

En lyckad fest, en lyckad kväll helt enkelt. Idag är huvudet lite tungt, och jobb väntar ikväll...

Madde och jag. Hon är jätteengagerad!
Siiiigrid är hundrädd. Molly har ingen förståelse alls för det. Och Siiiigrid fick lite terapi... ;)

Madde och Siiigrid. Bobby är en stark man. Kunde lyfta Uffe hur lätt som helst!Uffe är inte riktigt lika stark... :D

Vänskap

En kall och solig höstmorgon. Ledig fredag. Sitter och läser lite bloggar och glider in på spåret vänskap.

Hur är en bra vän?
Hur är jag som vän?

För mig är en bra vän, någon som tar mig som jag är, och som är rak och ärlig och kärleksfull ändå. Ta till exempel Nanna. Till Nanna kan jag säga precis vad jag tycker, "vafan du är ju helt jävla slut i huvet!", och hon reagerar med: "jaså, säger du det du?", och så är det klart och vi älskar varann ändå. Med våra olikheter och fel och brister. Likväl kan Nanna ha åsikter om mig, som jag kan hantera och bestämma själv om jag vill gilla eller dissa. Praktiskt, eller hur?

Men med andra vänner kan man behöva vara mer finkänslig. Inte gå på som en ångvält och bara bre ut sig och sina tankar hur som helst. Och det är här det blir lite komplicerat. Jag vill ju kunna vara jag och ingen annan. Försöker lyssna, läsa av... Men jag är dålig, dålig, dålig på att läsa mellan raderna. Jag ser det som sägs. Och ofta tolkar jag fel.

När mina vänner mår dåligt, eller beter sig udda, tror jag alltid att det är mitt fel. Har jag sagt nåt dumt nu? Har jag gjort nåt elakt? Skrivit nåt dumt i bloggen...? Antingen är det ett tecken på att jag är väldigt egocentrisk och tror att hela världen kretsar runt mig, eller så beror det på att jag är självkritisk och rädd att såra, och medveten om mina svårigheter att hantera relationer på ett bra sätt.

Jag har sårat många människor, utan att det har varit min mening. Tänker på en gammal pojkvän... Han sade: "Jag älskar dig", och jag svarade: "Skratt, nej du är bara förvirrad." Är det snällt? O nej, men jag menade inget illa. Jag trodde han var förvirrad. Jag trodde inte han skulle bli så ledsen. Fan, hur dum får man vara?

Det är så svårt att själv se det man gör ur någon annans vinkel. Jag försöker. Och jag tror att jag oftast lyckas, med mina närmaste vänner i alla fall. Och i vissa fall anser jag att de som inte kan ta mig som jag är behöver ju inte vara mina vänner om de inte vill. Och ibland blir jag bara ledsen och känner mig värdelös.

Aj.

Aj, aj, aj, aj, aj.

Det är inte rätt.
Det ska inte göra såhär ont! Det ska vara bra, härligt, skönt, befriande, tillfredsställande! Svettigt och ansträngande, men det ska inte göra ont!

Direkt efteråt känner jag mig som en behaglig geléklump, men idag... Åhh idag kan jag inte ens sitta ner! Och när jag väl ramlat baklänges ner i en stol kan jag definitivt inte komma upp ur den igen. Jag går som en anka vars partner siktat lite fel kvällen innan.

Ja, jag har träningsvärk. Massiv sådan.

Combat

Igår var jag på mitt livs första Combatpass. En hel del nya sparkar blev det och jag kände mig ungefär lika smidig som ett kylskåp, då sparkar inte är min allra bästa prestation.

Jag fick äran att slåss mot en mycket snygg tjej, och jag förklarade att detta var mitt första pass, så att hon inte skulle ha så höga förväntningar.
"Jaha vad kul, och jag är Combatinstruktör", sa hon. Hoppla!

Som tur var var halva passet uppbyggt som ett boxpass med vanliga slag, så hon fick sig en omgång, och hon såg faktiskt lite mör ut mot slutet, hihihi.

På kvällspromenaden efter träningen såg jag ett tufft fenomen på himlen. Jag tror det var en komet! Det var en stjärna, som liksom började lysa starkare och starkare. Jag trodde en stund det var ett flygplan. Men så kom den närmre och närmre för att till slut explodera och bli till en stor, vit eldboll som lyste upp hela himlen, och efter den hängde en blågrön svans. Måste ju varit nåt utifrån som träffade atmosfären och brändes upp, va? Tufft var det i alla fall! Sen försvann den lika snabbt igen.

Solen har inte kommit upp än, och dimman ligger tät utanför. Sitter med mitt kaffe och ostmackor och försöker vakna. Strax iväg och jobba. Gomorron!

Så trött!

Obegripligt trött har jag varit idag. Nästan så att ögona gått i kors och jag skulle ha kunnat somna sittande mitt i ronden. Det gjorde jag inte, men det hade inte varit omöjligt.

Pressade ut mina sista krafter på ett skönt pump-pass, så nu är jag sådär härligt geléaktig i hela kroppen och dallrar lite. Får se om jag kan röra mig på onsdag, träningsvärken borde vara som värst då. Fast jag kanske kan sjukskriva mig då? Jag menar, det är ju fullt tillåtet att sjukskriva sig två veckor för att operera brösten, så en dag eller två för ruskigt smärtsam träningsvärk är väl en piss i Mississippi? Eller?

Blev faktiskt något piggare efter träningen, men bara såpass att jag orkade ta mig hem, gå ut med Molly, laga gröt, äta den och sjunka ner i soffan halvdöd. Vad långt det känns till duschen...! Kan ingen bära mig?

Män och kvinnor

Vi köper blåa små babykläder innan barnet är fött. För vi vet att barnet skall bli en man. Och män är blåa.

Den fulla mannen surar för att kvinnan som bär hans barn inte vill ligga med honom.

Två kvinnor sitter i varsit hörn i soffan och stirrar tomt på en stor TV-skärm.

En man sitter ensam och tänker på en kvinna som behandlat honom illa.

I våra blå och rosa kläder, med eller utan rosett i håret, och utan en aning om varför vi gör som vi gör och är som vi är, är vi människor allihopa. Människor som har så himla svårt att förstå varandra.

Jag somnar bredvid en kvinna, med handen runt hennes bröst, hennes fylliga stjärt mot min mage. Och jag känner att det är gott.

Slappsöndag

Igår var vi på 40-årskalas för bästaste Anki. Det bjöds på hejdlöst med god mat och vin och godsaker. Och även om jag säkert lyckades kläcka ur mig något olämpligt eller bara var på mitt speciella här-är-jag-ta-mig-som-jag-är-sätt, så hade jag vansinnigt kul och det verkade resten ha också!

Slappdag idag. Ligger i soffan med datorn på magen och dricker kaffe och Caisa sitter i korgstolen och spelar Burnout på PS2.

Det är kallt ute och vi har brasan tänd. Vart tog sommaren vägen?

You live - You learn

Tänk vad mycket man lär sig hela tiden!

Jag förvånas över tankar som slår mig helt plötsligt om mig själv och om mitt sätt att tänka och reagera. Så fort jag får lite distans till mig själv och kan reflektera kring känslor utifrån, så är allt så klart och uppenbart! Det allra bästa sättet att lära känna sig själv är genom att försöka förstå andra. Jag kommer alltid att tolka andras beteende genom mina egna ögon och mitt eget känsloregister. Och alla förklaringar till andras beteenden kan jag applicera på mig själv.

Jag gör som jag gör för att jag är som jag är och har varit som jag har varit. Man bygger upp ett försvar, skapar strategier för att överleva och nå framgång och bli älskad. Det finns ju inget farligare än att öppna sitt hjärta för andra människor. När dörren väl står öppen kan de bara kliva in och ta vad de vill ha, möblera om och förstöra, och lämna igen, utan att städa upp efter sig. Själv får man lappa och laga och sortera och städa. Och man hittar gammalt bortglömt skräp, som påminner om det förflutna. Kasta eller spara? Laga eller låta vara? Sy och lappa ihop väggen till hjärtat. Stärka sömmarna lite extra, inför nästa gång. Lära sig. Inte bara släppa in sådär. Avvakta mer. Vara lite på sin vakt.

Vi måste vara rädda om varandra! Vi får inte trampa in i varandras själsrum och stöka runt! Vi måste vara försiktiga och kärleksfulla. Inte bända upp ett slutet hjärta, utan vänta snällt utanför tills vi blir frivilligt insläppta. Och bete oss därinne, så som vi vill att andra beter sig i våra hjärtan. Inse att vi kan göra skada. Det vi gör kan faktiskt få konsekvenser. Vi kan ha betydelse. Det vi gör är inte oviktigt.

Jösses vad djupt. Simmar upp till ytan igen och snappar lite luft. Skakar vattnet ur öronen och gnuggar ögonen.

- Did I do that?

Anger Management igen

Saker som gör mig arg just nu. (Helt utan anledning.)

- Själviska bilförare som kör hänsynslöst för sin egen vinning.
- Långsamma bilförare som kör långsamt För Att Man Kan.
- Trängsel och köer på ICA.
- Människor som har slutat tänka.
- Människor som är ytliga.
- Människor som är utstuderat lata.
- Snuva och hosta i över en vecka.
- Sura människor som är arga på allt utan anledning.

Svar Ja, det sista var en smula självkritik.

Jag försöker göra en djuplodad dykning in i mitt innersta för att ta reda på varför jag är så himla irriterad. Men jag hittar inte svaret just nu.

Oundviklig höst

Den bara kom! Den sista veckan i Augusti var kall, rå och regnig, och så var den bara här, Hösten!

Jag kände att jag blev som snuvad på det sista som jag hade hoppats på skulle vara en varm Brittsommar med några sena bad och sköna dagar. Näpp. Bara att inse. Nu är det slut. Nu ska allt sakta vissna och dö igen. Som jag har slitit för att det ska blomma och vara fint - och så kort det varade! Så är det jämt. Men jag vänjer mig aldrig.

Det är en vacker och klar dag, och löven är ännu härligt gröna. Det är bara i luften man förstår att det har vänt. Kallt, fuktigt och genomskinligt klart.

Så vad kan man göra för att stå ut när mörkret sänker sig över trädgården och man fryser och snorar förkylt? Mitt recept på överlevnad är som följer:
Tio värmeljus spridda i huset.
Elda i kaminen.
Flera sköna filtar i soffan.
En rask promenad i det sista av dagsljuset, med varma kläder på, och sen:
Upp i soffan, under filt och med hund intill!
Känn doften av elden, hör det sprakande ljudet, känn värmen sprida sig.
Känn att livet ändå är rätt gott!

Skitsöndag

Typiskt på en ledig helg. Vrålförkyld och mensvärk från helvetet. Jag är minst sagt på dåligt humör och känner att livet är orättvist och tråkigt.

Skulle ha sjungit (solo dessutom) på en folkmusikmässa idag, vilket gick i stöpet eftersom jag är hes, snorig och slemmig i halsen. Dessutom har jag då den här trevliga mensvärken som kommer ca två gånger om året eller så, då varken Ipren eller Alvedon biter, och jag bara ligger och kvider och det känns som om någon sticker en stor köttkniv i magen på mig och vrider om.

Dessutom ostädat och en uttråkad hund. Passar på att skälla lite på Caisa för att mitt liv är pestigt, och det vet vi ju gör allting mycket bättre! Nä. Caisa blir konstigt nog också på dåligt humör och tycker förmodligen att jag är en jävla latmask som bara ligger och gnäller i sängen.

Mindfullness. Observera. Beskriv. Värdera inte. Var smidig. Gör det som fungerar.
Ok. Svårt att observera nåt annat än smärta just nu. Men den är väl just smärta. Obehag. Känns ungefär som något vasst som sticks in på snedden ungefär där livmodern kan förväntas sitta. Och det krampar. Och så släpper det något, och så krampar det igen. Och då mår jag illa, blir svettig, andfådd och ledsen. Säger inte att det är bra eller dåligt. Säger att det fyller mig med obehag.

Hur är man smidig i det här läget? Vill ju bara förinta all mänsklighet, känns det som. Ropar på Caisa. "Förlåt, jag menade inte att vara taskig."
Det var ganska lätt. Caisa bäddar om och förstår. Skönt.

Vad fungerar en dag som denna? Värme - vila - vätska. Och efter en Ipren och två Alvedon, en varm dusch och två tjocka filtar börjar värken lätta en aning.

Det här kommer bli långt ifrån en perfekt dag då allt är som jag vill att det ska vara. Men det kan inte alltid vara så. Ibland måste det vara på det här viset. Och då är det bara att gilla läget. Såhär ser det ut. Acceptans. Går inte att göra så mycket. Om det vore så lätt...

Skuggan

Funderade igår på varför. Varför blir jag så upprörd? Varför stör det mig så enormt? Varför reagerar jag så starkt som jag gör?

Jag syftar på min ilska över grupperingar. Särskilt dem på jobbet. Vi har en liten klunga undersköterskor som envisas med att bara umgås med varandra, bara prata med varandra, bara fika med varandra, bara hjälpa varandra. Tror fan att de går tillsammans på toa och torkar varandra också!

Så, vad gör det mig???

Dessa tjejer - de kallar till och med sin lilla grupp för "tjejerna" - i åldern 30-40 år med en mental mognad på ca 17 år, är extremt ytliga. De talar i princip uteslutande om smink, kläder, killar, fettförbränning, ögonfransar, plastikoperationer och det senaste innestället i stan. Kort och gott - jag har ingenting gemensamt med dem. Jag skulle inte vilja vara deras vän. Jag vill inte vara en av tjejerna.

Och ändå blir jag så arg.

Så jag funderade. Och jag kom på det. Min skugga! Min mörka skugga som fortfarande följer mig, sedan dagis, lågstadiet, mellanstadiet, högstadiet. Min skugga innehåller elaka ord, utfrysning, gängbildning, spott i håret, skratt och pekande i duschen efter gymnastiken, uteslutning, ensamhet, ledsenhet, utanförskap.

Jag passade inte in! Jag fick inte vara med. Jag fick höra att jag var ful, töntig och till och med äcklig. Ingenting jag gjorde var bra, och jag lärde mig snabbt att tycka illa om mig själv.

Resan ut ur denna ensamhet och självförakt har varit lång och smärtsam. Jag har med alla tänkbara medel försökt lära mig att få människors positiva uppmärksamhet, för att bli sedd, omtyckt, kanske till och med älskad. Det har tagit många år, och jag är nog inte färdig än, med att helt och fullt behandla mig själv med den respekt jag egentligen är värd.

Så, det är inte så konstigt. I skuggan ser jag inte dessa undersköterskor, som hittat varandra och trivs ihop. Jag ser gänget, klungan, gruppen som utestänger. Jag blir påmind, undermedvetet. Och i det undermedvetna - i skuggan - väcks känslan. Och den känslan är egentligen inte alls vrede, ilska, irritation. Den är skam. Och skam gör ont. Så fruktansvärt ont.

Tack för ordet.